Besök och slottsturer II

Nu fortsätter historien om det Burströmska/Virhammerska besöket i Skottland…

Fredagen var inte bara Axels födelsedag (grattis Axel) det var också vår designerade utflyktsdag – jag hade bestämt mig för att inte ens sticka nosen innanför dörren på institutionen (vilket resulterade i att jag blev tvungen att springa upp på kontoret efter att taxin som skulle ta oss till stationen och tåget till Edinburgh  faktiskt hade kommit på lördagsmorgonen – men det är en annan historia…): slott stod på agendan. Eftersom jag nu hade Johanna på besök hade jag sen länge planerat att vi skulle åka till Drum Castle som har en historisk rosenträdgård, eller trädgård med historiska rosor snarare, men efter vår onsdagskvällspromenad i Seaton Park där rosorna knappt hade knoppats kändes inte det längre som en vidare bra idé. Det nnågorlunda gemensamma valet föll istället på Fyvie Castle, av allt att döma ett riktigt sagoslott, som skulle ha både en spök-trumpetare och en spökande grön dam, rustningar, porträtt och fina interiörer, och dessutom – och detta var inte oviktigt för avgörandet – ett trevligt tearoom.

Kanske lite för långsamt packade vi ihop oss och vandrade glada i hågen iväg till busstationen och bussen mot Fyvie Village. Vädret var till och med nästan fint. Ett par gånger kändes det alldeles för varmt att ha på sig jackan… Vi hade tur med tiden och hittade en buss som skulle åka iväg en kvart senare – just lagom med tid att gå på toa och köpa lite bussgodis. Kioskhålet vid busstationen hade inga mackor att erbjuda – men vad gjorde det? Slottsliga terum hägrade ju som utflyktsmål. En och en halv timme senare (och ganska hungriga) klev vi av vid vändplatsen i Fyvie Village och påbörjade sista etappen i vår slottsexpedition. Långa häckar av småbokar ledde oss fram till slottsgrinden (eller ja trädgårdsgrinden) och en jättevacker (säkert planterad) lövskog. En vägskylt varnade oss för skogens alla vilda djur –  idyllic Scotish country life – (även om jag måste erkänna att jag inte är helt på det klara med varför man måste sakta ner om man stöter på ett ekorrmonster). Vägen fortsatte förbi blodbokar, dammar med viktorianska båthus (återigen Lady Chatterly’s Lover-vibbar), får och en nyplanterad dunge förärad till en oljeplattform (fortfarande i bruk) – allt man kan vänta sig av en slottspark med anor alltså… Slutligen kom vi fram till en öppning där vi kunde skymta slottet – och en trädgårdsgrind som ledde till den mer formella trädgardsdelen – som måste varit tillägnad alla skotska romantiker, för mer pittoresk ingång till en hemlighetsfull trädgård får man leta efter…. (på vägen tillbaks skuttade vi upp och ner några gånger för att få en glimt av trädgården innanför – det såg fint ut). Men trots sin Gripsholmslika fägring, välkrattade gångar och välputsate gräsmattor var det något med det här slottet som gjorde att det inte kändes direkt välkomnande… För kära vänner, om ni inte förstått det av er själva vid det här laget, så är jag med största sannolikhet Skottlands sämsta turist och med fullkomlig visshet Skottlands sämsta turistguide – Slottet var stängt. Och som inte det skulle vara illa n0g var terummet också stängt = ingen lunch. En konsultation av de hjälpsamma webkommunicerande telefonerna visade också att vi valt ungefär det enda slottet i Aberdeens omnejd som inte hade ett annat slott som närmaste granne… Valet stod mellan att springa tillbaks till busshållplatsen och hoppa på nästa buss tillbaks till Aberdeen, eller flanera en timme i slottsträdgården och låtsas att det var meningen. Trots hungern valde vi det andra, mindre nesliga, alternativet och spankulerade iväg genom lövskogen som vore det meningen… Lummigt och vackert var det i alla fall – och en och annan oväntad trappa dök upp för att liksom göra vår promenad lite mer äventyrlig (med vagn och allt) – men det kunde inte hjälpas att hela turen utmynnade i ett av skottlandsturistandets största antiklimax – och inte blev det bättre av att ingen lunch stod att frammana. Fyvie Village levde verkligen upp till sitt namn som village (eller byhåla om ni vill) – inte fanns det något storsdagscafé eller ens hembygdsbageri där inte. Istället styrde vi kosan mot Fyvies lokala mini”lanthandel” och provianterade kex, chips, chocolate bars och andra typiska skotska lunchdelikatesser. Eländig utflykt – och på Axels födelsedag och allt! (Och nästa gång ni kommer Johanna, Axel och Sara, så lovar jag att jag ska ha gjort ordentliga efterforskningar och lagt upp ett helt fantastisk utflyktsplan – bara så ni vet!)

Som kompensation och plåster på såren valde valda delar av gruppen att stanna på Union Square (som faktisk är Aberdeens trevligaste shoppinggalleria – det ska erkännas), medan andra gick hem för att laga till kvällsmaten och hemlighetsköpa en födelsedagstårta med brittiskt utseende på vägen. Som den mycket usla värdinna jag tydligen är lämnade jag födelsdagsbarnet och resterande gäster med en gryta coq au vin och ett par flaskor vin (som de inte drack upp) och smet iväg på konsert – hemsk jag är (fast bra var den ju)!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: