Halloween

Det är halloween – idag egentligen, men de redan i fredags såg jag trick & treaters på Edinburghs gator. Halloween ska ju ursprungligen vara en skotsk tradition, men det verkar helt vara den amerikanska versionen som firas nu. Men i alla fall – eftersom halloween ändå kommer från Skottland måste man ju kunna ge sig in i firandet utan att skämmas. (Hemma i Sverige är jag inte helt övertygad om att halloween är något att fira, speciellt inte som de bleksiktiga trick & treatarna verkar hota att utrota våra rosiga små påskkärringar. I Skottland finns ju inga påskkärringar att utrota, så spökhyllningen måste ju vara ok – speciellt i pumpaform.) Detta visade sig vars en mening som visst inte delades helt av alla tillfrågade…  Men såna där surkartar kan man ju inte ta hänsyn till, så tre inköpta små pumpor senare satt ett par motviliga pysslare och karvade pumpagubbar. Jag tror till och med att de, fortfarande ganska motvilligt, tyckte det var lite roligt – och de la ner mycket möda på dem. De utgjorde i alla fall tjusiga centerpieces på mitt fladdermusströdda halloweenmiddagsbord. ”You’re bonkers” menade Scott när jag knöt upp spök-och pumpaballongerna. Ja, det kan man ju tycka, men lite halloweenfirande fick jag i alla fall till :).

Noah and the Whale

Ja, så här kan man också spendera en måndagskväll:

Jag, Ana & Jeff, Gordon & hans fru Marianne gjorde vårt bästa för att eventuella indie-pop-diggande arkeologistudenter inte skulle kännas vid sina pinsamma lektorer om de nu råkade bevista kvällens gig 🙂 – och det är vi stolta över!

Draught excluding snakes…

Skottland har besegrat mig. I tisdags kväll när jag låg låg och huttrade under mitt duntäcke iklädd flanellpyjamas, dunsockar och kofta medan vinden utanför ven så fönsterrutorna skallrade, revs mitt sista motstånd mot den brittiska kulturen ned – jag steg upp sängen och beställde mig en varmvattenflaska. Ja, en sån där efterkrigstida varmvattenflaska i gummi som man har för att värma upp sin säng. Jag har blivit domesticerad. Vilken seger för den materiella kulturen! Nu är det ju bara den där taxkorven som saknas för att jag ska ha ett fullt vinterbonat brittiskt hem….

Efterkrigstida förresten – när man söker på hot water bottles på amazon.co.uk får man upp tio sidor med sängvärmande varmvattenflaskor i olika utföranden och med olika fina stickade fodral. Det här tyckte jag var lite lustigt, så jag berättade om min hot water bottle-beställning för Kate och Gordon på lunchen. Samt uttryckte min stora fascination över det brittiska sättet att uppfinna små lösningar för att hantera drag och kyla istället för att faktiskt åtgärda problemet – alltså isolera. Ja, min stora fascination över taxkrovarnas existens helt enkelt. De tyckte också att det hela var väldigt lustigt, men inte alls på samma sätt som jag. De ansåg nämligen inte att det var taxkorvar, eller draught excluding snakes som Gordon kallade dem, som var konstigt, utan att det var jag som var konstig som var så besatt av glipor och glipors bemästrande medelst stoppad korv. Gordon meddelade att han skulle starta ett företag som sålde draught exkluding snakes i Sverige, och att han skulle ge dem ett svensk-klingande ”ikea-namn”, som…. snork. Resten av dagen handlade allt om snorkar, och Gordon hade till och med vänligheten att skicka mig länken till en sida där de fem bästa snorkarna utsetts. Och längst ner på min dörr hade en draught excluding snake smygtejpats fast någon gång under eftermiddagen. ”Feeling warmer?” undrade Gordon.

Men, tror du inte det räcker med lökar snart?

Söndag var lite segdag efter förgående dags helhjärtade firande. Men det var 15 grader och stålande sol, och i köket låg en hel kollektion tulpanlökar inhandlade under mellanlandning i Amsterdam och väntade på att få komma i jorden. Däribland en påse med blå tulpaner. Som alla vet finns det inte blå tulpaner, och även fast de påstår att de lyckats odla fram denna obefintlighet har jag ännu inte sett något levande bevis på det. Trots det, eller kanske just därför, kunde jag ändå inte motstå det där blå. Och om de där små lökarna växer upp till att bli blå tulpaner, ja då är det ju bevisat att det omöjliga är möjligt, och vilka horisonter öppnas inte upp då? Nå, vi får se om det fantastiska kan blomma i min rabatt, eller om de bara blir till vardagliga röda. Kanske blir det inget alls, för det är ju möjligt att James the Fat Squirrel tycker extra mycket om blå tulpanlökar? På det stora hela har han fått sig en riktig festmåltid nedgrävd där ute, för jag kunde ju som vanligt inte hålla mig inom rimlighetens gränser, och nu är det svårt att gräva någonstans i rabatterna utan att stöta på en lök…

Första året överlevt! Det ska firas!

I lördags snofsade jag och Kate upp oss och gick till Bar 99 för att salutera vårt första år i Aberdeen, lite sent omsider, med hamburgare och breakfast martinis. Det var ju ungefär hundra år sedan vi faktiskt snofsade upp oss innan vi gick gick ut, och det vår två rätt uppsluppna damer med siktet inställt på att fira ordentligt när vi satte oss ner (lagom försenade) vi vårt förbeställda bord. Kanske ska vi känna oss lite störda av att vår första brekfast martini-beställning fick servitrisen att känna igen oss från förr, kanske är det bra att vara stammis… Vi vet ju vad vi gillar i alla fall, och det är flera månader sen vi var på Bar 99 sist. Hon kommer nog garanterat att komma ihåg oss nästa gång i alla fall, eftersom vi lyckades med konststycket att rata fyra flaskor vin, innan vi tillslut bestämde oss för den första i alla fall… men vi bad i alla fall om ursäkt för vår knäpphet. Och betalade för oss (när vi fick notan hade hon nämligen glömt att sätta upp vinflaskan på den, men som hyggliga stammisar sa vi till och betalade både vinet och dricks…). Sen bar det vidare till Slains Castle (där vi lyckades totalavskräcka en hop italienska oljearbetare med siktet inställt på… (ja, vad tror ni oljearbeare på tillfälligt kontrakt i Aberdeen brukar ha siktet inställt på) genom att avslöja oss som universitetslektorer, vilket först fick dem att börja börja prata om sina barn och sedan steg för steg dra sig mot sällare jaktmarker… rent bokstavligt alltså. Inte var vi ledsna för det inte.), och slutligen en slutdrink på Vodka Revolution. En helkväll alltså! (och nog märktes det dagen efter alltid). Men värt det!

Jag fick just en drake med posten. Den hade andats lite på sitt kuvert för att komma ut, men det hade ändå klarat sig hela vägen fram till Skottland. Man får hoppas att brevbäraren inte brände tassarna…

Att starta på fel sida marginalen…

Oj, vad många ”att göra”-post-it lappar jag kunnat plocka ner från datorn idag då! (Tyvärr har det dykt upp nästan lika många nya, men lite nöjd måste man väl ändå  få  känna sig…). Vad effektiv jag varit! Annars slog jag också ett annat rekord i morse – det att bli klar med en föreläsning med minsta möjliga marginal. Och detta rekord lär bli svårslaget – eftersom jag faktiskt skrev dit de sista orden på min power point efter att föreläsningen egentligen skulle ha börjat. När jag tänker på saken vill jag inte slå det här rekordet ens – huvva!

Jag har just fått besked om att jag ska få tillbaks en massa på skatten. Jag är rik som ett troll!

Vikten av att läsa scheman (gäller även lektorer!)

I morse när jag kom till jobbet och satte mig ner framför datorn för att förbereda eftermiddagens seminarium insåg jag till min fasa att jag blandat ihop två seminarium, och det som var idag inte alls var det lätta ”finn-fem-fel-och-diskutera-den-här-bibban-bilder-semnarium”  som ska vara om två veckor, utan ett textbaserat diskussionsseminarium inför vilket studenterna skulle fått materialet för en vecka sen. Ooops! Bra jobbat Lotta!

Efter att ha förtvivlat en stund, slitit mitt hår och sparkat min egen rumpa – hårt, satte jag mig ner och gjorde en förberedande powerpoint om etnografiska analogier som arkeologisk metod – inkluderande textavsnitt, citat och youtubeklipp samt allmän ”sammanfattning-av-den-teoretiska-problematiken-enligt-Lotta” – samt diverse lagom kluriga diskussionfrågor. (Tur var det att första seminariet inte började förrän två, det får man verkligen säga). Sen skapade jag ett diskussionsforum till varje seminariegrupp (tack för teknologin som möjliggör såna här ansiktsräddande lösningar för korkade lektorer) – med uppgiften att läsa texterna (som jag egentligen hade missat att skicka ut, fast det talade jag så klart inte om för studenterna, nej då, detta upplägg är till för att integrera seminariediskussionen med föreläsningarna samt att öka interaktionen) – för att fortsätta en fördjupad diskussion kring de två centrala frågorna på nätet. Minst en gång i veckan – fast helst fler – ska de gå in och delta med en åsikt – fram till nästa seminarium om två veckor när diskussionstråden ska konkluderas med en kort sammanfattning innan vi går vidare till nästa diskussion. Och det fungerade – diskussionen alltså! Och eftersom seminariet bara var en timme kort verkade forumet till och med som en bra och genomtänkt idé vid seminariets slut – nästan som att det skulle varit meningen… Räddat! Mer jobb för mig i och för sig, men som man sår får man skörda, som det så vist heter.

Uppsalahöst

Nu är jag tillbaks i Aberdeen, som dagen till ära antagit sin alldeles äkta färg – grå, efter min ganska så intensiva snabbvisit till Uppsala och arkeologiseminarium. Men jag hann ju med en svamptur i alla fall, och musketöröl och sushilunch, och träffa mormor och ett thébesök hos Rosemarie, och ja, så nerd-fest också. Dessutom blev jag inbjuden till Johanna och Axel för den traditionella höstmiddagen redan samma kväll som jag landade i Uppsala. Johanna hade dukat det finaste höstbord dagen till ära, med löv och nypon och små äpplen som är alldeles för sura för att äta – berättade Signe och demonstrerade sen saken genom att hugga tänderna i ett paradisäpple, som snabbt återvände till sin funktion som bordsdekoration. Johanna hade (som vanligt) bullat upp med det bästa den svenska hösten har att erbjuda. Till fördrink bjöds vargtass (med riktiga lingon i så klart) med västerbottensostkrustader som tilltugg, rostade kastanjer till förrätt, trattkantarellsoppa (på hemplockade trattisar, vad annars?) till huvudrätt och som pricken över i:t, eller grädden på moset eller…. bäret i kakan serverades blåbärspaj – nej tarte eller något annat franskt. Gott var det i alla fall så klart, när middagen avnjutits stod magen i fyra hörn och vi satt tillbakalutade som fyra små tjocka paddor i våra stolar. Ja, för Sara var ju där förstås, och barnen var stoppade i säng med löfte om att få efterrätten till mellanmål nästa dag. Paddorna fortsatte dock sitt trevliga samtal ännu en stund, och helst hade man ju velar förlänga det till långt in på natten som på den gamla goda tiden, men som en duktig akademiker (nej, antagligen fel ordval eftersom en duktig akademiker hade haft det klart för länge sen), var jag tvungen att gå hem till föräldrarna och fixa klart det sista på min powerpoint inför morgondagens seminarium… Men sådant blir ju så klart lättare med bästa sortens umgänge över lyxig middag i botten. Tack mina finaste raringar och sötnosar!

« Older entries