Gräs

Gräsmattan har ju konstant legat och gnagt på mitt samvete de senaste månaderna, i alla fall så fort jag tittat ut genom fönsterna åt baksidan till. Förutom när mamma klippte den med sax när hon var här och hälsade på har den inte blivit klippt en enda gång – av den enkla anledningen att jag inte har haft någon gräsklippare ( i kombination med att jag faktiskt inte har varit hemma så mycket och därför kunnat ignorera det där samvetsgnaget ganska effektivt). Och klippa den med sax – nej där går gränsen. Vi har inte alla mammas envetenhet… Köpa gräsklippare är svårare än man tror – i Aberdeen utan bil. Det finns liksom inga gräsklippareaffärer i stan. När Kerstin och Pontus var här försökte vi till och med köpa en gräsklippare på Garden Centret bredvid Drum Castle. En så konstig förfrågan hade de aldrig fått på garden centret – ”Neeej, gräsklippare? Det har inte vi”. Tre månader efter saxfriseringen var min gräsmatta därför ganska… vild.

I förra veckan späddes det dåliga samvetet på betydligt – ett klagobrev från min granne damp ner i brevlådan. Aldrig, under hennes 35 år som granne till 4 Thom’s Place hade trädgården sett så förskräcklig ut som nu. Uff. Kunde hon inte ha knackat på och pratat med mig om saken (eller kanske till och med erbjudit mig att låna en gräsklippare)? Dessutom kan jag inte låta bli att tvivla på påståendet med tanke på den ogräsdjungel jag var tvungen att röja/gräva bort för att hitta några trädgårdsland i våras. Men för all del – gräsmattan kan väl ha varit klippt för det. (Som bevis i målet vill jag även anföra min granne-på-andra-sidans trädgård, vars tistelodling nu vissnat ner till… ja, jag vet inte hur man ska beskriva det). Hursomhaver – välbehövlig spark i baken var det väl ändå. Efter lite luskande på nätet hade jag till slut lyckats hitta en köpbar gräsklippare, och bilskjuts tiggde jag till mig från Jeff, så idag åkte Ana (inte Jeff) och jag till Dobbies för inhandling av gräsklippare. (På Dobbies var det dessutom plantrea – men eftersom jag för tillfället är fattig som en kyrkråtta köpte jag ingenting. Inte ens en salvia för bara ett pund. Det var väl duktigt av mig. Sorgligt, men duktigt. Det sorgligaste av allt är ändå att jag antagligen får lönen imorgon :().

Efter lite pillande och skruvande var det så dags för den splitternya gröna faran (ja, fara om man är gräs alltså) att bevisa sig i sin första envig. Efter närapå två timmars svettig kamp (obegripligt att det kunde ta sån tid för den lilla plätten gräs – men det var väldigt långt) hade faran avgått med segern. Igår rensade jag också bort allt ogräs (förutom en och annan förgätmigej) och klippte ner en buske (som jag antagligen inte får röra) med fullkomlig brutalitet för att göra plats för kaprifolen som dykt upp från ingenstans. Utan större sentimentalitet är det bara att konstatera att Aberdeens djurliv förenat sig i kampen att hålla mina blomrabatter blomsterfria. Som om det inte var nog med en lökslukande ekorre i trädgården, har en trutunge gjort trädgården till sitt hem (eller tonårslya vid det här laget). Närmare bestämt just det hörn av trädgården där jag satt mina små späda frösådda plantor för att de i lugn och ro ska få växa sig stora och starka. Fumliga tonårstrutfötter och småplantor är ingen lyckad kombination kan konstateras – inte för småplantor i alla fall… Slutesultatet är därför en ganska renrakad trädgård – mycket obetäckt jord och snaggad gräsmatta. Det känns väldigt befriande att äntligen fått gräsen åtgärdat, men…. mer konventionellt är det utan tvekan, och mer städat ser det onekligen ut (men mest för att det är så det ska se ut kanske? Gräs är ju inte direkt skräp). Frågan är om det verkligen är finare? Nåja – det växer väl till sig 😉

Men… höst?!?

Vad det inte meningen att det skulle bli sommar först?

Jag saknar ord

I fredags skakades Norge, ja, hela Skandinavien och Europa, av en ofattbar tragedi. En ensam galning spränger en bomb i centrala Oslo, för att, som det nästan verkar, ostörd kunna åka ut och skjuta barn på en ö. Orden regeringskvarter och socialdemokratiskt ungdomsläger ger bara gärningen fokus – inte syfte.

Men han var ingen galning visar det sig, allt var noggrant planerat in i minsta detalj – i åratal. Jag tvekar lite över att använda ett ord som verkar så melodramatiskt när man låter det beskriva verkligheten, men jag hittar inget annat: ondska. Det självgoda leendet som möter kamerorna inifrån en polisbil på väg från häktesförhandlingarna bekräftar det – ondska. Med stöd av ett citat av (en vilt protesterande) John Stuart Mill: ”One person with a belief is equal to ninety-nine who have only interests” och sin egen sjuka övertygelse anser han sig inte ha begått något brott. 76 människor, många av dem barn, har dödats – men inget brott har begåtts.

Han var inte ensam heller har det framkommit – och i dagens DN bekräftar våra sd-”politiker” den där otäcka känslan som legat och gnagt i utlandssvenskans maggrop sen hon hörde talas om bomben i fredags kväll: Det kunde lika gärna varit Stockholm…

Och sd (de förtjänar inte stora bokstäver) har återigen bevisat att de inte tillhör ett demokratiskt system. Det här är en attack som riktats mot Norges största demokratiskt valda parti – en tydlig signal till folket – folket som förrått sitt eget land – eftersom de tycker fel. Ett angrepp på det demokratiska systemet alltså, ett angrepp på åsiktsfriheten. Ta det nu väldigt försiktigt sd, innan ni kritiserar dessa – det är det demokratiska systemet som givit er en röst i det svenska samhället – det är åsiktsfriheten som gör att ni får höras – skulle de begränsas skulle ni vara de första som tystades. Ni har inte ”folket” bakom er och ni har inte makten att tysta någon. Kanske dags att låta John Stuart Mill komma till tals igen? ”He who knows only his own side of the case knows little of that”.

Sommar?

Tillbaks i det köldhål som är mitt hem efter en härligt somrig weekend i Edinburgh. Jag tror att Aberdeen måste tillhöra en annan klimatzon än Skottlands sydliga huvudstad. Trots att de bara ligger två och en halv timmas tågresa ifrån varandra är det alltid flera grader kallare i Aberdeen, när det är sol i Edinburgh är det oftast molnigt och grått i Aberdeen och dessutom är Aberdeensolen mycket instabilare överlag. Det är mycket sällan riktigt varmt längre stunder, och i Aberdeen skulle man aldrig komma på tanken att ge sig ut utan kofta (och ett paraply i botten av handväskan) hur varmt det än verkar den stunden man sticker nosen utanför dörren. Möjligen kan det anses vågat att göra det även i Edinburgh, men mycket mindre riskabelt ändå… I Edinburgh var det i alla fall strålande sol och 23 grader (minst) hela helgen. Det var det inte i Aberdeen har jag förstått.

Så seeeegt!

Det är inte klokt vad motigt det kan vara att skriva. Segt som tuggummi, och jag verkar inte lyckas pressa mig igenom den där motståndsfasen och BARA SKRIVA KLART. För det borde inte vara svårt. Ska inte vara så svårt. Skulle nog kunna klaras av på ett par timmar egentligen. Om jag bara…. skrev. Dessutom har jag massa idéer för nästa artikel – men först måste ju den här bli klar någongång. Dumma, dumma Lotta – skriv bara klart nu då! Skriv!

Nya glasögon!

Jag har precis varit och hämtat mina nya glasögon. Hurra jag kan se igen!!! Två designerbågar till priset för en (men glasen fick man ju betala skruttmycket för). Nu måste jag bara bestämma mig för vilka som ska bli mina standardglasögon. Och så här ser de ut:

Mörkbrun(röda) bågar med en orange rand på skalmen

Och de andra, kanske lite festligare?

Ljusbruna bågar med utskurna blommor på skalmen

Aberdeen i solsken

Den må kallas Silver City, eller Granit City eller vad den nu vill – Aberdeens största förtjänst är (förutom Seaton Park som jag ju kanske nämnt ett par gånger ;)); havet. Och det är möjligt att det glittrar om granithusväggarna när solen skiner på dem, men det glittrar då ändå mer i havets vågor. Så när onsdagen grydde med strålande sol släpade jag iväg mina gäster på långpromenad – över stock och sten (Seaton Park) till Nordsjöns strand. Jag tröttnar aldrig på den långa strandpromenaden – där sandstranden sträcker sig från River Dons mynning ända fram till Aberdeens hamn – allrahelst när vädret tillåter att man tar av sig skorna och får känna den solvarma sanden under sina bara fotsulor. Ända tills man inte håller sig tillräckligt långt in och en våg råkar skölja över desamma nakna fötterna – för det är kallt. Till och med för en sån som är van att morgondoppa sig i Bottenviken… Inte desto mindre var solen så varm att man nästan kunde inbilla sig att det hade varit en bra idé att ta med bikinin. Jag har ju fortfarande inte doppat mig i det här havet – så förr eller senare måste jag!

Aberdeens strandpromenad slutar ju i Footdee, och har man väl traskat dit måste man ju ta sig en liten tur bland alla småhus och trädgårdstomtar, som nu när det är högsommar på sina ställen fullkomligt drunknar i blomsteröverdåd. (Men på sina ställen måste det ju också till rätt mycket blommor för att balansera alla tomtar och andra kreatur. Kontrasten mellan det sömniga och nästan överpittoreska Footdee och Aberdeens aktiva industrihamn upphör aldrig att fascinera mig – där ligger de – små gulliga stenhus och gamla fiskebodar överväxta med blommor sida vid sida med enorma oljecisterner och varumagasin i plåt och betong – men båda vittnar väl, på sitt sätt, om havets stora betydelse för Aberdeen.

Skottlandsturister på besök…

Kerstin och Pontus har varit på semester i Skottland, och jag lyckades träffa dem både just efter att de kom (under middag i Edinburgh) och just innan de for (när de kom förbi Aberdeen). Dessemellan har de bilat runt i Skottland – och följaktligen sett betydligt mer av landet på sin vecka än vad jag har gjort under nästan ett år. Det är ju något som borde åtgärdas…

Vis av tidigare fadäser som reseledare och turistguide hade jag den här gången gjort min hemläxa lite bättre – så i tisdags när de kom for vi iväg på en liten eftermiddagsutflykt till Drum Castle – som faktiskt var öppet (ja, jag vet att det verkar otroligt – men dock)! Lite sena var vi dock, så det blev en snabbtur genom slottsrummen för att hinna med att dricka afternoon tea i det som tidigare varit slottsköket. Drum Castle började, liksom de flesta andra slott i Skottland, sin karriär som lättförsvarat tornslott på 1200-talet. Efter det byggdes det till – först med en jakobitisk flygel på 1600-talet och senare en viktoriansk på 1800-talet. Slottet var bebott till 70-talet när den siste lairden av Irvine dog barnlös och istället för att låta sina bröder ärva slottet (av okänd anledning) testamenterade slottet till the national trust. Det är intressant att gå runt i slott som varit bebodda fram till nästan nutid, de är alltid så eklektiska blandningar av allt från medeltid till nu, och det är roligt att se att de faktiskt kan se ut som hem. Men med Drum Castle hade National trust fuskat lite grann, slottet hade visst donerats med möbler för all del, men uppenbarligen inte fullt möblerat (som Crathes Castle där familjen bara rest sig och lämnat sitt vardagsrum), så trusten har själva fyllt på och möblerat som de tyckte passade – och det kan ju inte hjälpas att det inte riktigt blir samma sak… Största behållningen med slottet var nog istället att klättra upp i det medeltida tornet – och beundra världen för våra fötter. När man står där uppe är det inte svårt att inse att försvar var en av de första funktionerna slottet skulle uppfylla – det är nästan så man kan se de vildsinta högländarna störta fram mot slottet med sina rutiga kjolar och de röda kalufserna fladdrande i vinden…

Förutom att vara det äldsta intakta slottet i National trusts vård, är Drum Castle känt för sin Garden of historic roses, vilket – eftersom rosorna nu blommar för fullt i Seaton Park – var största anledningen till att jag tyckte vi skulle fara dit. Det är alltså inte en historisk rosenträdgård, utan en trädgård med historiska rosor – 1600-tal, 1700-tal, 1800-tal och 1900-tal. Det blir ganska tydligt att målet med att förädla rosor är att få fram den ultimata snittblomman. Vi vandrade från klasar av småblommiga doftande buskar till pråliga rakryggade enslingar utan nämnvärd doft. Som de flesta moderna rosor. Så ser man hur överklassdamernas strävan efter det perfekta blomsterarrangemanget har påverkat vår kultuhistoria ;). Kanske, möjligen har det något med härdighet att göra också, för 1700-talsrosorna var hårt angripna av mjöldagg, och flera knoppar hade vissnat innan de orkat slå ut (något kryp skulle jag tro), men 1800-talsrosorna stod där så ståndaktigt prunkande;  okuvade – kryp och svamp och grå fuktig dager till trots! Milt och fuktigt klimat kanske inte är något som alla svenskar uppskattar hela tiden (eftersom milt och fuktigt, som man ju upplevt i snart ett år vid det här laget, betyder varma vintrar utan mycket till snö 0ch svala somrar utan mycket till sol) – men det uppskattas desto mer av sånt som har rötter – så grönt och lummigt och stort växer det sig liksom inte i i Skandinavien – och fuchsiabuskar och järnekskogar är ju sådant som man bara hör talas om i Sverige… Ja, det kanske verkar som en lite orelaterad utvikning – men just så där grönt och lummigt och liksom lite …förstorat var det i Drum Castles slottspark (fast kanske inte just fuchsiabuskar och järneksnår – men väl någon slags jättevivor (rätt lika gull-) och ormbunksbuskage… Som om någon målat parken med extra djärva färger och överdrivet yviga penseldrag.

Återkomna från slottsturen ville vi avsluta dagen på någon trevlig restaurang eller pub i stan – och efter att ha nosat på mina ”vanliga” hang outs (Bar 99 & Café 52 – och fråga mig inte varför jag verkar fastna för nummer) hamnade vi på gamla Blackfriars med varsin pint och rejält pubmål framför nosarna. På Old Blackfriars var det Quiz Night, där de tidigt framgångsrika The Swedes snabbt fick se sin stjärna dala – och slutligen landa i någon rännsten någonstans – för ujujuj vad dåliga de var på ”music” och (till de kvinnliga lagmedlemmarnas stora ilska, frustration och besvikelse) ”literature” (men börjar inte Twelfth Night med ett skeppsbrott så vet inte jag…). Tur att vi inte är såna som tar spel och tävlingar och sånt på allvar i alla fall ;).

Bröllop i Prag

Kan den som är nyfiken på nu äntligen läsa ordentligt om här 🙂

Graduation

Idag var det dags – Graduation. Vår första avgångsklass tog sin examen under pompa och ståt.

Det märks att man är lektor på ett universitet grundat på 1400-talet – här är det procession, latin, troner, fanor, guldtofsar och lustiga hattar som gäller. Storslaget, pomp & circumstance – men det är studenternas dag – just som det ska vara. Vi lektorer är en del av den där högtidligheten, och har samma funktion som ett blomsterarrangemang ungefär – sitta på scenen och se färgglada ut. Klädseln för dagen var ”Academic robes”. Det innebär att man ska ha på sig den doktors-kappa och hatt som hör till det universitet man disputerade ifrån, så hattar hade skickats efter från Storbritanniens alla hörn. För mig – som europeisk utlänning – innebar det kappa med orange kanter och filthatt i äkta renässansstil (någon hatt från Uppsala hade de inte lyckats skaka fram). Vi damer var för övrigt genomgående renässansartade; jag i min italienska 1400-talsakademikerstil, Karen var övertygande Cambridgesk i sin sammetsbarett, medan Kate körde lite mer på Thomas More-looken med sin modesta mössa. Det föll sig så att herrarnas hattar var av det mer fyrkantiga slaget som man är van att se på bild – förutom Rick, som i egenskap av amerikansk doktor hade fått en generisk amerikansk hatt – en stor lila pumpa med tofs. Han var inte helt nöjd med sin outfit utan mumlade något längtansfullt om guldkanter, men han hade inte behövt oroa sig – sällan har han sett mer ut som en professor än idag, i tweedkavaj, flaxande kappa och lila pumpa… Väl uppstassade fick vi så gå in i King’s colleges imponerande aula, fylld av förväntansfulla studenter och stolta föräldrar, och sätta oss på podiet bakom den guldtyngda chancellorns utsirade tronstol. Ja, så nu verkar det fastslaget att jag inte bara är vid ett Harry Potter-universitet, jag är också Harry Potter-lektor vid ett Harry Potter-universitet. Jag måste bara arbeta på förmågan att transformera mig till katt…

Eftersom archaeology börjar på a kom våra studenter först upp på podiet för att bli examinerade av chancellorn, och det var en rad ganska stolta (och säkert lite rörda) lektorer och professorer som såg sina små fågelungar bli flygfärdiga (eller i alla fall sparkas ut ur boet oavsett om de lyckas lyfta eller inte), och de nybakade arkeologerna verkade ganska så stolta de med. När högtidligheterna avslutats (med God Save the Queen – vad annars?) samlades en glad skara studenter och lektorer för kramkalas på gräsplanen utanför King’s College, och möjligen lite champagne eller kanske den ultimata engelska sommardrycken Pimms (very gay enligt Keith) i det för dagen strålande solskenet. Lektorerna hängde sen av sig sina lånekappor och gick tillbaks till  vardagen och sina datorer – men festen fortsatte för studenterna. Förhoppningsvis hela natten – för det är de väl värda!

« Older entries