Here be Dragons

Nu hade jag ju inte tänkt mig att den här terminen skulle bestå av kursadministrering och föreläsningar och studenter, vilket den helt tydligt gör, så jag har känt mig en aning misantropisk på sistone. För att göra tillvaron lite roligare har jag därför satt upp ett mål, eller en utmaning om ni så vill, för den här terminen. Minst en drake – eller drak-liknande kreatur – ska finnas med i varje föreläsning. De får inte heller kännas helt omotiverade, utan måste finna sitt sammanhang på ett ganska naturligt sätt. Det duger alltså inte med en liten Smaug som säger ”Tack för mig” på sista sliden, det måste vara mer kreativt än så.

Så länge man föreläser om vikingar är det ju ingen konst, och första föreläsningspowerpointen utgjorde inte heller några problem eftersom den var en introduktionsföreläsning till ”Archaeology of the North: Colonisation and Culture Contact”, och på ”föreställningar om norr”-temat kan man ju enkelt slänga in några världens-ände-here-be-monsters-drakar (ja, det var ju hopknåpandet av denna föreläsning som inspirerade till projektet också). Redan föreläsning no 2 visade sig dock problematisk. Under rubriken ”Colonisation and Cultural Contact: Defining the terms” dyker det liksom inte upp några drakar helt naturligt. Följaktligen har jag ägnat större delen av eftermiddagen åt att rita en motiverad drake som kan sättas in i min power point, istället för att göra själva föreläsningen. Ja, men det är ju bra att man kan prioritera. Första föreläsningen (intron) håller jag imorgon bitti klockan nio. Då får vi se hur drakarna går hem.

Utvärderingsmöte…n

Så var det dags igen. Igår eftermiddag var det läskigt REF(publicera-annars-är-du-inget-värd)-möte. Men nu hade Lottan tröttnat på att vara snäll. –Hur går det med dina publikationer? undrade Keith. –Jaha, svarade jag, det kanske inte går så bra som man hade önskat. Ja, det här är ju andra terminen som jag har fått ta över någon annans kurser, och jag klagar inte för jag vet hur omständigheterna är, men det kommer ju att ha effekt på hur mycket jag publicerar. Jag hade planerat att ha min artikel färdig att skicka in till American Antiquity (ja, lika bra att sikta högt) nästa månad, men som det ser ut nu kommer det inte att kunna bli förrän till slutet av hösten. -Ja, sa Keith, men vi ska äska pengar för att kompensera för det bortfall som varit, så att vi ska kunna frigöra tid för dig så du kan skriva, det är högprioriterat. -Jaha, sa jag, men jag ser inte riktigt hur ett möte i november ska göra någon skillnad för mig, eftersom situationen är som den är nu och det inte hjälper vidare att tid frigörs i slutet av höstterminen, där jag redan har ett mycket lättare schema. Jag har ingenting emot att ta över Jeffs kurser, jag vill bara klargöra att det kommer att få konsekvenser, dygnet har bara så många timmar… Summan av kardemumman blev att jag gick från mötet med löftet att de omedelbart (och inte i november) ska skramla fram extrapengar för undervisning (som man kan ge till doktorander), så att jag ska få tid att skriva redan i oktober. Själv fick jag i uppgift att se över schemat och komma med förslag för hur jag kan underlätta det för mig själv. Så i morse skickade jag ett mail där jag listat alla seminarium och tutorials som jag hoppas någon annan kan göra. Föreläsningarna känns svårare att ”ge bort” eftersom det antagligen skulle betyda att Rick får ta dem, och det går ju bara inte. Jag fick det svar jag väntat mig: ”Vi får se vad vi kan göra”, men nu har jag försökt i alla fall.

I dag eftermiddag hade jag nästa läskiga möte – mitt probation meeting med head of school. Det visade sig vara mindre läskigt än jag väntat mig. Han verkade nöjd med vad jag gjort under mitt första år under övervakning (men noterade att jag hade haft väldigt mycket undervisning), och var nöjd med de mål jag satt upp för nästa termin. Mycket mer än så sa han inte, förutom att han skulle prata med Peter om att jag borde få en ”lättare undervisningsbörda” nästa år – 2012/2013. Puh, första året avklarat. Det hade kunnat firas med en öl, för resten av institutionen gick till puben vid dagens slut, men jag gick till min balettklass istället, och så här i efterhand känns det som ett mycket riktigt val! Härligt att dansa igen!

Heja stålsyrran!

I helgen sprang Lina och Pär Lidingöloppet. Det betyder att de båda har klassikern i hamn. Herrejösses vilka tuffingar! Hjältestatus ju! (I konstrast blir man desto mer medveten om vilken slö och otränad tjockis man själv har blivit). Heja hurra för stålsyrran och hennes super-man!!!!

Framsteg

Efter möte med Universitetet, HR (de onda), head of school, head of department och en facklig representant har Jeff nu fått tillbaks lite av sin existens. Han har fått honerary status som ger rätt att finnas på webben och ger honom tillbaks sin email, han har fått löfte om att universitetet ska betala hans hyra etc om det drar ut på tiden, han ska få ut sin lön retroaktivt när det är löst, de har sett till att hans pension inte påverkas och han har fått rätt att vara på institutionen, så länge han sitter bakom sin stängda dörr och låtsas att han inte är där. Han får dock fortfarande inte ha något med studenter och undervisning att göra. Mycket bättre alltså. Det hindrar dock inte att allt detta faktiskt hade kunnat ha förhandlats fram innan stasi stormade in och ryckte hans namn och position ifrån honom i fredags eftermiddag. Och i gårkväll fick Rick ett mail från HR som utan omsvep (dvs några som helst artigheter eller trevliga formuleringar) på en rad hävdade att hans visum enligt deras records gått ut och att han snarast måste inställa sig med pass och visum på kontoret och bevisa sig. Det har det nu inte, så där ska det inte vara någon fara – men herrejösses!

To Be Confirmed (TBC)

Idag har jag återigen ägnat nästan helt åt att försöka pussla ihop scheman – och tillslut efter tusen ommöbleringar och omförhandligar fick jag äntligen ihop något som jag hoppas är ett slutgiltigt och fungerande schema. Fast jag blev tvungen att lägga en hel del föreläsningar på mig själv för att få det att fungera. Följaktligen kommer jag att undervisa minst 35 timmar den här terminen – och då snackar vi timmar framför studenterna, inte en massa sån där extratid som man får för sina föreläsningar i Sverige. Urk. Minst därför att jag helt kallt räknar med att Jeff ska vara tillbaks på institutionen i november. Är han det inte blir det några fler. Men det är helt galet, jag får inte ens sätta Jeffs namn på schemat. Han går istället under koden TBC – to be confirmed, så nu har vi börjat kalla honom för det; TBC. Men vad är det egentligen det handlar om?, undrar ni säkert, och efter att ha pratat med Jeff igår vet jag att han inte vill att det ska tystas ner. Så här är det: Jeff, som har bott i UK i tolv år vid det här laget, har varit här på anhörigvisa – eftersom han är gift med Ana som är portugis och europé och följaktligen får bo var hon vill i Europa med sin make. Problemet är att Ana nu är arbetslös, men eftersom Jeffs status i landet är beroende av henne måste de bo tillsammans, och han har sitt jobb här i Aberdeen. Ana kan därför inte söka jobb någon annanstans än i Aberdeen med omnejd. På grund av detta har Jeff sökt ett ny visastatus som permanent resident, och hela sommaren har han gått och väntat på att få besked. Nu har beskedet kommit; han fick avslag på sin ansökan. Anledningen till detta var att de hittat en oegentlighet. När Jeff gifte sig med Ana var han i UK på studerandevisa. Fyra dagar efter bröllopet gick detta visum ut, medan de var i Portugal på kombinerad smekmånad/fixa-Jeff-ett-nytt-visum-resa. De hade nämligen fått rådet att det skulle gå fortare att få anhörigvisat ordnat på konsulatet i Portugal än i Storbritannien. Så efter några veckor fick Jeff sitt nya visum, men det är ett glapp på några dagar mellan student- och anhörigvisana och det var pga detta glapp Jeff fick avslag på sin ansökan. Trots att han har fast tjänst som lektor på University of Aberdeen samt har bott i UK tolv år, och dessa är sådana omständigheter man enligt riktlinjerna ska ta hänsyn till i bedömningen. Så har inte skett. De sexton dagarna 2006 kan man visst inte ha överseende med. Under tiden hans ansökan processats nu under sommaren har Jeffs anhörigvisum gått ut – hans vistelse i UK är därför inte täckt av något visum just nu, även om det egentligen bara är en tidsfråga eftersom han fortfarande är gift med Ana, och har ansökt om att förnya detta visum. Hela tiden har Jeff dessutom haft en immigrationsadvokat som har tagit hand om hans ärende.

Nu slutar inte historien med detta – för universitet, som snart är upp för granskning av sina utländska anställda och kan riskera att helt förlora rätten att anställa folk utanför Europa om några felaktigheter upptäcks, har drabbats av panik och därför bestämt att Jeff måste sluta arbeta på universitetet med omedelbar verkan – trots att hans advokat har försäkrat för dem att Jeff har rätt att arbeta. Därför kom i torsdags eftermiddag, helt utan förvarning, ”the suits” upp till Jeffs kontor och sa att han måste lämna universitetsområdet, och inte fick komma tillbaks. Hans profil är borttagen från hemsidan, hans telefonnummer är stängt, han kan inte längre logga in på sin dator, hans emailkonto är låst och de har tagit bort honom från lönelistan, så stackars Jeff får inte någon lön eller ens ersättning medan detta pågår, och Ana har ingen inkomst.  Dessutom har namnet på hans dörr tejpats över, hans postrar och bokomslaget med hans namn plockats ned, och vi får, som sagt, inte ha hans namn på scheman eller kursguider – därav TBC. Universitet vill officiellt inte kännas vid Jeff över huvudtaget. Vår kollega och vän, master criminal & super villain, Jeff Jag-gör-inte-en-fluga-förnär Oliver får inte ens skymtas på institutionen. Det är helt sjukt – som en dålig hollywoodfilm. Igår kontaktade han dock facket, som gick i taket eftersom universitetet brutit mot ungefär alla anställningslagar och regler som finns, så nu är de fackliga krafterna i rörelse, liksom vår head of school och advokaterna. Förhoppningsvis löser det sig snart och TBC blir återigen Dr Jeff Oliver, lektor vid University of Aberdeen. Kanske blir han deporterad till Kanada. Ni kan ju inte förvånas när jag berättar att stämningen på institutionen är lite tryckt…

Shcemaläggningsskrutt!

Att schemalägga klart någon annans schema är inte så lätt ska jag säga, speciellt inte när man känner sig långt ifrån kapabel att ta över alla föreläsningar den ”raderade” personen egentligen skulle gett. Och just när jag trodde jag äntligen fått ordning på det hela dyker mailet som kastar allt över ända upp. Så klart. Men det struntar jag i nu! Orkar inte bry mig mer för ikväll. Tänker gå och äta nudlar med Gordon och den raderade istället… ciao

Welcome back!

Igår lämnade jag Oslo och for tillbaks till Skottland. Jag såg faktiskt fram emot att komma hem och påbörja mitt andra år som lektor – lite mer varm i kläderna. Ja, såg fram emot föresten, jag ser fortfarande fram emot, men omständigheter ändras. Det här skulle ju bli min trevliga lugna termin med lite lagom mycket undervisning och tid att skriva de artiklar som så trängande behövs skrivas… Och under tågresan från Edinburgh i morse visade också Skottland sig från sin absolut vackraste sida, strålade septembersol, smaragdgröna ängar med kritvita får som skuttade runt på dem, träd vars löv lite vagt började skifta i rött, klarblå himmel och glittrande hav. Allt för att hälsa en välkommen tillbaks, nästan lite för insmickrande… Så sant, så sant. Jag hann bara komma tillbaks och skaffa mig en cappuccino på Kilau på vägen till vårt locka reccar-bord (ja det heter ju inte reccar i det här landet, men det är ju just vad de är) på freshers week’s första dag. Men det var ändå ganska trevligt eftersom det var ganska stort intresse i år, och trevligt att se alla kollegor igen, även om man skymtade en liten antydan till ansträngdhet hos både Rick och Kate… Och när det var över och man var tillbaks i sitt office, och hade haft lite tid att slå sig tillrätta framför datorn och kolla igenom sina olästa email, kom Peter, som ny head of department och berättade. Ja, jag kan inte riktigt säga vad i nuläget – men kontentan är att det har blivit en del krångel med förnyandet av Jeffs visum, och just nu får han inte arbeta i UK. Så någon måste ta över hans två kurser… med omedelbar verkan… Ja, ni har antagligen gissat rätt – någon är jag, och imorgon ska jag sätta ihop schemana så det fungerar. Enda trösten är väl att dessa kurser, till skillnad från Ricks Indigenous Archaeology förra terminen, har getts förut, så hela ramverket och alla föreläsningar finns där redan att använda som bas. Men ändå – vart tog min lugna termin vägen??? Samtidigt kan man inte gnälla – det är så klart mest jobbigt för stackars Jeff. Men jösses… Welcome back!

No-party Norway

Onsdag kväll inleddes konferensen med EAA opening party, i Akershus fästning. Eftersom Oslo visade sig var lite mindre än vad vi trodde när vi planerade promenaden dit hade vi gott om tid att titta på fästningen innan det började. Att det sen tog oss en halvtimme att hitta rätt på festen inom fästningsområdet var ju inte något man hade kunnat planera för… Tillslut hittade vi i alla fall artillerimuseet och partajet, just var den röda pricken var utsatt på kartan (ja, ja ibland kanske det kan vara bra att tänka innan man agerar). Det var imponerande lokal och väldigt fint ordnat, god och mycket plockmat och gratis vin. Enda problemet (och det är aldrig ett litet problem) var egentligen minglet. Jag hatar mingel. Alltid. Och det blir inte bättre när det är det första som händer i en konferens – innan man har haft sin presentation och innan man har lyssnat på någon annan. Det finns ju inga naturliga inkörsportar till samtal med främlingar. De enda som händer är att man pratar med är sådana man redan känner (vilket liksom är lite dåligt ändå eftersom hela upplägget ju går ut på att man ska frottera sig med mindre bekanta), och undviker sådana man känner igen eftersom man oftast inte riktigt kommer på varför man känner igen dem, och inte för sitt liv kan komma på vad de heter. Följaktligen spenderades hela kvällen (som vanligt) med rödvinsglas och ömsom Daniel, ömsom Kristin (och ibland båda). Nå, vi hittade ju en trevlig kanon att sitta på i alla fall… Sen är det ju tragiskt nog så, att ju fler glas vin man dricker desto lättare blir det att prata med folk, så hur det nu än var stod vi där i artillerimuséet bland de sista, medan personalen menande tydligt plockade av från borden. Eftersom alla gick ut från fästningsområdet åt fel håll (och vi faktiskt hade kommit in från rätt håll), tyckte vi att vi skulle hitta vår egen väg ut. Det gick ju i teorin bra. Hade grindarna varit öppna hade det till och med gått bra på riktigt. Det som möjligen var mindre klokt var att gå tillbaks över bron in mot själva fästningen (fast vi var övertygade att vi sett folk komma in den vägen). Efter att ha irrat runt lite i mörkret ett tag, och balanserat på ett par murkanter stötte vi på två slottsvakter med tofs på mössorna, som artigt stannade sitt marscherande framför oss, och sedan upplyste oss om att vi inte skyndade oss till grinden innan den stängde om tio minuter skulle vi bli tvungna att tillbringa natten med dem… Jahaja, det var ju tur att det var så mörkt att de inte riktigt såg vilka gamla tanter det var de försökte erbjuda sig att härbärgera… Vi hann ut innan grinden stängde i alla fall (just precis den grinden som alla gått ut genom när vi tyckte att vi borde hitta vår egen väg hem), och hem till hotellet kom vi till slut.

Torsdagen bjöd på en andra chans till ordentligt minglande och party; EAA annual party. Denna tillställning kan ibland vara riktigt imponerande och partajg. Döm därför om vår besvikelse när vi kom fram till Chateau Neuf. Parkeringsgaraget Chateau Neuf. Otrevligare lokal får man leta efter. Länge. Men som tur vi hade, hade vi Kristian Kristiansen and his Savage Blues Band där för att få igång partystämningen… Jo, just. Groovy. Och inte blev det bättre av tanten som i sin dansstil försökte imitera en full höna (och dessutom var mäkta stolt över sagda imitation). Ensam på dansgolvet. Framför Kristian Kristiansens Savage Blues Band. Svårt pinsamt, snudd på outhärdligt. Enda boten var att gå hem. Och hoppas att man aldrig ska bli sån själv, man måste väl inte bara för att man är arkeolog?

Fredagskvällen började tidigt på hotellrummet (och slutade lika tidigt på sagda hotellrum), men efter tio timmars ostörd sömn natten innan lovade lördagkväll, sista kvällen i Oslo, gott. Man kan ju säga att den levde upp till det också, för vi blev faktiskt (till Kristins ohämmade förtjusning) utslängda från (konferens)baren när den stängde. Halv nio. En lördagskväll. Denna kvällen slutade därför just som de andra, framför TVn i hotellrummet med en (nu sinande) bag in box. Patetiskt!

Granne med Ibsen

Jaha, så har man konferensat i två dagar, eller var det tre? Igår satt jag och Daniel på hotellrummet nästan hela dagen – jobbade och drack rödvin. Men vi tyckte båda vi var mycket effektiva och duktiga i alla fall. Vi bor granne med Ibsen i ett lägenhetshotell som Kristin hittade till oss precis bredvid slottet – och ja, faktiskt granne med Ibsen – huset bredvid var det han bodde i till sin död. Ibsenmuseet ligger runt hörnet också, och min plan var ju så klart att gå dit så fort jag noterade det, men det har jag inte hunnit. Idag har jag nämligen varit duktig konferensedeltagare och suttit på min session hela dagen – Indigenous Archaeology and Heritage Management. Själv presenterade jag vår grävning i Alaska (i ny kavaj och allt, för att verka vuxen), med fina bilder på fynd och leende local peoples – och jag var mitt mest positiva, engagerade och okritiska jag. Tyckte jag själv i alla fall. Tyvärr slog det visst över åt andra hållet – för i slutdiskussionen kom en fråga (tillsammans med ett inte vidare trevligt påstående om Yup’ikerna), som gjorde mig en aning upprörd, så svaret jag gav fick mig att framstå som värsta indigenous-extremisten. Jag som mest brukar bli anklagad för att vara anti-indigenous. Det är verkligen svårt att orientera i ett fält som är så synnerligen svart-vitt. Om det någonsin skulle behövas en gråzon är det i Indigenous-debatten, ska jag säga. Annars var sessionen rätt så bra, men väldigt mycket samer. Jag är ledsen att säga det, men OJ vad den gängse same-arkeologin står och stampar på samma ställe. Med några få undantag är det samma frågeställningar och problemvädringar som man hör om och om och om igen. Mest intressant same-presentation tyckte jag att Dag Lantz från norska Sametinget hade (förutom C-Gs då, men han var ju inte här). Han berättade om sitt agerande och roll som sametingets kulturarvsrepresentant vid hanteringen av ett speciellt fynd, och hans berättelse visade att man nog kan komma vidare med community-aspekterna i Skandinavien också. Kommunikation och respekt måste vara ledorden om man nu ska agera arkeolog efter att det fastslagits att det är ursprungsbefolkningarna själva som ska ha kontrollen över sitt kulturarv, och man är tvungen att ta konsekvenserna av det – man kan liksom inte både ha kakan och äta den, både säga ”ja det är ert kulturarv” och inbilla sig att man ska vara obestridlig auktoritet i besluten om det. Ja, det var detta uttalande (möjligen, möjligen något tillspetsat), som fick mig att framstå som extremist. Så nu är jag väl tvungen att skriva något om det också för att förklara mig… Ja, det är inte lätt att vara indigenous archaeologist… 😉

Adjö, för den här gången

Nu tar jag mitt pick och pack och drar till Oslo och EAA. Hej då Sverige!

« Older entries