Utdraget farväl till Uppsala (och Stockholm)

Idag har jag blivit bjuden på lyxig lunch (med ett glas vin) på Hambergs av Frands, och sen blivit bjuden på fantastiskt afternoon tea hos Johanna och Axel, och sen skulle jag bli bjuden på lammsteksmiddag hemma hos mamma och pappa. Istället blev man mött av en vält soptunna och en hund som stod och gnagde på sopor utanför huset och ett tomt kök utan antydan till middag inuti huset. Efter att ha plockat ihop sopor och skalat potatis står det nu en stek i ugnen (fast inte lamm), så det blir väl middag i alla fall – fast inte riktigt som jag trodde.

Igår var stockholmsdag. Först träffade jag Lars, som lyckades smita från maktens korridorer en stund, för en lunch i solskenet (ute, ja, jag vet!). Mycket trevligt! Sen satte jag mig på ett fik i gamla stan och skrev lite (och slog sönder en kopp – mycket pinsamt, men fick ändå gratis påtår – sånt ställe som man går tillbaks till igen) i väntan på Kerstin. Vårt mål för kvällen var Livrustkammaren och deras nya utställning Kunglig Vintage. Det var väldigt skoj att se de tjusiga klänningarna, men utställningen hade en del brister. Klänningarna var så ”upphängda” på sina provdockor – de som ens fått dockor – som inte direkt var gjorda för ändamålet, så de kom inte helt till sin rätt. Speciellt inte de lite mer raka 60- och 70-talsklänningarna. Dessutom hade det varit roligt om de också haft med bilder på klänningarna när de bars. (Snorkigare personal än vad de har på livrustkammaren får man dessutom leta efter). Men mycket, mycket fina (och en del mindre fina) klänningar. Och dessutom en jättefin ungefär tulpanbladsgrön kappa. Den kan jag tänka mig. Tillsammans med den jättevackra skulpturala 50-talsklänningen i grått siden. Jag tror den skulle passa mig ;).

Annonser

Gravmilkshake för Binford

Ja, det borde väl varit gravöl, men vissa av oss har ju nyss varit i Estland och dödat hjärnceller och måste därför vara extra snäll mot de överlevande i några veckor – så gravmilkshake it was. Eftersom Lewis Binford är Kristins arkeologiska idol var det en allvarlig stund (även fast vi båda kände att vi nog måste göra om det – för Binfords minne kräver egentligen starkare drycker än Storkens mycket blaskiga milkshake). För de av er som inte är arkeologer kan jag berätta att Binford är en av de mest inflytelserika arkeologiska teoretikerna under 1900-talet, förgrundsgestalt för den processuella (positivistiska) inriktningen inom arkeologin som ändrade hela vetenskapen på 60-talet. Jag håller ungefär aldrig med honom (mänsklig kultur får sin tydliga förklaring – men det fungerar inte så bra på verkligheten), men det hindrar inte att han är en av de mest betydande arkeologerna genom tiderna – väl värd sin milkshake.

Burströmmar&bio

Igår bjöd jag (i princip) in mig själv på middag hos Axel och Johanna, hemsk som jag är.Men Johanna tog det med lugn och hade ändå (och som alltid) åstadkommit en fantastiskt god vårmiddag med potatissallad med hemodlad krasse, vinkokt kyckling och citronpaj med maräng och blommor 😉 (till barnens tveksamma förtjusning) till efterrätt.

Två, vad jag trodde, glittriga häst-djur (en enhöring och en pegas), hoppade på mig på Aberdeens flygplats och hävdade starkt att de var tvungna att flytta till några trevliga barn i Sverige, så jag tänkte att hos Idun och Signe skulle de nog trivas och tog med dem i väskan. När pappa fick se den fina illblå pagasen sa han; ”Men det där är ju en ko”. Och mycket riktigt – när man tittade efter ordentligt så hade den både horn, konos, koöron och kosvans. Flygande ko alltså. Inte riktigt samma imponansgrad som en pegas.

Enhörningen och flygande kon verkade dock finna sig snabbt till rätta hos flickorna Burström – fast Signe fastslog att flygande kon var en häst, och Axel hittade en lapp i rumpan på den som påstod att den var en drake. Den mest kolika drake jag sett – en krake. Enhörningen och kraken fick båda namnet Glitter, eller Glittervinge eller Glittrisittris, det var lite oklart. Oftast Glitter i alla fall.

Sedan Signelill och Idun bäddats ner i sina sängar och Alva kvällsmatats och stoppats tillbaks i babybjörnen på Axels mage (där hon redan gungats runt under största delen av middagen) gick mamma Johanna och Lottan på bio – för att äntligen se The Black Swan – något som Johanna planerat redan innan jag lämnade Aberdeen. Tyvärr var filmen inte riktigt vad man hade förväntat sig. Den var bra för all del, men den levde inte riktigt upp till alla sina hyllningar. Storyn vad spännande, stämningen tät och lite tryckt, skådespeleriet övertygande; Natalie Portman gjorde ett mycket bra jobb som den plågade (och tokiga) ballerinan, men filmen lyckades liksom ändå inte övertyga. Kanske för att det syntes lite för bra att Natalie Portman i och för sig är en bra skådespelerska, men långt ifrån en professionell dansare, eller för att själva skildringen av balettkompaniet och konkurensen inte rimmar så väl med verkligheten, eller för att sexualiteten som genomströmmade hela filmen kändes så krystad (alltså, inte för att jag vet hur det är med er andra, men jag skulle bli rätt tveksam om någon försökte ragga upp mig genom att lägga sin hand på mitt skrev), eller för något annat. Så kunde det gott varit lite mer balett när det nu är en balettfilm – men det kanske det bara är såna där miljöförstörda som jag som tycker. Men jo, bra var den absolut, bara inte bäst.

Dopgudstjänst i moll

Idag döptes mitt kusinbarn Olle Filip Hillerdal, kusin Magnus son. Under dopet var Olle mestadels god och glad, men skrek på de rätta ställena, föräldrarna var fina och stolta, gudmödrarna ännu stoltare, och farföräldrarna myste på rättmätigt vis i kyrkbänken; men var det bara jag som tyckte det var något fel på själva dopgudstjänsten? Nog för att det är fastetider, men åtminstone en liten vers av trygga räkan kan man väl klämma in mellan de uppbyggliga psalmer som påminner oss om Jesu lidande och död. När det nu är en familjegudstjänst med dop menar jag. Men nehej då; låt oss fastslå det en gång för alla: ”Jesus led för min skull döden, ingen skall fördöma mig. Därom är jag fast förvissad, kroppens eller själens nöd, skall mig ej från Jesus slita, inte liv och inte död”. Kan tålas att upprepas; det kan ju lätt glömmas bort att ”Mig att förlossa offrar han sig, när han på korset dör och för mig”. Själva doppsalmen ville ju inte vara sämre, utan klämde i med fyra b-förtecken när den förkunnade att: ”Födas, leva, dö och uppstå – före oss har Jesus gått”.  Men kan det inte få vara lite trevligt att bli upptagen i guds församling, om man nu vill det? Hur var det med det där ”Låt barnen komma till mig”…. för de ha arvssynd och för deras skull har jag dött… Nej, så var det ju inte! Har man nödvändigtvis tröttnat på Tryggare kan ingen vara, finns det faktiskt andra alternativ – utan synd och död (märkte jag när jag bläddrade i psalmboken i tyst protest mot molltonerna), som ”Gud har en famn, en stor, stor famn” eller ”Det gungar så fint när han bär dig mitt barn”. Dessutom är jag inte övertygad om att jag håller med prästen, varken om att man kan säga att Gud är förälskad i oss människor, eller att Gud vill veta har just min dag har varit. Men som pappa konstaterade; ”Det är lite besvärligt, för det är många moderna präster som tar det här med gud och sånt där på allvar”. Jo, just det. Det följdes ändå av en trevlig doplunch, och skoj också att prata med kusiner och andra släktingar som man ser så sällan.

Hemkommen från dopet förde jag dess anda vidare genom att hälsa på min gudson och hans söta familj. Fast jag känner att jag nog misslyckats med mina kristliga uppgifter när det handlar om gudsöner; ogudaktigare gudmor får man väl leta efter. Men jag tycker om dem i alla fall – det är väl alltid något – och jag tänker inte sjunga samvetspsalmer med fyra b-förtecken för dem heller, och det borde ju väga upp en del.

Så trevligt var det att komma hem till bästa familjen Virhammar och bara umgås och vara sig själv (inte representativ lektor eller seriös akademiker, bara vanliga Lotta – det är det skönaste med att komma hem). Sara hade bullat upp med scones, kakor och thé i mängder, Gustav var sitt vanliga busfröjag och berättade om viktiga saker – som vad man äter för konstig mat i Indien tex, Arvid spelade Indiana Jones tv-spel (med fars hjälp på de kniviga ställena), Hillevi travade runt som en stor tös, och Emil vilade ut från söndagens strapatser med tidningen i soffan. Bästa sortens söndagseftermiddag :).

Förresten så avslutade jag min sociala dag med middag hos mormor. Och där hade två rådjur slagit sig till ro i trädgården. Mitt i stan! Ända tills det började mörkna låg de där, sen traskade de iväg åt Stabby till.

Spelkväll

Ikväll blev jag bjuden på riktig lyxmiddag hemma hos Rose-Marie och Dersim. Rose-Marie hade lagat massor av godsaker och efterrätt speciellt för Lottor (sån med bär och utan grädde). Största delen av kvällen spelade vi tågspel. Ja, man fick i uppdrag att bygga järnvägsstreckor över Europa. Mitt tåg kom inte riktigt dit det skulle. Jag byggde fel – dessutom lyckades jag, trots att jag som alla andra satt med spelplanen framför nosen, få för mig att jag hade byggt där det inte var byggt. Behöver jag säga att jag inte vann? (Det gjorde Rose-Marie – båda gångerna). Det där med färdvägar verkar överhuvud taget inte vara min grej – för när jag skulle åka till R-M & D, insåg jag inte förrän bussen kom – från fel håll – att jag stod och väntade på fel sida av gatan. Då kände man sig allt ganska dum – länge har jag ändå inte bott med vänstertrafik…

Social fredag

Idag har jag träffat vänner. Först Lina och Maria för jättetrevlig sushilunch och senare på kvällen Sara och Liselott för riktig tjejutekväll. Två urpiffiga småbarnsmödrar och så jag… i jeans och mammas gamla ärvda sjuttistunika. Fin på sätt och vis, men – hade jag inte shapeat up mig? Men hela min nya akademikerchicka garderob ligger visst hemma i Aberdeen, och jag har kvickt fallit tillbaka till den gamla vanliga bekvämbohemiska varianten av mig själv. Så var det med den förbättringen. Jag som var så nöjd med mitt nya stilfulla jag, röda skor och allt. Detta självavslöjande till trots (och man kom ju snabbt över det) var det en väldigt trevlig kväll – tjusiga drinkar och bästa sortens sällskap :). Skönt att vara hemma och umgås!

Doktor(and)filmkväll

Nu när jag är i Uppsala tyckte Karin och Daniel att man skulle passa på att hålla liv i doktor(and)filmtraditionen genom att se ännu en högklassig film med arkeologisk anknytning. Denna gång hade valet (Karins) fallit på filmen Valhalla Rising, som till vår besvikelse aldrig gick upp bio i Uppsala när det verkligen begav sig. Det hade visst sin orsak. Den allmänna sammanfattningen efter filmen var: Vad handlade den om? Det går inte ens säga vad det var för genre. Vi hade nog förväntat oss en slags amerikansk korpen flyger. Det var det inte. Det var våld och lite hjärnsubstans i och för sig – men i kombination med världens långsammaste tempo, väldigt sparsmakad dialog och långa (poetiska?) scener på tysta buttra män i profil mot suddig bakgrund. Uppenbara konstärliga ambitioner – men vad strävade de mot? Ingen vet. Trailern nedan innehåller ungefär hela filmen, inklusive all dialog – slå ut den på en och en halv timme bara så har du filmen. En upplevelse.

Uppsalaapril

När man tittar ut genom fönstret på den trista grå dagern och på det trista duggregnet som faller över den tristaste delen av våren – efter att snön smält bort så pass att den bara blivit till sorgliga grå fläckar mellan grus och lera men innan blommorna och det gröna fått fart – ja, då kan det inte hjälpas att man känner en liten längtan till den ordentliga våren och sin blommande trädgård i Aberdeen…

De mystiska smålökarna har också börjat blomma. Det var inte scillor jag rensade fram i mitt land tidigare i vår, det var den här konstiga blomman:

Vad är det för sort?

Jag har i alla fall stillat min blomsterlängtan genom att köpa nya gladioluslökar när jag var på promenad till Nelins med Johanna och lillalva… Drömma kan man ju alltid.

Cama-i

Cama-i Dance Festival 2011 (C uttalas Ch) – är Bethels årliga dansfestival för traditionell (0ch lite annan) Yup’ik dans. Cama-i betyder goddag eller greetings. Halva Bethel var nog där, unga som gamla, för att hälsa varandra och se danserna.

Traditionell Yup’ik dans dansas till trummor och sång, och om jag förstod den rätt berättar den en historia – om hur man jagar gäss till exempel. Det finns gamla danser som man lär sig av de äldre – men de görs också ständigt nya sånger och nya historier, med nya koreografier  – där man använder sig av de traditionella rörelemönstret för att berätta något nytt. Dansen, och inte minst trumman är väldigt viktiga för den traditionella Yup’ik-kulturen, och att engagera den yngre generationen i den traditionella dansen ses som väldigt viktigt för att behålla kontakten med the Yup’ik way of life. Temat för årets festival var också ”Families coming together”.

Det också vad dansen gjorde – sammanförde familjen – på scenen blandades alla generationer – från nittioåriga elders till de allra minsta som just lärt sig gå. Det var en så öppen och tilltalande inställning till dansen – de äldsta fick en stol att sitta på när det blev för jobbigt att stå, och de små fick vifta på bäst de kunde i ren ostörd dansglädje – trots att rörelserna tydligtvis var väldigt viktiga och betydelsebärande. Det var just det man la märke till först också – man blir inte för gammal för att dansa, snarare tvärtom – de äldsta anses för de skickligaste och de som sitter med den djupaste kunskapen, även fast deras kroppar inte riktigt gör som de ska, och de refererades till som Living Treasures – som de kulturbärare de är. Men dansen handlar så mycket mer om the spirit, inte om att få kroppen att uttrycka sig på rätt sätt. Men det stämmer ju egentligen för all dans – om man inte dansar med själen blir man ingen prima ballerina heller, hur tekniskt skicklig man än är. Yup’ik dancing är inte heller menad att vara en scenkonst – inte förmedling, det är mer en kommunikation mellan dansaren själv och någon slags djupare mening eller upplevelse – det var i alla fall så jag uppfattade den.

Jag hörde att en Yup’ik-dansare inte får ha bara händer under dansen, det skulle visst vara respektlöst och locka fram dåligt väder, men efter att ha sett ett flertal grupper dansa är jag tveksam till att det stämmer. Möjligen var det så att om man är vuxen och inte håller några fjädervippor i händerna är man tvungen att ha handskar, men barnen klarade sig i alla fall utan – det viktigaste var nog att delta. Yup’ik dansarna står still på samma plats, men det är ändå en mycket animerad och livlig dansform. Både män och kvinnor deltar, männen sitter på knä framför de kvinnliga dansarna som står upp. Trummorna verkar dock vara männens domän.

Både trummorna och dansen var något som starkt motarbetades av de kristna missionärerna som kom till Yup’ik övertygade om att deras kultur var barbarisk och av ondo. Där de hade störst inflytande är den traditionella dansen helt utrotad, och svår att ta upp eftersom den fortfarande anses syndfull. Många Yup’ik är djupt troende kristna, och även om det känns lite konstigt att inleda konferenser med fader vår ledd av en community elder, eller att ställa sig upp mitt under en festival för att be för det unga, är det samtidigt rätt rörande och riktigt. Delar av det traditionella har inkluderats i den nya tron, och trumman har behållit sin betydelse. Den beskrevs som the instrument of God – som hjälpte att föra bönerna till honom, och driva undan de onda själarna – som ”the spirit of sucide” som var en den som vi bad om att driva bort under festivalen. Självmord är en mycket påtaglig spirit bland Alaskas småbyar, många unga, framför allt män, tar sina liv. Alla gruppers trummare deltog i ceremonin för att driva bort den sjuka ”själen” från de unga. En ganska stark upplevelse.

Efter trumceremonin tog dansen åter vid – dansen som pågick till midnatt – i dagarna tre…

Skule…

Nu är jag äntligen klar med inlägget om Skule 2011, om någon är nyfiken på högakusten. Det blev lite långt…. men, men, det är ju min blogg.

Newer entries »