Svensk midsommar

Ni som upplever det varje dag kanske inte fäster er vid det, men för en utlandssvensk står det alldeles klart: det finns inget så idylliskt som svensk sommar, och speciellt då svensk midsommar. Och med idylliskt än på min traditionella midsommarort Värmdö kan det knappast bli. Röda små stugor (även om Johanna hävdar att de är för mycket sjuttiotal), lummig grönska, kluckande hav och lockhåriga och blonda barn som jagar varandra över ängen. Som om Astrid Lindgren hade totat ihop det ju!

Ja ni förstår ju att det här inlägget kommer att uppdateras med tusen bilder och lite mera text 🙂

Nej, men nu är det ju hundra år sedan det var midsommar – och inte har jag uppdaterat inte. Vilken dålig Lotta! Dags för uppdatering då – men det blir nog mest bilder, för jag kommer inte ihåg vad jag hade tänkt skriva ju ;).

Midsommar på Värmdö. Som sagt alltid en idyll – men ännu mer så i år eftersom midsommarvädret för en gångs skull var mycket väluppfostrat – varmt och soligt (bara lite regn). Midsommarförmiddagen ägnades åt de vanliga midsommargöromålen, potatisskalning, ölkylning, findukningdukning och blomsterplockning. Samt blomsterkranstillverkning till alla fina midsommarflickor förstås (både stora och små). Midsommargossarna hemmahörande i Virhammars stuga vägrade kransar och ägnade sig istället åt studsmattehoppning och andra viktiga göromål. Allt skulle hinnas med innan de övriga midsommargästerna anlände (för Lottan hade som vanligt slunkit ut till Värmdö så tidigt som hon kunde), så de kunde bänka sig vid ett dukat bort. Midsommarfirarna var i år, förutom Värmdöfamiljerna och jag, Anna och Mattias med lilla Ossian, samt Lena, Björn, August och Elsa som provbodde sitt nya tält inför Visbysemestern. Båda familjerna lyckades komma lagom till midsommarlunchen, som var så där riktigt finfiffad som bara Johannor kan få till. Midsommar är alltid en av mina favorithögtider, och när man dessutom kommer till det där vänfyllda färskpotatis- och sillbordet från utlandet känns det lite extra favoritartat. Speciellt när sagda vänner alltid anstränger sig lite extra för den där traditionen – hemsillat, hemsnapsat och hembakt – ja och hemskalad färskpotatis med ;). Finare kan det ju knappast bli!

Johanna hade ordnat med midsommarbingo för både stora och små (och som Lena vann – bland de stora). Där fick man kryssa sånt som hörde midsommaren till på sin bricka – färskpotatis, blombukett, kor, månsken, barnskrik, någon som kissar i en buske…. Umgänget var glatt och lättsamt, barnen var lagom busiga och glada, efterrätten var magnifik och regnet höll sig nästan borta. Inte konstigt alltså, att vi hade så trevligt att vi nästan höll på att missa stången. Men det viktiga med midsommarstänger är nu att man är där en stund (och får hoppa små grodorna), inte att man är där hela tiden.

Det är ganska många som kommer till Värmdöstången, så även om man sett fram emot att dansa runt den kan det vara väldigt svårt att våga när man är liten, så jag och Idun bestämde oss för att mest titta på lite på avstånd, medan Signe med pappas stöd trådde dansen tillsammans med lite mer våghalsiga Virhamrar och Mobergar. Grodor, gummor, karuseller och veckans alla dagsverken klarades av med bravur ända tills alla var alldeles slutdansade och det var dags för raketen. Sen vidtog lekarna, men då hade vi börjat tycka att vi fått nog av majstänger och längtade efter bullkalas på ängen.

    

Bullkalas ja. Bordet dignade under bullar, kakor, tårtor och jordgubbar. Man trodde kanske att man kunde vara nöjd efter den ganska överdådiga lunchen, men så är aldrig fallet när det bjuds på Johannas bullar och kakor. Dessutom hade men ju dansat av sig sillen vid det här laget. Kanske.

Efter bullkalaset kändes det ganska rätt med ett midsommarbad, och eftersom vår generation genomskådat våra föräldrars bad-efter-maten-lögner behöver men inte längre vänta en timme efter gräddtårtan utan kan kasta sig upp på delfinen med omedelbar verkan. 

Sedan sommarbadarna försetts med varmkorv och stoppats i säng (under det att sommarbadspåtittarna försetts med svensk whiskey för att påminnas om sin skotska härkomst), slängdes köttbitarna på grillen, vinflaskorna korkades upp, ylletröjorna drogs på, de animerade diskussionerna (och upplivande skvallret) tog fart och midsommar firades till långt in på den ljusa midsommarnattens småtimmar (ganska långt in i alla fall – det måste erkännas att vi kanske börjar bli något till åren komna, för någon gång vid ettsnåret längtar man ganska mycket till sängen. Småbarnsföräldrarna har ju en ursäkt, men semestrande lektorer…?).

   

Midsommardagen bjöd förvånande nog på lika vackert väder som midsommarafton. Mobergsfamiljen packade ganska tidigt ihop sig (och tältet) för att fara tillbaks till Uppsala, men vi andra lät dagen gå sin gilla gång i sitt eget tempo. Fast somliga av oss hörde hur det liksom ropade lockande från vägrenarna, och blev till slut tvungna att ge efter för den där plockbesattheten som kan drabba en när man minst anar det. Eller egentligen så fort man går förbi ett område med mycket (eller lite mindre) bär (eller svamp). Hur det nu var med saken blev jag i alla fall tvungen att rota rätt på en bunke, sno Johannas gummistövlar och ge mig ut på smultrontur. Jag var visst borta en stund, för folk hade börjat undra vart jag tagit vägen när jag kom tillbaks – men det var det värt!

De heter inte strå-bär för intet, de där bären. Och de fanns i såna mängder så både små och stora kunde få sitt lystmäte stillat. Härliga sommar!

Sista dagen i Tjeckien

Sista dagen i Prag hade vi planerat som shoppingdag. Lustigt nog tröttnade vi på att shoppa nästan innan vi börjat, så därför travade vi istället iväg till de sista kända kvarteren som vi inte hunnit med – nämligen de judiska kvarteren. Här fann vi oss rätt snabbt på väg in på den judiska kyrkogården, men på vägen dit gick man igenom en liten synagoga som inte såg så mycket ut för världen utifrån. Denna synagoga var ägnad åt alla de Tjeckiska judar som fallit offer för nazisternas utrotningsprogram. Väggarna var täckta av namn, namn på alla de som dött i koncentrationsläger. Vägg upp och vägg ned, täta rader med namn skrivna i centimeterhöga bokstäver. Vad påtagligt det blir – den stora sorgen, det stora lidandet, det ofattbara utplånadent, den fullkomligt obegripliga mänskliga ondskan. Knappt så man klarar av att ta in det, speciellt när man kom till övervåningen och möts av lika fullskrivna väggar där. 80 000 namn finns skrivna på de väggarna. I rummet bredvid fanns en liten utställning av teckningar målade av barn i Theresienstadt, under lektioner givna av en envis teckninglärarinna, som 1944 skickades vidare till Auschwitz. Det nästan mest omskakande var måna teckningars vardaglighet, som målade av vilka barn som helst, hade det inte varit för att en och annan glad lägervakt dykt upp på teckningarna, färgglada fjärilar, en blomvas, en liten teckning på en sovsal med trasmatta, barn som leker på en äng. Så barnens namn på en liten skylt under teckningen, i den mån man visste vem den lilla konstnären var, och så sist året då de dog, -43, -43, -44, 43. Efter bara ett fåtal namn stod survived. Över 10 000 barn togs till Theresienstadt. 242 överlevde.

I det något omskakade emotionella tillstånd som mötet med alla dessa döda människor skapad klev man så ut på den judiska kyrkogården. Kyrkogården grundades på 1400-talet och användes fram till 1787. Nästan 12 000 gravstenar trängs innanför murarna, men trots det ganska väl tilltagna utrymmet räckte kyrkogården inte till, så jord har påförts flera gånger, så de döda ska ligga i flera lager på varandra, medan de äldre gravstenarna flyttades upp till lagret ovanför. Nu står alla gravstenarna där huller om buller, skeva och lutande, tätt, tätt intill varandra. En tät, märklig och lite skrämmande stämning vilar över kyrkogården, på samma gång övergiven, och bevarad, bortglömd och ihågkommen. Ett ganska så märkligt monument över den tid som flytt, färgad av en liten gnutta skräckromantik.

  

När man väl ramlade ut från kyrkogården kände man sig ännu mer emotionellt mör, dessutom aningen hungrig, så vi travade iväg till ett hak där de serverade lokal gulasch och lokal öl. Det är tur att man är ytlig, som Palle sa – för sol, och mat och öl gnuggade såsmåningom av den lätta förstämning som all död försatt en i – så vi lyckades ladda upp för lite eftermiddagsshopping innan det var dags att hoppa in i vår förbeställda taxi till flygplatsen. Så stoppade i oss varsin kryddig korv på det gamla torget, vinkade farväl till Prags marknadsstånd och kulturskatter och for hem till Sverige…

Bara strosa runt i Prag

    

Den största charmen med Prag, och anledningen till att så många åker tillbaks till staden igen och igen (som Lina & K-E till exempel), är nog att det är en sån fantastiskt trevlig stad att bara strosa runt i. Man kan vanka runt i kvarteren hur som helst, slå sig ner och ta en kall öl närhelst man känner för det (eller en kaffe om man känner sig rik), köpa sig en glass, eller bara sätta sig ner på en trappa och titta på folkvimlet.

    

Överallt är det så vackra hus, målade fasader, lustiga skulpturer, lockande små gränder… även utan sina berömda sevärdheter skulle Prag vara en mycket sevärd stad. Här kommer lite blandade bilder från fem dagars rundstrosning i detta sevärda.

    

I Kafkas och Muchas Prag

Måndag = museidag. På många ställen skulle detta vara en omöjlighet, men i Prag gick det bra. Kafka-museet nära vårt hotell hade vi gått förbi så många gånger att jag bara måste gå dit, och dessutom hade vi nosat rätt på vart Mucha-museet låg. Bra dagsplan tyckte jag, men Palle tyckte att massage lät mycket mer lockande än Kafka. Efter frukost – som vi inmundigade på café (som tog bra lång tid att hitta) eftersom vi tröttnat på den enahanda hotellfrukosten (café som serverade riktig cappuccino, skam den som ger sig!) delade vi därför på oss och gick var till sitt. Nu var det ju ett tag sen jag läste Kafka (eftersom jag ju läste i princip all god skönlitteratur jag läst under högstadiet och gymnasieåren – och ännu inte kommit fram till Kafka i mitt omläsning-av-klassikerna-projekt), men det är ju inte sådana romaner som man glömmer. Dessutom kan det väl inte förnekas att Kafka var mycket präglad av sin tysk-judiska borgerliga Praghärkomst, uppväxt, liv och kanske till och med död… Museet var bra i alla fall. Klart sevärt – och klart riktat till turister eftersom skyltarna var på engelska (och citaten på tyska). Nu vet jag mycket mer om Kafkas liv än jag visste förut, och nästa omläsningsbok blir nog förvandlingen… Jag återfann en relxad Palle på lyxhotellets spaavdelning, och vi verkade båda känna oss rätt nöjda med våra förmiddagsval.

Eftermiddagen var Muchas – art nouveauns mest lysande kreatör. Det är ju framför allt konsten från hans år i Paris & USA som han är känd för numera, men stackars Mucha var den största nationalist man skådat, och så fort han fick chansen flyttade han tillbaks till Tjeckien och började måla sitt enorma slaviska epos. Stackars Mucha – därför att han fick se sin dröm uppfyllas – den slaviska nationens födelse. Han bidrog på alla sätt till formgivandet av den nya nationen – nationalistisk propaganda, sedlar, medaljer – allt drogs upp med muchas penseldrag. Men han fick också se sin dröm krossas – när tyskarna komma in och ta över. Han blev till och med förhörd av tyskarna, något som visst tog knäcken på den gamla nationalromantikern – för han dog bara någon vecka senare, 14 juli 1939 – utan något som helst hopp för sitt stolta slaviska folks självstandighet. Något som man fäster sig vid i alla Muchas reklamaffischer är med vilka intensiva blickar de ljuva flickorna tittar ner på sina beskådare. Samma intensitet finns i alla hans slaviska och nationella verk, men här finns också ett annat element – något hårt, obönhörligt, nästan desperat och definitivt omutligt, i alla de slaviska flickornas ögon. Den eviga kampen för frihet…

Dessa tunga kulturella möten till trots tyckte vi oss inte ha fått nog av Prags kulturliv, utan kände oss tvungna att slänga in lite Mozart – närmare bestämt Don Giovanni. Närmare bestämt Don Giovanni som marionetteater. Ja, jag vet – det kan ju nästan inte bli knasigare. Men Don Giovanni hade sin urpremiär i Prag – som ju är känt för sina marionetteatrar – et voilà. Dessutom med sång av Jussi Björling – bara en sån sak!

Lite tveksam ska jag erkänna att jag kände mig när ridån gick upp – kan man verkligen tycka att det här är roligt i två timmar?!? Men man kunde – det var en oerhört välgjord (och välstyrd) snabbsammanfattning av en av Mozarts bästa operor. Ganska stort underhållningsvärde – men mest av allt blev man sugen på att gå på riktig opera. Det var länge sen sist.

Efter att så ha ägnat hela dagen åt olika former av Pragiansk hög(?)kultur tyckte vi ändå att den måste avslutas med en annan form av Pragiansk kultur – nämligen dryckeskultur. Efter vaga anvisningar från andra Lotta (någonstans på torget) lyckades vi lokalisera gårdagens ratade nostalgipub och fann oss så sittande i ett källarhål, intensivt utstirrade av diverse döda djur (populär väggdekoration i det gamla Prag verkar det som). Kanske för att det var måndag, möjligen för att det var lite sent för det vanliga klientelet på den puben, eller bara för att vi inte har vidare tur med folksamlingar – dryckeskulturen bestod i princip av oss. Efter ett tag anslöt sig en hoper kypare till djuren och intensifierade utstirrandet. För att de ville gå hem trodde vi – ända tills jag viftade till mig en av dem för att be om notan, och han undrade om vi ville ha another round. Nej, svarade jag tantmässigt, bara notan tack…

Kutná Hora

Det här inslaget kommer också att uppdateras med fina bilder på dödskallar, så snart jag fått lägga vantarna på de bilderna 😉 – under tiden får ni hålla till godo med de här:

Efter att ha vigt lördagen åt varandra tyckte Lina och K-E visst att de måste ägna sig lite åt sina gäster, och hade därför arrangerat en utflykt på söndagen för de som hade lust att följa med. Färden gick till den lilla staden Kutná Hora några mil öst om Prag.

Kutná Hora stoltserar med flertalet sevärdheter, däribland två  världsarv, men de flesta lockas dit av benhuset i Sedlec; ett kapell där inredningen till största delen består av människoben. Den nuvarande ”benkonsten” gjordes 1870, men platsen har en betydligt längre historia än så. Någon gång på 1100-talet grundades här ett kloster, och från mitten av 1200-talet finns en större kyrkogård dokumenterad. Efter att abboten varit i Jersualem och tagit med sig en handfull jord från Kristi grav, som han strödde över kyrkogården när han kom hem, blev den helig och följaktligen mycket populär som begravningsplats, och lockade folk från när och fjärran, långt utanför byns gränser. 30 000 personer  ska ha begravts här under pestens härjningar 1318, antalet skelett ökades sedan på betydligt under hussit-krigen. 1421brände sen hussiterna ner hela klostret. Vid återuppbyggandet av kloster och kyrkor påbörjades också byggnationen av ett kapell på kyrkogården. De många ben som man grävda fram under konstruktionsarbetet staplades först runt kapellet, men 1511 började en halvblind (fråga mig inte varför det är viktigt för historien att han är halvblind, men det är det tydligen), stapla benen i tjusiga pyramider. Detta inspirerade visst till fortsatta benkonstverk, och 1611 restaurerades kapellet och benen flyttade upp på väggarna och in i kandelabrarna. Spår av detta ser man tex i de mycket tjusiga barocka dödskallekandelabrarna, där rosiga och feta små änglar med trumpeter stoltserar högst upp på benpyramiden… 1784 stängdes klostret  – benhuset restaurerades och antog så småningom sin nuvarande form. Man tror att benen från ca 40 000 individer har bidragit till kapellets nuvarande charm.


Efter att ha överdoserat lite lätt på ben gick vi vidare till vårt första världsarv; Jungfru Maria kyrka på andra sidan vägen. Grunden till kyrkan var från slutet av 1200-talet, men den nu stående kyrkobyggnaden uppfördes på 1700-talet. En mycket vacker, rymlig, ljus, avskalad, barock (ja, jag inser att det kan låta som en motsägelse, men dock) byggnad. Kontrasten till benkyrkan kunde knappast ha varit större. Som tur var hade de ett par relikskrin i glas med några romartida martyrer, klädda i sammetsdräkt och vilande på sammetskuddar, framme vid altaret. Ja även här hade benkonstnärerna varit framme, på sammeten, sammanfogade med ädelstenar, låg de heliges ben till allmänhetens beskådan…

Efter att ha skådat så många ben hade det börjat knorra betydligt i ett flertal magar. Nästa givna mål måste därför bli att hitta en restaurang i Kutná Horas gamla stadskärna, som också låg betydligt närmre resterande sevärdheter. Jag vet inte hur det kom sig (kanske för att jag tyckte att det räckte med en titt på kartan vid tågstationen för att bli på det klara med hur man skulle gå i Kutná, kanske för att jag får krulliga tår av att stå och diskutera vägar när det redan är klart hur man ska gå, kanske för att jag är för otålig att vänta in att alla ska förstå kartan), men ganska snart fann jag mig, tillsammans med Fredrik, vara expeditionsledare och stigfinnare, vilket faktiskt på det hela avlöpte väl eftersom vi faktiskt lyckades hamna precis där vi skulle – vilket var på en ganska genuin och billig liten restaurang någonstans i centrum. Snabbt gick det i och för sig inte, men det gör ju inte det så ofta i Tjeckien heller har man lärt sig, men maten var god och riklig. (Palle höll sin vanliga utläggning över hur skandalöst det är att öl är hälften så dyrt som läsk och en fjärdedel så dyrt som kaffe, men det flesta av oss tyckte inte att denna balans var något att klaga över ;))

Med välfyllda magar stuttade vi några timmar senare iväg att beskåda vårt sista världsarv; St Barbora Cathedral med sin illustra nygotiska fasad, imponerande innertak och tjusiga blyglasfönster. Katedralen grundades 1388 som sista ordet i en pagående kamp om religiös autonomitet som utspelats mellan klosterorden i Sedlec och gruvägarna i Kutná Hora i århundraden (ja, det var gruvägarnas tro som stod på spel alltså). Eftersom katerdralen till stor del bekostades av gruvarbetarna ägnades den till deras skyddshelgon, Jungfru Barbora. Kyrkobygget pågick i över 500 år, och katedralen stod fullt färdig först 1905. Under årens lopp ändrade sluvisionen form många gånger, och de många olika århundradenas idéer har satt sina spår i arkitekturen och dekoren. Medeltida fresker flankerar 1800-talsfönster och barockänglar trängs med renässansljusstakar…

När vi tittat klart och strosat runt lite extra här och var tyckte jag och Fredrik att vi hade tid nog att tillbaks till järnvägsstationen (istället för att åka buss som resten av gänget ämnade göra). Det, visade det sig, var inte riktigt sant, när vi hade nio minuter kvar och bara befann oss vid benkyrkan. Men sprang man därifrån så hann man – kan intygas – med flera minuter till godo. (Även om Fredrik tyckte att det var lite väl mycket att kräva av en brysselbyråkrat ;)). Vi hann med tåget, Fredrik hann med sitt plan och jag och Palle hann med att träffa Anna & Peter (och Jorun), för middag på restaurangen Švejk (mycket nära vårt hotell), där maten kändes mer tysk än god. Men trevligt hade vi i alla fall. Tanter som vi är stod vi emot Lotta och Andreas återfunna nostalgipub i gamla stan (trots ihärdig övertalningskampanj), och avslutade istället kvällen nedstoppade i våra stenhårda hotellsängar. Tappert.

Prag dagen efter

Lördagen grydde relativt tidigt – nämligen vid niotiden, så man skulle hinna med frukost… den slutade dock gry mycket snart efter att frukosten avslutats, eftersom både jag och Palle (ja, har jag sagt att jag snyltade in mig i Palles rum? Ja, det var bestämt innan alltså, jag åkte inte på bröllop i Prag utan att ha någonstans att bo…) däckade i respektive säng och sen inte vaknade förrän tio i ett… Oops! Men vaddå) Vi var utarbetade och utbröllopade och hela poängen med semester är väl att man ska ta igen sig? – så inget dåligt samvete här inte. Några galningar hade hävdat att vi borde träffas halv elva för att ”göra Prag”, men vaddå tänkte vi, de får väl höra av sig när det hör av sig… dvs aldrig (visade det sig när efter att vi fullkomligt ostörda sovit oss förbi både halv elva och lunch). Halv elva var visst en glädjekalkyl för fler än oss. Istället skickade vi så småningom ett litet eftermiddags-sms till Lotta & Andreas och undrade om de inte ville äta frukost – vilket de ville eftersom deras dag just börjat den med. Prag är, som alla vet, känt för billig öl – vilket är mycket välförtjänt. Caféer är inte vad man tänker på när man tänker på Prag – vilket (kom vi fram till) helt enkelt beror på att det inte finns några caféer. Inte kaffe heller visade det sig när jag fick min cappuccino – eller ska vi kalla det mjölkoccino (som Palle snabbt döpte den till). Mitt idoga grävande i mjölkskummet visade sig fullkomligt fruktlöst – kaffet hittades aldrig…

Det föga tilfredsställande kaffet till trots bestämde vi oss i för att gå upp till slottet som duktiga turister. (På en veranda på vägen dit stötte vi på ett gäng andra bröllopsgäster – som visst skummat sig igenom slottet för att ha en ursäkt för att slå sig ned med den berömda Pragska ölen). Ihärdiga som vi (Andreas och Lotta (det är ju lite förvirrande med två Lottor i samma sällskap. I ”vanliga” fall brukar det ju av förklarliga skäl inte vara ett problem – men Pragbröllop är ju heller inte vanliga fall. Det slutade med att jag inte alls reagerade när Andreas sa Lotta – inte heller rätt ;)), Palle och jag) är valde vi att inte ansluta oss till dem, utan istället hurtigt knalla upp för slottsbacken.

Vid grindarna in till palatsdelen och katedralen hälsas man välkommen på ett alldeles speciellt sätt… lite komiskt är det allt (liiite övertydlig symbolik? Här har ni grinden för all del, men märk väl att vi har både pikar och påkar i beredskap för våra gäster om ni skulle misshaga oss…). Det mest dominerande byggnadsverket i hela Prag är utan tvekan katedralen, St Vitus katedral, som tronar över hela staden, och palatset med för den delen. Ingen tvekan vem som var den hösta makten där inte… Den är ganska imponerande även inifrån, katedralen, med sina höga valv och färgglada blyglasfönster. Allra finast var tveklöst Mucha-fönstret (men det fick jag ingen bra bild på (eftersom vi var för snåla för att betala för att se den delen av kyrkorummet som var bakom snöre blev det ganska snett beundrat…), så det får ändå inte vara med här – annat än i skrift). Kyrkor är säg ändå rätt lika vart man än kommer (bortsett Mucha då), så ganska snart tyckte vi ändå att vi sett vad vi måste och drog oss mot klocktornet, där man kunde gå upp 287 trappsteg (vi kontollräknade) för att se Prag breda ut sig under ens fötter.

   

När vi beundrat utsikten klart var det till vår förvåning nästan kväll (dagarna blir ganska korta när de börjar tio i ett), och eftersom vi skulle träffa Fredrik på en fredrik-bokad restaurang på kvällen tyckte både jag och Palle att dagen-efter-turist-paltorna måste bytas ut innan detta möte. Sorgfälligt tillfiffade satte vi så av mot gamla torget med mig i ledningen, eftersom jag trodde att jag visste hur man gick. Det hade jag vetat också, om det inte varit för att jag svängde höger på ett ställe för mycket och sen svängde lite hit och dit för att kompensera med slutresultatet att jag inte hade en aning om var jag var – och inte Palle heller (eftersom hon avsagt sig allt ansvar och bara följde efter mig). Jättesena var vi också – med jättedåligt samvete för stackars Fredriks skull – och inte kunde vi ringa honom heller eftersom alla telefonnummer försvann för mig i och med gamla telefonens död, och Palle inte hade hans nummer. Istället ringde vi Lotta, som till vår förvåning låg och sov (hallå vi är redan jättesena, varför sover ni för?) och inte riktigt hängde med i våra turer. Istället smsade hon Fredriks nummer, så att vi själva kunde ringa en mycket förvånad Fredrik och be så hemskt mycket om ursäkt för att vi var sena och undra var vi var och hur vi kom dit vi skulle. Något road, lät han enligt Palle, när han talade om för henne att vi inte alls var sena eftersom vi inte skulle träffas förrän om en halvtimme (vi hade tagit en timme fel på tiden) och dessutom talade om för oss den fantastiskt lätta vägen till det astronomiska uret och dess torg. Öhum. Hursomhaver, med instruktioner hittade vi lätt vår mötesplats och efter ett tag dök både Jon och Lotta & Andreas upp. Så bar det av till den lite dyrare och mycket godare (intressant dekorerade) restaurangen för trevlig middag. Man vet att man är på finrestaurang när damrummet har skålar med både bomullspads, tops och tamponger för den dam som skulle behöva…

Efter middagen tog Fredrik oss till en fin bar han hade hittat, men här tyckte några i sällskapet att hans förfinade europeiska leverne satt för stor prägel på barvalet och uttryckte istället en längtan efter det genuina Prag. Inte det för genuina visade det sig dock efter att två källarhål ratats. Ratandet fortsatte och fortsatte – tills vi hittade en synnerligen kitschig pub där de serverades grön öl. Den intressanta astronomisk-alkemistiska inredningen (nästan som om en pub hade flyttat in i en övergiven trollkarslya) tilltalade onekligen det här gänget (kändes på något vis hemtamt), även om tydliga klagomål framfördes på de rosa dukarna och de vita porslinsvaser med skära plastrosor som dekorerade borden. Här hade något gått tydligt fel! Den genuina(?) inredningen till trots måste det erkännas att grön öl är mer rolig än god (och vad gjorde den grön egentligen? Herbs hävdade servitrisen. Karamellfärg hävdade Lottan), så det gjorde inte så jättemycket när vi blev utslängda klockan elva för att de skulle stänga.

Istället snubblade vi in på en italiensk restaurang, där de hade köket öppet tio min till. Hurra efterrätt – tänkte de flesta – hurra riktig cappuccino tänkte Lottan (italienska restauranger måste ju kunna). Palle skrattade ganska mycket när jag serverades dagens andra mjölkoccino… När klockan var tolv och vi blivit utslängda från två krogar tyckte jag och Palle ändå att det var dags att gå hem. De andra tappra själarna stannade dock ett tag till och lyckade därmed med den imponerande prestationen att bli utslängda från tre krogar innan ett – i Prag – en lördagskväll!


United we stand

Så var Lina och Karl-Einar hustru och man – efter en mycket fin och rörande vigselceremoni, snittar i rosenträdgård, båttur och hejdundrande bröllopsfest med disco inpå småtimmarna. Detta ska givetvis berättas i bilder – men jag kunde inte ladda över bilderna från Linas kamera (som jag fick låna igår), så bildkavalkaden kommer i en senare uppdatering. Tack Lina och Karl-Einar för en jättetrevlig och speciell dag!

Nå – så har jag nu bilderna – & am running out of excuses – så nu blir det bröllop för hela slanten!

Eftersom Lina var så missnöjd med kråkboet som den tjeckiska frisören hade åstadkommit under provuppsättningen hade hon sparkat henne och istället anställt mig, så halv tio knackade jag på hennes dörr redo att hårnåla – the preassure was on. Helt fantastiskt blev det väl kanske inte, men Lina skickade tillbaks bröllopsarrangören till blomsteraffären eftersom hon helt missförstått konceptet ”murgröna” och istället dök upp med vita hårblommor, och med murgrönerevans hjälp fick vi till en riktigt tjusig bröllopsfrisyr. Tärnan (Katta), Ylva & Pia dök också upp där på morgonkvisten för att heja på och lugna bröllopsnerverna (som faktiskt verkade ha börjat göra sig gällande trots ihärdiga yrkanden på det motsatta dagen innan). Med gemensamma ansträngningar klädde de bruden – och en stilig brud blev det!

Så stoppades alla bröllopsgäster in i småbussar och for (efter lite komplikationer) iväg till slottet Konopiste, ett riktigt sagoslott några mil utanför Prag. Sin nuvarande, något otroliga sockertoppskaraktär och största berömmelse fick det som Franz Ferdinands sista residens (innan skotten i Sarajevo).  Slottet ska vara grundat på 1280-talet, men inte mycket fanns kvar av den medeltida borgens råhet. Mer törnrosaslott än så här kan det knappast bli. Vigselceremonin hölls i det vackra lilla kapellet i slottets innersta. För att komma dit passerade man tre miljoner döda djur (och där försvann snabbt törnrosaslottskänslan och byttes i en slags förstummande fascination) och en korridor av vapen – överväldigande manliga intressen präglade tydligt det lilla (jakt)sagoslottet. De mest fantastiska kombinationer av helgon och död (som Jungfru Maria med Jesusbarnet omringad av femtio rådjursskallar) möte furstens alla besökare på skrytparaden genom slottet. Är det verkligen bara jag som tycker att det gör det hela mer makabert?

Men nu får vi lämna de döda djuren bakom oss och återvända till lite mer hoppfyllda scener – nämligen vigseln. Vigselförrättaren var en riktig tjomme – av ett på något vis ganska bekant slag – så det kändes fullkomligt rätt. Dessutom visade han sig vara en av de bästa vigselförrättare jag sett. Det var en väldigt fin vigsel och en och annan bröllopsgäst torkade nog en liten tår när Lina och en påtagligt rörd Karl-Einar lovade varandra evig trohet eller när Anna och Peter (och Jorun) förgyllde ceremonin med skönsång. Många av tårarna byttes nog i ett litet förstulet skratt när de nyvigda tu vände sig om och de första tonerna av utgångsceremonin spelade upp – ja, det är därifrån rubriken till det här inlägget är hämtad ;). Mycket passande, och mycket Lina & K-E, högtidligt – men på vårt sätt!

Efter vigseln ledsagades vi vidare till slottets rosenträdgård för reception med vin och snittar. Även rosenträdgården fick en att undra om slottet verkligen var på riktigt, och inte bara ett förverkligande av någons sago-fantasier (å andra sidan var väl just Franz Ferdinand, liksom många andra furstar och prinsar av den tiden, ganska mycket för att förverkliga sina sago-fantasier, så kanske kan verklighet och dikt faktiskt förenas. I alla fall på vissa slott utanför Prag…); bland prunkande rosor, nakna fauner och hieroglyfer spatserade påfåglar runt och visade stolt upp stjärten för de något perplexa vinsmuttande svenskarna. Det enda som man faktiskt tyckte kanske saknades för att fullända trädgården var en fontän (gärna med en liten Amor balanserande med sin båge högst upp på någon utsirad kolonn överväxt av slingrande stenrosor, och helst omgiven av några vattensprutande grodor (eller kanske till och med drakar, men det skulle väl vara att begära för mycket…?)), för lite stillsamt plaskande vatten hade sannerligen förhöjt upplevelsen (eftersom trädgården trots sin myckna växtlighet lite grann påminde om en öken i sommarhettan) – och dessutom hade man ju behagfullt kunnat doppa fötterna i det kalla vattnet – eller nåt. I stället fick man svalka sig med iskylt vitt vin – och det går ju bra det med ;).

Brudparet, och i synnerhet bruden, hade i alla fall inga svårigheter att konkurrera med påfåglarna – både klänning och släp bjöd på en lika imponerande prakt som fåglarnas (för att inte tala om de perfekt koordinerade naglarna – så klart!). Det ska erkännas att hon kanske inte viftade på rumpan riktigt lika mycket som påfågelshannen, men det behövdes inte heller eftersom hon hade sin mans odelade uppmärksamhet ändå…

Efter mycket trevligt mingel med fägnad för både ögon och mage, var det så dags att lämna slottet, brudparet i sin tjusiga nästan-veteranbil och vi bröllopsgäster i våra bussar, för nästa punkt på programmet – en båttur på Moldau. Det var onekligen rätt dag för en båttur – strålande sol från klarblå himmel – och hade inte vattnet varit så brunt och klänningen så vit hade det varit mycket frestande att göra ett svanhopp från kajkanten…

Nu fick man istället hålla till godo med iskylt vin – men det går ju faktiskt rätt bra det med… Med tanke på det byggda fallet mitt i ån kändes de svårt att se hur båtturen skulle lyckas ta en timme – men svaret kom ganska snabbt, att kalla det snigelfart skulle vara förolämpande för en snigel. Men nu var vi ju inte där för att fly undan polisen, utan för att umgås, njuta av vädret och att befinna sig på vattnet och beundra Prag från sjösidan, och det hade vi gott om tid till. Prag kryllar av vackra byggnader, statyer, klockstaplar och annan högstämd konst, men jag måste säga att den största kulturella behållningen från båtturen utan konkurrens var de gula pingvinerna som stod på rad redo att… ja jag vet inte vad, något som pingviner gör – kill polar bears?

Så landade båten på andra sidan ån och det var tid att strosa iväg till restaurangen där middagen skulle hållas – som som av en händelse hörde ihop med hotellet där Lina och K-E bodde, och även bara tvärs över torget från mitt och Palles tjäll – eller ja, hotellrum då om man ska vara petnoga. Där var uppdukad en tjeckisk jättebuffé, med diverse kallskuret, grytor, köttbitar och annat. Det serverades även stora mängder vin och öl och stämningen var hög  i tak, sångerna flödade och talen var ymniga ;).

Efter att buffébordets alla möjligheter uttömts (men långt ifrån ätits upp) var det så dags för den mytomspunna tårtan att skäras – mytomspunnen därför att den var krönt av ett fantastiskt grönt bröllopspar, skapat av Liv och omsorgsfullt fraktat från Sverige. Och för alla ni som undrade, ja – Lina-leguanen hade givetvis rödmålade klor!

Bruden hade onekligen lite svårt att koncentrera sig på tårtätande – och till och med brudgum – när det fanns såna gosiga kreatur att gulla med… men tillslut lyckades hon i alla fall få i sig ett par tuggor – och resten av församlingen kunde hugga in. Leguanerna skulle dock få stå ostörda högst upp på sin tårtpiedestal hela kvällen.

Så började dansen… och den tjeckiska ölen fortsatte att flöda… och folk fortsatte att dansa… och stämningen fortsatte att stiga…

Det är inte alla brudar som klarar av tre klädbyten under en kväll – men Lina gjorde det med bravur, bara genom att ta av sig lager… på lager. Och med tanke på den temperatur som rådde – både utomhus och på dansgolvet – måste man säga att det var fiffigt designat!

Vilken fest! Ute på terrassen hördes animerade diskussioner och inne på dansgolvet utbröt som brukligt är någon slags kollektiv galenskap när bröllopsgäster i alla åldrar släppte alla sina hämningar och rockade loss. Så fortsatte det till långt inpå småtimmarna, till dess till och med det tappert festande brudparet började se lite matta ut… just lagom till att sista låten annonserades på dansgolvet.

Så det slutade ju ändå precis som det skulle…

Prag – i kärlekens tecken ;)

Ja lite puttinuttig får man väl vara i sin rubriksättning när man nu befinner sig i Prag för att gå på bröllop. Det är Lina och Karl-Einar som har beslutat sig för att knyta banden på ett så romantiskt ställe som slottet Kanopiste utanför Prag. Ungefär 50 gäster har flugit in från Sverige och andra ställen, tex Skottland, för att delta i firandet av de tu, och jag var en av dem 🙂

Lina och K-E tycker inte att bröllop är något att vara nervös över – och hade därför till och med ro att träffa mig för lunch (och provfrisyr – eftersom Lina gett den riktiga frisören sparken pga kråkbo och anlitat mig istället). Det blir nog bra med den saken – frisyren alltså – ja det blir nog bra med hela vigseln, och själva äktenskapet med för den delen. I morgon halv elva bär det av med minibussar till slottet – och en heldag i kärlekens tecken 😉

Besök och slottsturer III

Fortsättning från tidigare inlägg alltså…

Eftersom Sara, Johanna & Axel skulle flyga tillbaks från Edinburgh på söndagen tog vi, som redan antytts, tåget till Edinburgh för att de också skulle hinna se Skottlands kulturella huvudstad. Fast eftersom jag inte lagat min systemkamera och glömde min lilla kamera hemma får vi lita till Johanna och Axel när det kommer till bilder från sagda huvudstad (för Sara hade glömt sin kamera hemma i Uppsala hon). Johanna hade planerat att vi skulle ta en båttur – kanske till och med till en klosterö – men ju närmre Edinburgh vi kom desto mer övertygade blev vi om att det inte var en bra idé – för alla som inte har en konstig dragning till att befinna sig på havet i regn och blåst – istället hamnade den ”vanliga” turistrundan på agendan – gamla stan,  the royal mile Edinburgh Castle som del-slutmål (vi ville gärna hinna med Mary King’s Close och en leksaksaffär också). Den här gången hade vi en, om inte infödd så i alla fall inhemsk, guide vid namn Scott, så jag kunde släppa det ansvaret – turligt nog (vi har ju märkt hur bra jag hanterar den uppgiften :(). Ett allmänt förslag var att jag kanske skulle hitta på något annat att göra medan de andra tittade på slottet, eftersom min närvaro ansågs drastiskt minska chanserna för öppna slott (två gånger stängt Dunnottar samt Fyvie ansågs som övertygande empirisk bevisföring i frågan), men efter lite gnällande fick jag på nåder följa med ;). Även när vädret var tionde minut växlar mellan regn, sol och veritabel storm är Edinburgh en väldigt trevlig stad att bara gå runt i – fina byggnader, trevliga kvarter, gröna parker och andra gröna plättar, fin gammal stad som klänger sig fast på berget upp mot slottet – som var öppet! (Tur det, för annars hade man väl fått höra det för resten av livet…) – så efter sju år som Edinburghbo fick vi vår guide att för första gången se slottet från insidan. Edinburgh Castle är stort, byggt och tillbyggt i olika perioder – och faktiskt delvis i funktion, som annat än turistattraktion, fortfarande – har sitt högkvarter där. Slottet har gamla anor – det första omnämnandet om en slags fortifikation, Din Eidyn, på castle rock är från 600-talet. 638 tar anglerna Din Eidyn och döper om platsen till Edinburgh. Det första riktiga slottet byggs på 1100-talet, och det nutida slottets äldsta byggnad är ett kapell som byggdes 1130. Under århundradena har slottet varit belägrat och tagits och tagits tillbaka åtskilliga gånger. Den sista monarken som sov i slottet var Charles I, natten innan han kröntes till kung av Skottland 1633. En av de mest spännande saker man kan göra i slottet är att beskåda de skotska kronjuvelerna (ja ok alla slott kanske inte är så himla spännande – och finns det några spöken så höll de tyst om det) – samma kronjuveler som smugglades undan Cromwells giriga engelska tassar i Dunnottar Castle. För att se dem får man stå i kö efter en massa japaner och sen snirkla sig igenom en lång gång där man blir omkörd av en massa sura tyskar som tycker att man stör takten för att man läser på skyltarna för att slutligen komma fram till de metertjocka bankvalvsdörrar (öppna vid det här tillfället) som innesluter (de ganska smaklösa) juvelerna (liiiite för mycket juveler alltså – ser ut som dvärgkonst…). När vi hade snirklat oss klart och kom ut på borggården möttes vi av en Johanna, Axel, en lugnt snusande Alva och en arktisk storm, då Johanna och Axel var rätt sugna på att också se Skottlands bling tog vi över den sovande ungen – och eftersom arktiska stormar avsevärt sänker borggårdars dragningskraft hur medeltida de än är bestämde vi oss för att slottscaféet var en bra tillflyktsort. Alva tyckte dock inte att folk ska få gå på café helt oförhappandes – i alla fall inte om inte hon får vara med i vaket tillstånd – så Sara fick mest gunga bebisar och minst dricka te… men är man några stycken går det bra att bolla bebisar mellan sig så alla kan hinna njuta lite av sitt afternoon tea :). Efter att de stora Burströmmarna hade beundrat juvlerna klart anslöt de sig till cafégästerna, och efter att alla fått sin längtan efter fruktkakor och gräddscones uppfylld – var det just precis lagom mycket tid kvar för att gå till den italienska restaurangen där vi hade vårt middagsbord bokat. Efter härlig trerättersmiddag rullade vi hemåt och avslutade kvällen i en hög framför tvn ;).

Arlandaflyget skulle inte flyga förrän på eftermiddagen, så söndagsförmiddagen kunde fyllas upp av sevärdheter. Ett nytt försök gjordes att se Mary King\’s Close, men där tyckte de att man inte fick ta med sig barn som var under fem år under jorden, och dessutom var deras turer fullbokade fram till halv ett, så vi lämnade deras barnovänliga nunor bakom oss och gick till ett av Edinburghs historiska hus istället, Gladstone\’s Land – ett välbärgat köpmannahem från 1600-talet. Det var imponerande att se, speciellt det målade taket, men ännu mer imponerande var hur fullproppat det var med volontärer som guidade dem som ville. En i varje rum – minst. Efter att ha varit så pass historiska och kulturella även denna sista dag var det så dags att pricka av det sista måstet – leksaksaffären. Efter den inhemska guidens instruktioner lyckades vi leta oss fram även till denna – väl undangömd i botten av ett varuhus. Med dignande kassar (ja lite dignande i alla fall) gick en förnöjd skara för att ladda upp med en redig irländsk (sen) brunch innan det var dags att trycka in sig i bilen (med lite god vilja löses det mesta) för avfärd mot flygplatsen. Sorgligt att stå där kvarlämnad och se dem fara… Se till att ni kommer tillbaks snart!!!!

Terminen är över!!!!

Terminen är äntligen slut – over and done with! Igår hade vi vårt external exam board meeting, och jag har just rapporterat in alla slutbetyg. Det var det. Jobbig har den varit – stundtals otroligt jobbig – men jösses vad mycket jag lärt mig under de här månaderna – mycket för att Rick blev sjuk. Snacka om baptism by fire. Anyways – what doesn’t kill you makes you stronger – och hur mycket jobb det än blir i framtiden kommer det inte att bli så här påfrestande igen – för nu vet jag i alla fall vad jag håller på med.

…För övrigt så går det inte att tvivla på att Kilau är ett café för universitetsfolk. För två veckor sen stod det ”Good luck with the exams” på skylten utanför deras dörr, förra veckan var det ”Good luck with the marking” och nu står det så här:

Nog känner de sitt klientel alltid 😉

« Older entries