United we stand

Så var Lina och Karl-Einar hustru och man – efter en mycket fin och rörande vigselceremoni, snittar i rosenträdgård, båttur och hejdundrande bröllopsfest med disco inpå småtimmarna. Detta ska givetvis berättas i bilder – men jag kunde inte ladda över bilderna från Linas kamera (som jag fick låna igår), så bildkavalkaden kommer i en senare uppdatering. Tack Lina och Karl-Einar för en jättetrevlig och speciell dag!

Nå – så har jag nu bilderna – & am running out of excuses – så nu blir det bröllop för hela slanten!

Eftersom Lina var så missnöjd med kråkboet som den tjeckiska frisören hade åstadkommit under provuppsättningen hade hon sparkat henne och istället anställt mig, så halv tio knackade jag på hennes dörr redo att hårnåla – the preassure was on. Helt fantastiskt blev det väl kanske inte, men Lina skickade tillbaks bröllopsarrangören till blomsteraffären eftersom hon helt missförstått konceptet ”murgröna” och istället dök upp med vita hårblommor, och med murgrönerevans hjälp fick vi till en riktigt tjusig bröllopsfrisyr. Tärnan (Katta), Ylva & Pia dök också upp där på morgonkvisten för att heja på och lugna bröllopsnerverna (som faktiskt verkade ha börjat göra sig gällande trots ihärdiga yrkanden på det motsatta dagen innan). Med gemensamma ansträngningar klädde de bruden – och en stilig brud blev det!

Så stoppades alla bröllopsgäster in i småbussar och for (efter lite komplikationer) iväg till slottet Konopiste, ett riktigt sagoslott några mil utanför Prag. Sin nuvarande, något otroliga sockertoppskaraktär och största berömmelse fick det som Franz Ferdinands sista residens (innan skotten i Sarajevo).  Slottet ska vara grundat på 1280-talet, men inte mycket fanns kvar av den medeltida borgens råhet. Mer törnrosaslott än så här kan det knappast bli. Vigselceremonin hölls i det vackra lilla kapellet i slottets innersta. För att komma dit passerade man tre miljoner döda djur (och där försvann snabbt törnrosaslottskänslan och byttes i en slags förstummande fascination) och en korridor av vapen – överväldigande manliga intressen präglade tydligt det lilla (jakt)sagoslottet. De mest fantastiska kombinationer av helgon och död (som Jungfru Maria med Jesusbarnet omringad av femtio rådjursskallar) möte furstens alla besökare på skrytparaden genom slottet. Är det verkligen bara jag som tycker att det gör det hela mer makabert?

Men nu får vi lämna de döda djuren bakom oss och återvända till lite mer hoppfyllda scener – nämligen vigseln. Vigselförrättaren var en riktig tjomme – av ett på något vis ganska bekant slag – så det kändes fullkomligt rätt. Dessutom visade han sig vara en av de bästa vigselförrättare jag sett. Det var en väldigt fin vigsel och en och annan bröllopsgäst torkade nog en liten tår när Lina och en påtagligt rörd Karl-Einar lovade varandra evig trohet eller när Anna och Peter (och Jorun) förgyllde ceremonin med skönsång. Många av tårarna byttes nog i ett litet förstulet skratt när de nyvigda tu vände sig om och de första tonerna av utgångsceremonin spelade upp – ja, det är därifrån rubriken till det här inlägget är hämtad ;). Mycket passande, och mycket Lina & K-E, högtidligt – men på vårt sätt!

Efter vigseln ledsagades vi vidare till slottets rosenträdgård för reception med vin och snittar. Även rosenträdgården fick en att undra om slottet verkligen var på riktigt, och inte bara ett förverkligande av någons sago-fantasier (å andra sidan var väl just Franz Ferdinand, liksom många andra furstar och prinsar av den tiden, ganska mycket för att förverkliga sina sago-fantasier, så kanske kan verklighet och dikt faktiskt förenas. I alla fall på vissa slott utanför Prag…); bland prunkande rosor, nakna fauner och hieroglyfer spatserade påfåglar runt och visade stolt upp stjärten för de något perplexa vinsmuttande svenskarna. Det enda som man faktiskt tyckte kanske saknades för att fullända trädgården var en fontän (gärna med en liten Amor balanserande med sin båge högst upp på någon utsirad kolonn överväxt av slingrande stenrosor, och helst omgiven av några vattensprutande grodor (eller kanske till och med drakar, men det skulle väl vara att begära för mycket…?)), för lite stillsamt plaskande vatten hade sannerligen förhöjt upplevelsen (eftersom trädgården trots sin myckna växtlighet lite grann påminde om en öken i sommarhettan) – och dessutom hade man ju behagfullt kunnat doppa fötterna i det kalla vattnet – eller nåt. I stället fick man svalka sig med iskylt vitt vin – och det går ju bra det med ;).

Brudparet, och i synnerhet bruden, hade i alla fall inga svårigheter att konkurrera med påfåglarna – både klänning och släp bjöd på en lika imponerande prakt som fåglarnas (för att inte tala om de perfekt koordinerade naglarna – så klart!). Det ska erkännas att hon kanske inte viftade på rumpan riktigt lika mycket som påfågelshannen, men det behövdes inte heller eftersom hon hade sin mans odelade uppmärksamhet ändå…

Efter mycket trevligt mingel med fägnad för både ögon och mage, var det så dags att lämna slottet, brudparet i sin tjusiga nästan-veteranbil och vi bröllopsgäster i våra bussar, för nästa punkt på programmet – en båttur på Moldau. Det var onekligen rätt dag för en båttur – strålande sol från klarblå himmel – och hade inte vattnet varit så brunt och klänningen så vit hade det varit mycket frestande att göra ett svanhopp från kajkanten…

Nu fick man istället hålla till godo med iskylt vin – men det går ju faktiskt rätt bra det med… Med tanke på det byggda fallet mitt i ån kändes de svårt att se hur båtturen skulle lyckas ta en timme – men svaret kom ganska snabbt, att kalla det snigelfart skulle vara förolämpande för en snigel. Men nu var vi ju inte där för att fly undan polisen, utan för att umgås, njuta av vädret och att befinna sig på vattnet och beundra Prag från sjösidan, och det hade vi gott om tid till. Prag kryllar av vackra byggnader, statyer, klockstaplar och annan högstämd konst, men jag måste säga att den största kulturella behållningen från båtturen utan konkurrens var de gula pingvinerna som stod på rad redo att… ja jag vet inte vad, något som pingviner gör – kill polar bears?

Så landade båten på andra sidan ån och det var tid att strosa iväg till restaurangen där middagen skulle hållas – som som av en händelse hörde ihop med hotellet där Lina och K-E bodde, och även bara tvärs över torget från mitt och Palles tjäll – eller ja, hotellrum då om man ska vara petnoga. Där var uppdukad en tjeckisk jättebuffé, med diverse kallskuret, grytor, köttbitar och annat. Det serverades även stora mängder vin och öl och stämningen var hög  i tak, sångerna flödade och talen var ymniga ;).

Efter att buffébordets alla möjligheter uttömts (men långt ifrån ätits upp) var det så dags för den mytomspunna tårtan att skäras – mytomspunnen därför att den var krönt av ett fantastiskt grönt bröllopspar, skapat av Liv och omsorgsfullt fraktat från Sverige. Och för alla ni som undrade, ja – Lina-leguanen hade givetvis rödmålade klor!

Bruden hade onekligen lite svårt att koncentrera sig på tårtätande – och till och med brudgum – när det fanns såna gosiga kreatur att gulla med… men tillslut lyckades hon i alla fall få i sig ett par tuggor – och resten av församlingen kunde hugga in. Leguanerna skulle dock få stå ostörda högst upp på sin tårtpiedestal hela kvällen.

Så började dansen… och den tjeckiska ölen fortsatte att flöda… och folk fortsatte att dansa… och stämningen fortsatte att stiga…

Det är inte alla brudar som klarar av tre klädbyten under en kväll – men Lina gjorde det med bravur, bara genom att ta av sig lager… på lager. Och med tanke på den temperatur som rådde – både utomhus och på dansgolvet – måste man säga att det var fiffigt designat!

Vilken fest! Ute på terrassen hördes animerade diskussioner och inne på dansgolvet utbröt som brukligt är någon slags kollektiv galenskap när bröllopsgäster i alla åldrar släppte alla sina hämningar och rockade loss. Så fortsatte det till långt inpå småtimmarna, till dess till och med det tappert festande brudparet började se lite matta ut… just lagom till att sista låten annonserades på dansgolvet.

Så det slutade ju ändå precis som det skulle…

Annonser

5 kommentarer

  1. Nageldraken said,

    juni 18, 2011 den 10:17 e m

    Tack själv! Det var en jätterolig dag och utan din hårräddningsinsats hade jag inte känt mig hälften så fin! 🙂

  2. Nageldraken said,

    juli 8, 2011 den 4:36 e m

    Hörrudu Lottan, ska du inte fylla på lite här snart? Jag är nyfiken på vad du skulle skriva om vårt bröllop! Nu har du ju fått bilderna. 🙂

  3. Carin said,

    juli 11, 2011 den 9:56 e m

    Tjusigt hårstylande, väldigt tjusiga leguaner och skrämmande (men roliga) stoppade djur!

  4. Nageldraken said,

    juli 18, 2011 den 8:22 e m

    Härligt berättat! Nästan som att återuppleva bröllopet igen! 🙂


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: