Närkontakt med Nordsjön

Ikväll var det äntligen dags! Kvart över fem satte jag mig på tåget till Stonehaven, där Integrate Paddling har sin bas (båthus), för att vara med på min första havskajakstur på Nordsjön. Ja, eller tur kan man väl inte riktigt kalla det – eftersom vi aldrig rörde oss utanför hamnens vågbrytare. Men likafullt! Jag kan ju inte paddla kajak – jag har aldrig gjord det ens – bara drakbåtar och OC6or och andra tokigheter. Så jag såg jättemycket fram emot att äntligen få lära mig – och dessutom ÄNTLIGEN vara ute på vattnet igen. Eftersom de andra i gruppen redan varit med på en träning åkte de iväg i grupp med huvudinstruktören medan jag fick inte bara en, utan två privatlärare – Rebecca och Andrew. Det var hur bra som helst. I ungefär två timmar ägnade de sig åt bara mig – och jag måste säga att jag är mycket bättre på att paddla kajak nu än vad jag var för några timmar sen. Fortfarande usel – men kanske möjligen inte uslast. Eftersom jag varken hade torrdräkt eller våtdräkt grävdes det fram en kortärmad våtdräkt med hål i sidan ur botten på en låda till mig, och hur fint väder det än var kan det ju inte hjälpas att jag kände mig som en halvfryst sparris i slutet av timmarna. Och inte blev det bättre av att jag det sista jag gjorde var att välta ner mig själv i Nordsjön när jag klev ur kajaken. I såna stunder är man glad att det finns ett badkar som väntar på en därhemma. Om två veckor är det förhoppningsvis dags för nästa träning – och om några gånger till får jag börja följa med på deras långpaddelturer – verkar som att sommaren kommer att arta sig 😉

Påskafton

Har jag någon gång nämnt bluebells? En liten besatthet som jag utvecklat bara… Jag måste se ett bluebell-hav! Bara man kommer ut till ett managed woodland, så måste de ju finnas, tänkte jag, och managed woodlands finns ju runt vartenda slott (och slott finns det gott om i den här delen av Skottland). Vilket slott som helst alltså! Jag nämnde denna min helgplan för Karen i fredags, och hon tyckte idén lät mesmerising (ja, det är Karen alltså), och föreslog att vi skulle göra en bluebell-utflykt tillsammans på lördagen. Vilket slott som helst blev Crathes Castle, som är det som är allra lättast att komma till med buss. Dessutom identifierade jag en massa små lökplantor i bokskogen när jag och Kerstin var där i februari – som kanske kunde ha varit bluebells (ja, detta är ingen ny besatthet som ni kanske märker, det är bara så att den intensifierats på sistone, med största sannolikhet därför att blubellsen nu faktiskt blommar…).

Sagt och gjort. På lördagsförmiddagen tog vi bussen till Crathes Castle, med dess trädgård, slottspark, lövskog och…. bluebells? Nej, var svaret. Inte en enda liten bluebell någonstans. Jo, förresten, det var en patetisk liten klunga (halvutslagna) klockor i slottsträdgården.

Nå, det var en väldigt trevlig utflykt ändå. Vi strosade runt i den fantastiskt blommande slottsträdgården (som också kryllade av glada små barn på easter egg hunt), picknickade under en majestätisk bok, och gick den sex kilometer långa woodland walken genom slottets (helt bluebellsfria) vackra woodland. Men blubell-besattheten är ju inte botad. På lördag ska jag göra ett nytt, mer seriöst, försök (för det var visst inte så att bluebells växte i varenda lövskog i hela Storbritannien, som jag trodde). Den här gången har jag googlat – på bleubell woods.

Jag vet inte ens vad bluebells heter på svenska. Inte blåklockor i alla fall. Men jag har slagit upp dem i min nyinköpta flora (det blev för irriterande att veta alla blomnamn på svenska och inget på engelska (förutom bluebell då), och Karen – hur rar hon än är – är helt menlös när det kommer till blomsterbesatthet. Hon vet inte ens vad vitsippa heter på engelska (wood anemone)). Enligt floran heter de i alla fall Hyacinthoides non-scripta på latin. Fint ju! Non-scripta – nu tycker jag ännu mer om dem!

Valtider

Det är visst val i Aberdeen. Det kampanjas ihärdigt med valfläsk, vallöften, väl underbyggda argument (trust the beard), mutor (free hugs) och regelrätta smutskastningskampanjer. Spänningen är olidlig.

Ren tvätt (snart)!

Idag har jag köpt en tvättmaskin – eller en washer/dryer egentligen. Äntligen! Fast den levereras inte förrän nästa onsdag… men ändå – vilka framsteg!

