Julafton

I år firade alla syskon utom Tina (som visst firade jul i Chile istället) julafton hemma hos föräldrarna – tillsammans med makar och festmör. Nästan det bästa med jul är julaftonsfrukost framför julgranen (när den fortfarande är en nymodighet) med risgrynsgröt och knäckebrödsmörgås med julskinka. Eftersom alla var igång till långt inpå natten dagen innan började frukost (med julstrumpor) ganska sent, och förmiddagen fortsatte sen i samma lugna anda med en promenad i det grå slasket utanför. Julafton utan snö är ju ändå julafton. (Fast jag ställer mig tveksam till att vinter utan snö faktiskt är vinter). Eftersom snön saknades fullföljdes inte traditionen med bastubad och snörullning natten mot julafton. Jag och Carin kände att vi tvunget måste råda bot på detta med ett bastubad mitt på själva julafton. Det konstiga lugnet fortsatte råda under julbordsförberedelser och uppfiffning, och ända in till Kalle Anka. Där tog dock lugnet slut, efter Ferdinand fick det var nog med Disney – dags för julklappsutdelning innan julbordsgästerna kom.

  

Julklappsutdelandet började med två stora kuvert från Bolivia – som visade sig innehålla fina stickade mössor omsorgsfullt utvalda av Tina för att passa till var och en i familjen – samt tröjor till föräldrarna. Och så här fina var vi i våra Bolivia-mössor:

Mössorna åkte i alla fall av till julbordet – som verkligen svämmade över av mat dagen till ära. (Dessutom hade det ju trängt in sig en främling från Skottland på julbordet, som ni kanske sett i tidigare inlägg ;)). Som vanligt stupade man redan på fisktallriken – men pressade i alla fall i sig lite köttbullar och skinka för sakens skull (och som Pär påpekade – den halva potatisen som låg kvar på min tallrik sedan jag faktiskt spruckit avslöjade vilket kardinalfel som begåtts i detta julbordsätande…). Dessutom hade vi glömt snapsen – men Pär hade i alla fall sett till att införskaffa riktigt julöl i ett hjältemodigt trotsande av stressade folkhorder på Gränby dagen innan julafton. Efter ett rimligt antal omtag av julmaten rullade alla in i nästa rum för kaffe och Cristmas Cake (som verkligen ingen orkade äta, men under hot åt ändå). Efter en lagom stund i gröna soffan började julmaten ta ut sin rätt och det klipptes lite med ögonen här och var – en efter en började släktingarna troppa av hem till sig – tills bara någon enstaka kusin var kvar och sällskapet bestämde sig för att helt sonika ta på sig pyjamas och somna framför den nya julklappsdvdn… En helt vanlig julaftonskväll alltså. God (Jul) Fortsättning!

Annonser

Christmas cake – The End

Packa för julen är hopplöst, men efter att jag fått låna en större väska och plockat ut hälften av kläderna till förmån för julklappar gick det i alla fall på nåt sätt. Förutom på handbagagefronten (som alltid). Saken är den att varken dataväskor eller handväskor är kompatibla med enorma kakburkar. Men efter en hel månads omsorgsfullt matande och en hel kvälls lika omsorgsfullt dekorerande kunde man ju omöjligt lämna sin christmas cake i Skottland. Det fick bli en extra påse kaka. Inte alla julresenärer hade en tre kilos christmas cake i handbagaget. Eller så hade de kanske det eftersom ingen (nästan till min besvikelse) kommenterade saken ens när den åkte igenom bagageröntgen. För att ingen skulle klaga på mitt extra kolli julkaka (och för att det faktiskt inte fick plats i någon annan väska) hade jag täckt den med julklappar. Ingen kan ju hävda att man måste lämna kvar barnens (även om det inte var mina egna, men gudsöner är ju också ganska viktigt!) julklappar på flygplatsen två dagar innan julafton tänkte jag. Och taktiken verkade fungera – de enda kommentarer jag fick på mina uppstickande dinosauriesvansar var positiva :). Så hade äntligen julkakans stora stund kommit. Dekorerad med lite extra silverglitter och ett skotskrutigt band hittade den sin plats på det svenska julbordet bland skinka, tunnbröd och löjrom. Den verkade finna sig rätt väl tillrätta – i alla fall som dekorativt inslag.

Problemet med christmas cakes – och det här måste ju vara ett problem också i brittiskt julfirande – även om de bara äter kalkon, eller möjligtvis gås, och inte ett helt julbord – är att man vid måltidens slut är ganska proppmätt och christmas cakes är ganska (för att inte säga extremt) mastiga. Fördelen med att introducera en (gammeltraditionell) nymodighet som man hållit på att laga och pyssla med i en månad på familjens julbord är dock att man med lite emotionell utpressning  och framkallande av dåligt samvete kan tvinga alla att äta av den (åtminstone smaka) trots sprickningsrisk. Jag är ändå ganska stolt över min första christmas cake. Den var mycket fruktig och ganska spritig och inte ett dugg torr. Men så var den också lagad efter en äkta engelsk mormors traditionella recept, och noggrant matad med konjak enligt kostens alla regler. Familjens betyg var också ganska gott ändå. Systrarna hävdade att för att vara en sån kaka var den nog riktigt god och mostern tog till och med sig en bit hem. Det blir nog en christmas cake nästa år också! (Fast då ska den skäras upp med vassare kniv, så bitarna blir mindre).

God Jul!

God Julnatt!

Huset skurat och skrubbat, julmaten lagad, klapparna inslagna, julgranen klädd – god julnatt!

Merry Christmas!

Scottish Christmas

I Storbritannien har de ju sina Twelve Days of Christmas, som firas ordentligt – men efter trettondagsafton betyder det visst otur om man fortsätter insistera på jul. Julgranen ska ut och julen bort. För att kompensera för denna korta interaktion med julen sätter de upp sina julgranar någon gång i början av december, så när man går genom Edinburgh några dagar innan julafton är det julgranar i vartannat fönster (smakfullt dekorerade med julkulor och stjärnor – eller lite mer uppsendeväckande (jag vill inte säga smaklöst – det verkar så ogint så här på julen) dekorerade i många färger – helst lysande, gärna blinkande), fint pyntat i varje hem och trappuppgång (en del mer innovativt än annat),  fairy lights (fint glimmande i stilla gult eller blått ljus – eller hysteriskt blinkande i alla möjliga glada färger), dörrkransar, folkvimmel, doft av mulled vine och choklad, carol singers, granförsäljning och omsorgsfullt julskyltat i alla butiker... Julen i Edinburgh är traditionellt, (konstigt), och kitschigt pyntad i en härlig blandning. Allt sammantaget lyckas det faktiskt framkalla en riktigt ordentlig julkänsla, trots att det är tretton grader och regnmolnen hänger i luften.

På onsdagkvällen dagen innan jag åkte till Sverige och svenskt julfirande firade vi den skotska julen – med julhaggis och tranbärsäppelpaj. Bordet var dukat med christmas crackers – ett måste för varje brittiskt julbord (och något som den svenska delen av firandet var mycket förtjust över). Om ni som jag undrat varifrån man får sin fina papperskrona som de alltid har på huvudet i alla brittiska julfilmer – kan jag upplysa er om hur det ligger till – de finns i christmas crackern. Nu när jag äntligen har fått ha en (eller två faktiskt eftersom jag var så förtjust i konceptet att jag lyckades övertala pojkarna om att man borde cracka en andra cracker till efterrätten) kräppapperskrona på huvet och ätit christmas haggis (nej det är inte ett dugg traditionell julmat om ni trodde det – men väldigt traditionellt skotskt) kan jag nästan hävda att jag upplevt jul på riktigt i UK. God Skotsk Jul!

Systrar i Skottland

Den nionde december landade Lina & Carin i Edinburgh, medan jag satt på det försenade tåget till samma ställe. Som tur var satt det ändå en något decimerad välkomstkommitté på Ryans Bar – i form av Scott och Steve. Såsmåningom hade mitt tåg också lyckats snigla sig fram till Haymarket station, så jag kunde ansluta. Efter ett par pint på den julpyntade baren gick hela sällskapet för att lämpa av väskor… och somna i soffan framför brasan 🙂

Eftersom Edinburgh är en sån fantastiskt bra julstad (tips för minibreaks!) spenderades lördagen i Edinburgh. Det hade dessutom snöat på natten, så man fick nästan lite riktig vinterkänsla – julkänsla däremot behöver man inte leta länge efter… Doften av mulled wine fyller hela  Princess street, blandad med doften av rostade kastanjer och brända mandlar (samt sauerkraut, potatisnudalar och en massa annan oidentifierbar allmänt ojulig festivalmat – men den lägger vi inte märke till i det allmänna julruset). Kring Sir Walter Scott-munumentet har det växt upp ett litet ”jultivoli” med karuseller, och pariserjul och allt, och nere i Princess gardens finns det en skridskobana, och vanligtvis till och med renar (fast vi kunde inte hitta några renar). Över hela Edinburgh glittrar fairy lights (ÄR inte det världens bästa ord för ljusslingor? Hädanefter tycker jag de ska heta så på svenska också – älvaljus), och var det inte för att det är jul skulle man nästan kunna tycka att det var lite för mycket av det goda.

Mest juligt av det juliga är the Dome – här skulle man nästan kunna säga för mycket – om man är julöverkänslig. Annars är det rätta ordet härligt:

   

Efter att nästan ha överdoserat på jul och älvaljus tog vi taxin ner till Leith och havet och en väldigt trevligt fiskrestaurang (The Ship on the Shore som ligger mitt emot det riktiga skeppet på stranden). Där blev systrarna överväldigade av menyn och beställde världens största fisk och skaldjursfat (mest skaldjur). Två fat för att vara exakt. Alltihop lokalt fångat i den kalla skotska nordsjön. Lyx, lyx, lyx, lyx. Efter att vi tagit oss igenom hela skalfatet och en flaska vitt vin kändes inte de tidigare pubplanerna lika lockande – i stället tog vi en taxi tillbaks och kröp ner i våra sängar 🙂

Julkort från Aberdeen

Christmas cakes…

Igår var det dags för sista steget i julkakeföljetongen – eller nästan sista steget i alla fall, de ska väl ätas också, och piffas lite extra för det stora tillfället (alltså julafton), men ganska tjusiga är de redan – för igår blev de julkakor på riktigt. I nästan en månad har vi hållit på att mata dem med konjak, så nu är de spritstinna och fina. Stegen från fruktkaka till julkaka var många, visade sig – allt enligt de Brittonska kaktraditionerna. Först skulle man smälta aprikosmarmelad och pensla på det på kakan – för att marsipanen ska fastna sa Kate, men jag kan tänka mig att det har lite med smaken att göra också för det doftade ganska gott av fruktkaka, konjak och marmelad. Efter den smälta marmeladen klistrar man alltså fast ett tunt lager marsipan på sin kaka. Efter det är det dags för den roliga biten – icing sugar. Och inte någon lite fjantig kristyr inte – nej i det här landet kan man köpa kavelbar icing sugar av den sorten som täcker amerikanska tårtor – ja, och engelska också får man väl lov att konstatera. Kate verkade tycka att jag var lite tokig som tyckte det var så roligt med den kavelbara icing sugar-klumpen, och jag är säker på att den går att komma över i någons slags kakaffär i Sverige också, men för mig som oavancerad kakbakare hade det mycket av nyhetens behag att kavla ut sockerklumpen. Efter att man klätt på sin kaka sockertäcket polerar man det som det blir glansigt. Man kan köpa speciella kristyrpolerarmanicker – men det gick bra att använda händerna också. Sen var det dags för det allra roligaste sista steget – dekorationerna. Jag hade tänkt mig järneksdekoration – tjusigt, traditionellt jätteengelskt, julig och vintrigt, men de hade inga järnekslöv när jag köpte mina kakformar (eller icing sugar-formar), så det fick bli murgröna istället. Men murgröna är ju också rätt utmärkande för landet där jag bor, dessutom är det men favoritform på löv. Fina blev de i alla fall!

 

Mission accomplished!

Idag höll jag min sista föreläsning för terminen. Med drake. Mission accomplished!

« Older entries