Peatbog Faeries – It’s like porn folk music

Just nu pågår The Fringe Festival i Edinburgh och hela staden sjuder av festivalyra, speciellt områdena kring Royal Mile och universitetet. En massa nya venues har dykt upp ur ommöblerade gymnastiksalar och partytält, och varenda pub med självaktning stoltserar med en komiker eller trubadur. The Fringe var från början mest för komedi, men nu finns allt – komedi, musik, teater, dans, utställningar, även fast komedisektionen i Fringeguiden fortfarande är tjockast. Dessutom pågår både bokfestivalen och tattoon samtidigt. I centrala Edinburgh kryllar turisterna omkring som myror – värre än vanligt – och i varje gathörn står någon sångare, jonglör eller mimartist. Vi har också varit lite yra. Vår Fringe inleddes på bästa sätt med Phil Jupitus: Stand Down (eller ja, stand up då) i Fredags, fortsatte med Peatbog Faeries i söndags och sen har vi gått på lite ditt och datt, av varierande kvalitet – från studentspex till stand up-proffs. Peatbog Faeries var en märklig upplevelse. Jag bestämde att vi skulle gå och se dem för att de hade så bra namn – med både torvmosse och älvor – och för att jag tyckte det kunde vara kul att höra lite skotsk folkmusik, men jag hade inte hört något av dem innan. Jag kommer nog inte att lyssna på något av dem efter heller. Det var den mest slumpartade sammansättningen av instrument och musikgenrer, och hade det inte varit för fiolen och säckpipan hade det inte varit mycket bevänt med dem. De representerar den keltiska dansmusikens framtid, står de i fringeguiden, och blandar folktonerna med jazz (det var väl där saxofonen kom in), hip hop, raggae och mer. Mer, det var ett omisskännligt åttiotals-sound det (det var väl där synten kom in). Ungefär som filmmusiken till en dålig polisserie som utsplar sig i LA, med mycket biljakter och bikinibrudar. Eller som Scott sa: It’s like porn folk music. Jo just det. Ju mer traditionella de var desto bättre var de, och ju mer samtida de var desto mer omoderna var de. Men i alla kul var det i alla fall – en upplevelsevärd upplevelse ;). Bäst hitintills var ändå Andi Osho: All the Single Ladies som vi såg i tisdags. Då skrattade jag så jag nästan grät. Nu är jag tillbaks i Aberdeen sen några dagar, men imorgon tågar jag tillbaks till Edinburgh och lite fler Fringeupplevesler. Med lite tur lyckas jag till och med slänga in någon dansföreställning innan Fringen är slut :).

Annonser

2 kommentarer

  1. cecilia said,

    augusti 23, 2011 den 5:17 e m

    För länge sedan var jag på Edinburghfestivalen flera år i rad och såg bl.a den som skulle bli Mr Bean – en ung talangfull student från Cambridge eller Oxford var det visst. Jag bodde i studentrum på Pollock Halls nära Arthuf´s seat, tränade aikido och gick på många operor.

    • lottahiller said,

      augusti 26, 2011 den 2:07 e m

      Härligt! Jag får se till att det blir många år i rad för mig med 🙂


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: