Världens bästa stuga!

Efter att ha rest i tusen år är jag nu äntligen framme i världens bästa stuga. Eftersom de tydligen ändrat bussrutterna sen förförra året blev jag avsläppt i byn istället för i Wiklunds vägskäl. Bittert ångrade jag den snålhet som fick mig att inte köpa 200-kronorsryggsäcken, som jag funderade på som matbärare när jag var på Coop och köpte sik, när jag släpade min resväska och mina matkassar kilometrarna fram längs Ryssbältsvägen. Evighetskilometrarna som aldrig tycktes ta slut… Tillslut dök den äntligen upp bakom en vägkrök – lyktstolpen vid Wiklunds avtagsväg. Lika magisk som lyktstolpen i Narnia.

Eller, ja, ok, kanske inte riktigt lika magisk, men en välkommen syn likafullt. När jag skumpat grusvägen fram till det päronglassgröna huset satt Harry på trappan och tyckte det var synd att han inte vetat att jag skulle komma för då hade han hämtat mig i byn. Fast om jag såg det från den ljusa sidan hade jag i alla fall fått träning, tyckte han. Och det hade han ju rätt i :). Harry lånade mig en cykelkärra för de sista metrarna till skogsbrynet, och hej vad lätt det gick helt plötsligt. I ett huj var jag framme i skogsbrynet, och så var det bara några ynka stockochstenhoppningar genom storskogen innan man äntligen fick se den lilla stugan igen.

Och just precis i det ögonblicket är det värt alla sjutton timmar, värkande armar och trasiga matkassar, för man är ju faktiskt framme och lugnet liksom bara kryper in i en från tårna. Så, när man efter att ha släpat all packning genom skogen, lämnat tillbaks kärran till Harry, hämtat vatten, burit ut cyklar och utebord från stugan, sitter där på stranden vid sin eld och ser skymningen sakta falla, och de enda ljud som hörs är havets stilla kluckande, vinden som ibland ruskar om i albältet och eldens lugna knastrande, och hela världen är så rofylld, ja då finns det ingen plats i världen där man hellre skulle vilja vara.

Det är visst dåligt med bär, säger de, de har torkat bort, men svamp verkar det finnas gott om. Till och med från bussfönstret såg man det.


Ja, men ok, lite fusk var det kanske, kantarellerna kan ju möjligen vara köpta. Men de fina små smörsopparna har jag plockat själv i alla fall, de är räddade undan Harrys cykelkärras skoningslösa hjul… Ortens sik hade de på Coop, och sparris och färskpotatis fick jag också inhandlat, så första stuganmiddagen blev en lyxmåltid i äkta stugananda – med bottenvikssik halstrad på stranden och smörstekt bottenvikssvamp. Nu ska jag göra upp en brasa i sovrummet och krypa ner under täcket med en god bok. Bättre kan man ju knappast ha det!

Tretton timmar tåg…

Man börjar tröttna. På väg upp till stugan, och snart i Luleå (äntligen). Sen är det bara en fem-sex timmars resande kvar :(. Men jag har i alla fall fått igång mitt nyinköpta mobila bredband. Hurra!

På visit hos gullungar

Igår tog jag och bjöd in mig på eftermiddagsfika hos Johanna och Axel. För att framställa min framfusighet i bättre dager 😉 hade jag med mig en påse nyplockade äpplen till mamma Johanna och ett äkta gammaldags lusspel i retroförpackning till smådrakarna.

Johanna hade hela frysen full av chokladtårta som blivit över från namnkalaset (hela Charlotta-tårtan till exempel), men eftersom hon fick besök av en sån krånglig gäst (en sån som inte är så förtjust i choklad) hade hon bakat i alla fall – en fransk körsbärstårta – god men rätt speciell i konsistensen… Alva verkar helt ha kommit över sitt skottlandstrauma och var en glad bebis hela kvällen. (Skottland däremot, verkar ha tagit stort intryck av Alva, för en av gatorna i 
Edinburgh har visst kallats upp efter henne :)). Som alltid hade vi en jättetrevlig kväll hos Burströmmarna, med lusspel, bustroll och bubbelbad (ja för bustrollen, inte mig) vuxensamtal och bebiskonversationer, bakverk och curry. En helkväll helt enkelt (eller eftermiddag då), tills man blev så trött, så trött… så bara drakar och prinsessor och den mysiga sängen kunde rädda kvällen :).

This is how it works…

Surströmming och sommarbad

När jag nu kom hem så lagom i slutet av augusti passade pappa på att ordna den årliga surströmmingsskivan så jag kunde vara med. Turligt nog hade den mest perfekta augustikvällen prickats in för detta, så festen fortsatte långt sedan solen gått ner att muntra upp det varma augustimörkret. Dagen innan kvällen kom hade ju varit lika varm och trevlig den, så efter en ganska så händelselös dag i trädgården bestämde jag och Carin oss tillslut att cykla iväg till Vårdsätra och sommarens (kanske) sista dopp. Ensamma på bryggan i eftermiddagssolen kändes det nästan obegripligt att man spenderat i stort sett hela sommaren i Grålandet. Vilket slöseri på soldagar!

Surströmmingsskivan blev som vanligt en mycket uppsluppen tillställning, även om själva strömmingen möttes med blandad entusiasm. Några få är verkliga fantaster, de flesta av gästerna har under åren blivit tillvanda, och nykomlingarna kämpade tappert med sina firrar. Att Loffe i år stannade kvar i trädgården, även om han satt på en stol tio meter från bordet, måst betecknas som en succé, eftersom surströmmingsdoften vanligtvis får honom att gömma sig någonstans inne i huset. Nästa år kanske han till och med kan sitta vid bordet ;).

Den mörkögda augustinatten ( 😉 ) hade lockat fram fler festkänslor i grannskapet, och från flera håll fick vår halvhjärtade men ärligt menade”skönsång” konkurrens från grillpartyn och kräftskivor (surströmming är vi ganska ensamma om i Eriksberg). Sedan de ugnsgrillade sommaräpplena (som hoppade direkt från träden ner i ugnsformen) förtärts började församlingen bryta upp från borden, och tillslut var bara jag och Carin kvar – barfota i sommarklänning utan att frysa klockan elva i svartnatten. Fantastiska augustisommar!

Dublin, arkeologi och guinness

Så var man tillbaks i gamla Svedala igen, men innan dess gjorde jag en liten avstickare till Dublin, för att vara med när Scotts bok lanserades. Ja, inte bara hans bok – men en artikel i den är hans. Inbjuden key note speaker var Martin Carver, som talade om förhållandet mellan fältarkeologi och akademisk arkeologi och hur viktigt det var att kommunikationen dem emellan stärktes – det är här, menade han, som arkeologins framtid ligger. (Man kan inte låta bli att undra hur många decennier detta ska påpekas, innan kommunikationen kan börja?) Dessutom, hävdade Carver, kommer vi att gå mot en allt större specialist-vetenskap, framtiden ligger i den (natur)vetenskapliga utvecklingen; nano-arkeologin – pollen, stabila isotoper och sånt. Arkeologi kommer mer och mer att bli de vita rockarnas vetenskap… Humflumteoretiker som jag verkar inte ha så stor plats i det framtida arkeologisamväldet, i alla fall inte om vi inte lär oss att sluta hävda att det arkeologiska tänkandet (och processen) är cyklisk. Nå, inte vet jag, han hade en del intressanta och tänkvärda poänger också. Så lanserades boken med snittar och vin som så småningom utmynnade i en pint på puben. Dagen efter var det heldagsseminarium där ett antal nya irländska grävnings- och forskningsresultat presenterades. En på det stora hela riktigt intressant dag (även om den sena natten i kombination med tidig start fick en att slokna en del mellan varven), som nästan till och med fick mig att börja fundera på ett nytt projekt – eller ett nygammalt snarare, men jag har några små artikelberg att bestiga innan dess…

   

Det var inte bara två dagars arkeologi, lite Dublin hann vi se också, och bra var väl det, för jag har aldrig varit i Dublin förut. Inte i Irland heller (landet alltså), bara Irland (ön alltså), Nordirland. Alla säger att Dublin är så fin stad, och den var fin för all del, men Edinburgh är då bra mycket finare (Aberdeen är inte ens med i tävlan). Det var något med Dublin som var odefinierbart annorlunda än städerna i Storbrittannien, och även Sverige för den delen. Jag vet inte om det var småbutikerna, eller blandningen av gammalt och nytt, förfallett och nybyggt, paradgator och sopiga smågränder, men på något vis fick det mig mer att tänka på Grekland och Sydeuropa än Nordeuropa. Konstigt.

Dublin är i alla fall en mycket trevlig stad att bara vandra runt i, fina gamla hus, katedraler, universitet, marknader, smågränder, småbutiker, pubkvarter, parker, promenadstråk längs ån, och som alla städer med självaktning: slott (om man nu kan kalla det slott – mer som ett rådhus tycker jag). Överallt är det dessutom statyer, och jag har aldrig sett en stad med så märkliga statyer – förutom de mer väntade som Molly Malone och diverse poeter och parkgrundare var ett tema tydligen uteliggare eller alkisar. De dök upp lite här och var, i ett gathörn, på en parkbänk… konstigt. När man vandrat runt lagom länge i stan måste man ju också ge sig i kast med det som Irland är kanske mest känt för – pubar. And when in Rome… måste man ju så klart dricka guinness. Efter en ganska för tidig morgonstart (där man fick morgonkaffet stulet av ryanair), en halv dags turistande och trevligt planlöst flanerande genom Dublins gator kändes det ganska så trevligt att klättra upp på en (något vinglig) barstol på nästan-favoritpuben med en pint skummande dark Irish stout framför näsan. Bra uppladdning för en book launch – Irish style i alla fall 😉

Efter en natts mellanhopp i Edinburgh for jag så vidare hem till Sverige, där jag fick bevis på att jag långsamt håller på att formas om till Skotte. Bland alla sticketröjor, raggsockor och långkalsonger i min packning fanns inte ett enda plagg som passade för svenskt sensommarväder. Jag blev tvungen att genast låna en klänning av Carin :). Tänk vad snabbt man kan glömma…

