Granne med Ibsen

Jaha, så har man konferensat i två dagar, eller var det tre? Igår satt jag och Daniel på hotellrummet nästan hela dagen – jobbade och drack rödvin. Men vi tyckte båda vi var mycket effektiva och duktiga i alla fall. Vi bor granne med Ibsen i ett lägenhetshotell som Kristin hittade till oss precis bredvid slottet – och ja, faktiskt granne med Ibsen – huset bredvid var det han bodde i till sin död. Ibsenmuseet ligger runt hörnet också, och min plan var ju så klart att gå dit så fort jag noterade det, men det har jag inte hunnit. Idag har jag nämligen varit duktig konferensedeltagare och suttit på min session hela dagen – Indigenous Archaeology and Heritage Management. Själv presenterade jag vår grävning i Alaska (i ny kavaj och allt, för att verka vuxen), med fina bilder på fynd och leende local peoples – och jag var mitt mest positiva, engagerade och okritiska jag. Tyckte jag själv i alla fall. Tyvärr slog det visst över åt andra hållet – för i slutdiskussionen kom en fråga (tillsammans med ett inte vidare trevligt påstående om Yup’ikerna), som gjorde mig en aning upprörd, så svaret jag gav fick mig att framstå som värsta indigenous-extremisten. Jag som mest brukar bli anklagad för att vara anti-indigenous. Det är verkligen svårt att orientera i ett fält som är så synnerligen svart-vitt. Om det någonsin skulle behövas en gråzon är det i Indigenous-debatten, ska jag säga. Annars var sessionen rätt så bra, men väldigt mycket samer. Jag är ledsen att säga det, men OJ vad den gängse same-arkeologin står och stampar på samma ställe. Med några få undantag är det samma frågeställningar och problemvädringar som man hör om och om och om igen. Mest intressant same-presentation tyckte jag att Dag Lantz från norska Sametinget hade (förutom C-Gs då, men han var ju inte här). Han berättade om sitt agerande och roll som sametingets kulturarvsrepresentant vid hanteringen av ett speciellt fynd, och hans berättelse visade att man nog kan komma vidare med community-aspekterna i Skandinavien också. Kommunikation och respekt måste vara ledorden om man nu ska agera arkeolog efter att det fastslagits att det är ursprungsbefolkningarna själva som ska ha kontrollen över sitt kulturarv, och man är tvungen att ta konsekvenserna av det – man kan liksom inte både ha kakan och äta den, både säga ”ja det är ert kulturarv” och inbilla sig att man ska vara obestridlig auktoritet i besluten om det. Ja, det var detta uttalande (möjligen, möjligen något tillspetsat), som fick mig att framstå som extremist. Så nu är jag väl tvungen att skriva något om det också för att förklara mig… Ja, det är inte lätt att vara indigenous archaeologist… 😉

Annonser

1 kommentar

  1. september 17, 2011 den 1:02 e m

    Det förflutna tillhör ingen, men kulturarvet tillhör alla som bor där allas deras egen myndinghet finns.
    Bara för att de flesta genomsnittliga arkeologer rent vetenskapligt vet bättre än t.ex. länstyrelsen i Uppsala län när det gäller det förflutna, så ruckar det inte på sanningen att det är myndigheten som bevarar-tar-kål på kulturarvet. Kulturarvet är arkeologins politiska dimension och gudskelov för det.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: