Aberdeen

I am in teaching hell…

Jag sitter och filar på det näst sista på min näst sista föreläsning för terminen, och jag bestämde mig just för att jag inte orkar tänka ut fler stolpar och ledord. Jag får babbla på helt enkelt, och så får det gå som det går. ”Kulturella interaktioner inom den kanadensiska pälshandeln” – jag borde ju kunna ämnet i alla fall. Näst sista föreläsningen tänker ni; hurra! Jo, det skulle man ju kunna tro, men jag har haft ett möte med Karen i veckan – om nästa termins vikingakurs, som jag sagt att jag kan hjälpa till med (eftersom Neil är forskningsledig i tre år – börjar ni ana ett mönster?). ”Hjälpa till” betydde visst ”ta hälften av undervisningen” – tio föreläsningar och två seminarium. Tio nya föreläsningar, plus Current Issues, plus förberedelserna för masterskursen som börjar hösten 2012. Plötsligt såg jag nästa termin bara försvinna. Inte ens om man är så orealistisk som jag går det att förstå hur jag ska få någon som helst tid att skriva. Och publicerar man inte är det bara naturligt att man får mer undervisning – för att kompensera. I am in teaching hell – och det tar aldrig slut…

Vapenvila

Jag och James the Fat Squirrel har slutit fred. I alla fall tillfälligt. Han har visst drabbats av lökchock (det går väl så när man överdoserar), för han verkar inte ha grävt i landen alls på sista tiden. Som belöning provmatade jag honom med förra årets julnötter. De var populära. Till och med paranötterna verkade gå hem, och snart har jag nått botten av skålen. God jul James, eller ja, glad första advent då.

Första advent är räddad!

För idag kom ett brev på posten med alla de väsentligheter som en stackars Skottlandsbo annars saknar. Tack bästa Johannan, som förstår sånt här!

Christmas cakes…

För några veckor sen när jag läste tidningen på tåget var där en artikel som sa att nu är det hög tid att börja tänka på sin christmas cake. Senast helgen innan första advent måste man röra ihop den, annars hinner den inte mogna ordentligt, utan är torr och tegelstenstung till jul. Den där artikeln fick mig att tänka att man kanske skulle våga sig på en christmas cake, men tyvärr var den full av goda råd, fast utan konkret recept. Istället berättade den hjälpsamt att det finns lika många traditionella recept på christmas cake som det finns grannys i Storbritannien. Nu har jag ju turen att ha en bakglad (engelsk) kollega, och när jag berättade om det här med christmas cakes för Kate ringde hon genast sin mamma för att få sin mormors traditionella julkakerecept, så idag kunde vi göra våra kakor. Kate hade lagt en helt bisarrt stor mängd torkad frukt i blöt i kallt thé och konjak över natten (tidningen hävdade att det blev bäst om man la frukten i blöt i sex veckor, men det verkar ju bara knäppt. Hur mycket sprit kan ett stackars russin ta till sig egentligen?), julslpellistan knåpades ihop på spotify (för eftersom vi nu bakade julkakor måste det vara tillåtet med julmusik, fast det egentligen är för tidigt), vinglasen fylldes på, och det stora julbaket satte igång. Muskovadosocker, muskot, marmelad och jag vet inte vad, rördes och vägdes och blandades och fördelades allt enligt traditionellt mormorsrecept, i varsina bunke. När man så hade lyckats röra ihop sin nästan pepparkakslika smet var det dags att blanda i frukten. Nästan ett kilo frukt per kaka i torrt tillstånd – ja, det var utan tvekan mer frukt än smet. Men med lite kletande gick det faktiskt (till min ytterliga förvåning) att röra ihop smet och frukt till något slags kaksmetsliknande och tvinga ner den i den fint smörpapperskantade formen – och så, efter att ha isolerat formen med två lager smörpapper för att den inte ska bli för varm – skjuts in i ugnen. Där ska kakorna stå på lägsta tänkbara värme i ungefär hundra år – det är nästan som att man ska torka ut dem snarare än grädda dem menade Kate.  Så där står de än. Kate plockar ut dem någon gång i natt. Sen ska de matas med konjak i en månad, så de är mättade och fina till jul, när de glaseras och dekoreras med kristyr och sockerlöv (i mitt fall, Kate har bestämt sig för stjärntema på årets julkaka). Så… fortsättning föjer :).

I ljuset av verkligheten är det obegripligt att partier som SD kan vinna mark. Är det för att så lång tid passerat sedan andra världskriget, att vi kan börja låtsas att det aldrig hände?

What’s up with all the dragon slaying?

Bryssel var ju en nästan perfekt mini-break-stad som jag verkligen kan renkommendera – med ett lite traumatiskt undantag; They do like their dragons dead, eller åtminstone ordentligt nedtrampade i stoftet. Vart man än vände sig (nästan) konfronterades man med en döende drake… och jag vet inte vad ni tycker om de där helgonen, men hugga ihjäl minidrakar  är inte vidare heroiskt i mina ögon :(. Jag menar… de kunde åtminstone gett sig på någon i sin egen storlek. Men jag antar att besegra draken och rädda prinsessan är bästa receptet om man vill bli ihågkommen för evigt… och när en kissande pojke annars är det bästa man har att komma med är man väl antagligen tvungen att göra ett ordentligt intryck. Eller nåt… Klart står i alla fall att beauty… eller ja, attention, is in the eye of the beholder, för medan jag tyckte att hela Bryssel var fullt av döende drakar, vidhöll Scott att stället istället var nedlusat av bröst… och när man tänker på saken var det faktiskt en ganska påtaglig mängd nakna damer avbildade i statyform – ungefär var tionde meter i varenda park, och då och då i något allmänt gathörn. Stor snedfördelning kunde också iakttagas mellan andelen nakna damer och nakna män, men jag antar att den kvantitativa bristen uppvägs av kvaliteten (oh, yes, I’m looking at you – Manneken Pis).

Atomer & kissande pojkar

Sista förmiddagen i Bryssel ägnade vi i alla fall åt ett av stadens måsten, för det var ju inte riktigt helt sant det där med ”inga större sevärdheter”. Bryssel har ju faktiskt sitt eget eiffeltorn – bokstavligen faktiskt, eftersom atomium också byggdes till en världsutställning, om än över ett halvt sekel senare. 1958 – då kärnkraften utvecklades för fullt och allt var framtidstro och utvecklingsanda – byggde den den här järnkristallen i 165 biljoner gångers förstoring. Fem av de nio sfärerna är öppna för allmänheten, och ett par av dem var ”for rent” (någon som är sugen på ett lite mer spektakulärt boende?). I den lägsta sfären hade de en permanent utställning om världsutställningen -58, och där fick man veta intressanta saker som att 2000 barn tappades bort under utställningen,  att 3 000 000 personer använde sittliften, och att ölförsäljningsrekordet var 52 000 pints i ett café under en dag. Kanske serverades någon av dem av en av de 280 charmerande utställningsvärdinnorna, möjligen till expons äldsta besökare som var 105 år gammal? 27 ”hopeless people” försökte begå självmord, 8 bebisar föddes och fem personer dog på expoområdet. Dessutom verkade inte Sverige ha varit representerat, för jag hittade ingen svensk paviljong på kartan. Eter att ha tagit sig upp och ner genom de fem sfärerna hade  man kunnat göra en utflykt till ”mini-Europa”, men det tyckte vi verkade så där lagom intressant, så det blev turistbuss tillbaks till centrala Bryssel istället. Eftersom vi redan hade spankulerat runt och sett ”allt” dagen innan, hade vi nu en ännu mer avslappnad attityd till vårt flanerande. Det råkade bli så att det koncentrerades på de mer ät- och drickbara bitarna av bryssel – Carin hade sagt att vi måste äta belgisk choklad, och Scott hade pratat om våfflor i flera dagar innan avresan… Eftersom Bryssel är ett choklad- och våffelmecka var ju dessa båda punkter lätt avprickade… Ett annat av Carins tips var att dricka glüwein, och det hade jag sett att man kunde beställa i vår favoritpark – som tyvärr låg en bit ifrån de mest centrala delarna, så efter att Scott lovat att istället introducera mig till den engelska varianten av varmt vintervin (som jag inte visste fanns fast jag redan tillbringat en vinter och nästan jul i Skottland), mulled wine, släppte jag besattheten och kunde istället njuta av de belgiska våfflorna… Dessutom hade jag redan fått min treat i dryckesväg. En gång i tiden hade jag ett favoritglas med rosa elefanter på. Jag hade snott det på Upplands. Jag har inte för vana att sno ölglas, men det där var helt oemotståndligt. Efter åratal av flitig användning blev mitt fina älsklingsglas sönderslaget av en skurk. Jag har saknat det sen dess. Kan ni då förstå min förtjusning när puben vi valde för lunch visade sig vara helt dedicerad till det rosa elefantölet – Delerium Tremens? Dessutom hade de Delerium Tremens julöl – och på affischen som gjorde reklam för julölet hade elefanterna på pintglaset tomteluvor(!). Så klart var jag tvungen att beställa det. Lite besviken var jag nog över att mina elefanter inte hade tomteluvor på sig när jag fick glaset, men ändå – äntligen hade jag återigen ett rosa elefantölglas i min hand, om än bara för en timme – för omständigheterna omöjliggjorde helt en obemärkt stöld…

Ja, jag måste väl avsluta även detta inlägg med den kissande pojken, för how they do love their peeing boy… Ostrukturerat flanerande i centrala Bryssel, visade det sig, leder visst alltid fram till en kissande pojke – i en eller annan variant…

  

That & Which

Det jag har absolut svårast med i engelskan är att skilja mellan that och which. Varje gång jag skriver dem i en mening byter jag mellan dem en tre fyra gånger innan jag tillslut bestämmer mig för att så har ska det nog – måste det nog – vara, lika ofta fel som rätt… Och varje gång jag tror mig ha knäckt koden visar det sig att så var det inte alls. Det hjälper inte att fråga engelsktalande människor heller, de kan aldrig riktigt förklara varför man väljer det ena och inte det andra. Så tillslut gjorde jag det jag borde gjort för länge sedan: googlade. Så här kommer nu svaret, om det är fler än jag som behöver en liten grammatiklektion: How to use That/Which

Bryssel

Den 4e november åkte jag och Scott till Bryssel för att titta på Ryan Adams. Ja, det var själva orsaken till att idén kom upp, men en välbehövlig mini break så här i början av november var ju inte helt fel heller. Av mig själv hade jag väl aldrig kommit på tanken att välja Bryssel som resmål för en helg, men sedan biljetten bokats talade Carin om för mig hur trevlig stad det var för just mini breaks, och det hade hon helt rätt i. Det visade sig vara en perfekt ”bara gå runt”-stad, med ståtliga byggnader, pittoreska (eller är pittoresk rätt ord verkligen – nå i brist på annat) gamla stadskvarter och jättefina parker, och inga eiffeltorn eller colosseum eller dylika monumentaler som tvingar en att vara en kulturellt aktiv och duktig turist. Nej, Bryssel tillåter helt och fullt turister att bara spankulera. Att det dessutom var mycket vacker och varm höst gjorde ju inte saken på något vis sämre. Åker man till Bryssel måste man ju också interagera med lokalborna, så det var just vad vi gjorde på fredagskvällen. Ja, vi träffade Fredrik alltså. Han hade bokat bord på den mycket trevliga restaurangen Meat Meat (ja, alltså, det var hur gott som helst trots namnet) som låg i samma område som vårt hotell – vilket var mitt i EU-smeten. De här kvarteren, berättade Fredrik, var helt döda på helgerna när alla EU-arbetare inte arbetade. Det verkade svårt att tro där vi stod och trängdes med lobbyister och kostymnissar på alla EU-snubbars favorithäng, den irländska baren O’Connors (eller vad den nu hade för irlandstypiskt namn ;)), men när lördagen kom visade det sig att han hade haft helt rätt. Den delen av Bryssel där vi bodde var helt tyst och stilla. Som en spökstad. Spökstad var dock långt ifrån hur man skulle beskrivit det på fredagen, när vi efter en imponerande (speciellt storleken på Fredriks entrecote) måltid vandrade till nästa pub för varva ner för kvällen över några pint. Jättetrevlig kväll hade vi, och mycket roligt att äntligen se Fredrik i sitt rätta habitat :).

På lördagen ”gjorde” vi Bryssel. En snabb titt på kartan visade att det mesta som man ville se låg rätt välsamlat på fullständigt gångavstånd från varandra likaväl som från vårt hotell. Efter att först ha lokaliserat stället där Ryan skulle spela på kvällen blev vi därför Brysselflanörer, som tog sig lite grann dit fötterna gick.  Ett av de första ställena som fötterna gick till var ett område bakom den (väldigt väldigt påkostade) okände soldatens grav. Det var visst, fick vi reda på senare, ett område som var tänkt att bli den nyfödda EU-huvudstadens kommersiella centrum, men sen slog lågkonjunkturen till och det gick inte alls som man tänkt sig, så byggnaderna lämnades åt sitt öde, och av någon anledning växte EUs öga istället till sig i våra hotellkvarter. Så nu står de där och förfaller, mitt i Bryssel – gapande tomma med sönderslagna fönsterrutor och ogräs mellan tårna. Mycket märklig känsla var det att gå där – som dagen efter apokalypsen.

Bara en kort bit därifrån låg den helt nyrenoverade katedralen och solade sig i sin egen glans. Vilka kontraster! Efter att ha blivit rättmätigt imponerade av dess katolska inre fortsatte vi flanerandet mot gamla stan. Stämningen i Bryssel är väldigt lugn och ostressad, till och med mitt i vimlet, så man blir ganska lugn och ostressad själv av att gå runt där. Till slut lyckades vi också hitta Grand-Place (jag vet, jag vet, men av någon aledning lyckades vi hela tiden flanera oss fram till marknaden istället). Grand Place, måste jag säga, var betydligt mer imponerande än det lilla mesiga torget (som jag för ett tag fick för mig var Grand Place eftersom vi hela tiden hamnade där. Jag var besviken). Här var i stället torget just så torgigt, och husen just så sevärda och imponerande, som man hade tänkt sig att de skulle vara. Dessutom blev vi också matade med belgisk choklad från korgar. (Det var någon chokladaffär som tyckte att mata turister var ett bra försäljningstrix. Jag är inte säker på att det var det, men man får i alla fall glada turister :)). I vårt fortfatta ganska planlösa flanerande hittade vi så äntligen (äntligen är här sagt med ganska stor ironi i rösten) Bryssels största sevärdhet – den kissande pojken, Manneken Pis. Detta måste, utan konkurrens, vara världens mest överskattade turistattraktion (vilket Carin också mycket riktigt påpekade i sina Brysseltips). Jag förstår den inte alls. Det är en ganska ful och dåligt utförd staty av ett kissande barn. Trots sitt tydligen mytomspunna ursprung, trots att den nuvarande pojken visst är från 1600-talet, trots att den på något vis ska förena det flamländska och det franska, trots att den föreställer nån slags stadshjälte (efter som han kissade på lågorna och på så sätt släkte en stadsbrand (yeah right, det är ingen Gulliver i lilleputtarnas land vi talar om här inte)), trots att man klär på honom roliga kläder (som synes på bilden), går det inte att komma ifrån att det är en liten ful staty av en kissande pojke. I don’t get it!

Efter detta antiklimax kände vi oss rätt redo för en stunds vila på hotellet, innan vi gjorde oss redo för kvällens aktivitet och resans egentliga mål – Ryan Adams. Det var hans födelsedag visade det sig, kanske var det därför som han hade så lång spellista. Bra var det i alla fall! Varför åker man inte till kontinenten för att gå på konsert lite oftare? 😉 Här får ni i alla fall ett litet smakprov: Ryan Adams, Please do not let me go

« Older entries