KulturFringe

Igår nyttjade vi Fringen till att vara kulturella på riktigt och såg Julian Sands in A Celebration to Harold Pinter. (Ett rum med utsiktJulian Sands vill jag bara uppmärksamma er på. För de av oss som såg ett rum med utsikt minst 3000 gånger i vår ungdom är detta inte en liten sak). Han var fantastisk. Från det att han klev ut på scenen till dess att hans sista ord klingat ut höll han publiken trollbunden – i andäktig tystnad, då och då avbruten av skratt. Det gick inte att missta sig på att det var en genuint erfaren, välskolad och talangfull skådespelare som stod bara några meter framför oss (eftersom teatern var så liten och intim), och det går inte heller att tvivla på att det verkligen gör skillnad att höra poesi framföras på sånt sätt som den är menad att låta, gentemot att lyssna till någon vem som helst – oavsett hur begåvad han må vara. Och att den framfördes såsom det var menat var också klart, eftersom Pinter själv instruerat Sands inför en poseiläsning några år innan sin död. Det rådde ingen tvekan om att Julian Sands beundrade och älskade poeten, pjäsförfattaren och människan Pinter, trots hans välkänt vresiga sätt, och genom sitt val av poesi, anekdoter och citat lät han också oss lära känna honom, genom sina ögon. Väldigt, väldigt bra helt enkelt! Och ikväll ska vi titta på Piff- the last magic dragon (jo, just det), vilken variation Fringen bjuder på 😉

I know the place.
It is true.
Everything we do
Corrects the space
Between death and me
And you

Att skutta från sten till sten…

De håller på att ta bort all sand mellan stenarna i stenläggningen på min gränd (och när man såg sandlådan innanför min dörr som detta hade resulterat i är det inte så svårt att förstå varför mitt hus blir kallt fem minuter efter att man slagit av värmen. Eller varför taxkorvar är en sån genial idé), så man får inte gå där. Om det nu inte är så att man råkar ha sitt hus längs gränden och därför måste gå på den om man vill komma in i sitt hus. Jag har varit väldigt frestad att skriva Lotta i den våta cementen någonstans där det inte syns så mycket (fast nära min dörr såklart), men eftersom jag är vuxen har jag låtit bli. Det är trist att vara vuxen. De två gubbarna (eller ja en gubbe och en yngre) utanför mitt fönster är vid det här laget bekanta med den där svenskan som med ett fånigt ursäktande leende tassar från sten till sten förbi dem, och farbrorn har alltid ett ord att komma med. Den yngre säger aldrig något, bara tittar under lugg. Följande scen utspelades när jag senast kom tillbaks från en morgonspringtur: Lotta kommer fram till avspärrningen (flåsande och illröd i ansiktet), där de två gubbarna står lutade mot väggen för en paus, suga-upp-sand-maskinen är fortfarande igång. Den äldre slår ut med händerna: It’s yourself! Yngre går fram och flyttar undan spärren så jag kan komma förbi. Äg: Out for a wee run, again? Lotta: One has to try… och springtassar upp längs gatan. Äg, till min rygg: My, you look so fit. Fast egentligen har jag alldeles slöslappat ihop, det ska bli bra att komma tillbaks från Sverige i september och börja dansa igen 🙂

For God’s sake

And the award for worst slogan of the year goes to… Church of Scotland and St Mary’s Parish Church – for their playful game with words and humoristic attitude towards Scottish summer.

Kanske kan jag ta lärdom av dessa avancerade putslustigheter när jag nu ska försöka komma på hur vi ska locka studenter att gå vår nya masterskurs Archaeology of the North som lanseras om ett år.

Mera blommor åt landen!

När jag var i Edinburgh i helgen hann vi också med en sväng till den botaniska trädgården – och den botaniska trädgårdens blomstershop, så jag hade med mig några plantor hem… De har stått och sett ledsna ut i sina påsar ett tag, så jag tyckte det var dags att plantera dem – medan jag funderade på vad jag egentligen behöver inkludera i artikel II för att få fram mina poänger. (Som synes på bilden resulterade gräsklippningen i att gräset dog och ogräsen tog över ”gräs”mattan – inte direkt den effekten man hade hoppats på.) Jag passade dessutom på att helt brutalt gräva bort den spretiga vresrosen (men lämnade ett litet biskott som kanske kan lyckas bli en fin ros istället för en sorglig spretpinne). Under det att jag grävde regnade det mer och mer, vilket på sätt och vis kanske är bra eftersom jag ju slipper vattna – men tillslut var det inte skoj längre – så riktigt snyggt blev det väl inte. Men nu står de i alla fall med rötterna i jord – och trädgårdslanden är lite mer blommiga – och lite mer skotska ;).

Tistel ju!

Jag får väl erkänna att jag gett upp hoppet om att få en fin trädgård i år – satsar på en revanschartad come-back i vår istället. Nästa sommar – då ni!

« Older entries