För en vecka sen i Aberdeen

Jag tog ju en massa kort på den jättevackra senvåren i Skottland under hemkomningspromenaden som jag tog förra söndagen, och jag tänkte att jag ände måste visa hur vackert det kan vara när Aberdeen visar sig från sin bästa sida… Det var riktig sommarvärme och solen strålade från en klarblå himmel. Måndagen var grå, och hela veckan som följde har det varit betydligt kallare ända fram till igår, så man får väl ändå se det som en liten välkommen-hem-present, att man kunde gå genom Seaton Park bararmad och bara njuta av blomsterprakt, bin och fågelsång.

Vitsipporna har redan blommat över nu, vi går med stormsteg, nej inte stormsteg – solsteg, mot sommar.

Jag tröttnar aldrig på den där vägen genom Seaton Park, även fast jag börjar känna mig lite väl fast i mina vanor. Jag behöver nog hitta lite alternativa strosningsstråk att blanda upp den med – men den är så fasligt vacker, och så kommer man ju ut till sina små favorithus i Aberdeens mest idylliska kvarter också. Det är en rätt oslagbar promenad, faktiskt.

I sluttningen ner mot River don hade blubells slagit ut i massor. Det känns så extra mycket som brittisk sommar med blommande bluebells. I alla brittiska kostymdramer från BBC vandrar de med svepande sekelskifteskjolar  genom ett hav av bluebells. Jag vill hitta ett sådan bluebellhav att svepa genom, men det verkar tyvärr inte vara så lätt i Skottland. De växer visst i varenda skog i England, men här är det för mycket tallmark… Jag får väl hålla till godo med Dons sluttningar så länge…

Min långpromenad tog mig i alla fall vidare till havet och strandpromenaden mot stan. Sommarvärmen hade lockat halva Aberdeen till stranden, man fick en föraning om att det kanske inte är så fridfullt där under sommarmånaderna i alla fall, utan förmodligen mer trångt.

Nog för att det var varmt, men en del söndagsflanörer tyckte nog ändå att vissa Aberdeenbor såg lite väl optimistiskt på det där med sommar. Speciellt med tanke på temperaturen i Nordsjön.

Så småningom, med ett litet stopp på ett café på strandpromenaden för lunch, tog strandpromenaden slut och jag fann mig själv på de smala gatorna i Fotdeee.

Därifrån fortsatte min vandring genom hamnkvarteren med siktet inriktat på centrum…

och en latte på bästa Kalau med bästa Kate :), som avslutning på långpromenerandet.

Och det var min söndageftermiddag för en vecka sen, sådan den nu var 🙂

Långfredag

Idag är det långfredag. Den mest röda av alla röda dagar som finns i kalendern. Det bryr de sig inte alls om i det här landet. Till och med sopgubbarna jobbar, och posten kom också. Jag är förstummad. Jag liksom bara antog att långfredagen var lika vördad här som i världens mest sekulariserade Sverige. Serves me right, jag som alltid håller på att hävda att man måste ifrågasätta sina förutfattade meningar…

Hursomhaver hade jag en, om inte lång, så i alla fall något långsam, fredag. Eftersom jag tyckte det var långfredag, låg jag länge kvar i sängen och tog sedan ett långt bad innan jag till slut masade mig iväg till inst. Det går ju ändå inte att känna dåligt samvete över – för kollegorna hade gjort lite som de tyckte med det där med påsk, några var där och de flesta inte. Själv tyckte jag att vackervädret ändå var mer värt att ta till fasta på än kontorstiden, så jag gick tillbaks hem och packade ner picknickfilt och thétermos (samt datorn och ett par artiklar) i min ryggsäck och traskade iväg till Seaton Park i jakt på det perfekta lässtället. Kombinationen av vackert väder och nästan långfredag hade lockat fler än mig till Seaton, men tillslut hittade jag i alla fall min egen isolerade och solbelysta trädstam med utsikt över River Don, där jag slog mig ner med min termos och mina artiklar (ja, och en liten klassiker som hade råkat slinka med i väskan av misstag ;), men det är ju ändå långfredag. Och sol).

Fundamentally boring

Fundamentally boring. Det var en kommentar som Gordon fick på en av sina kursutvärderingar förra terminen. Gordon som har allt det roliga; all teori och genomgång av olika centrala begrepp och mycket trevlig problematisering. Igår hade jag en föreläsning på en av hans kurser ”Archaeology and Social Life” – och utanför mitt arbetsrum, där jag satt och försökte klura ut hur man skulle klara av att snabbpresentera Foucaults syn på makt för andraårsstudenter på ett någorlunda begripligt sätt, har en massa krukor (eller vad man ska kalla dem) från någon practical ställts upp, så att studenterna ska kunna hämta hem sin kruka.

De där krukorna fick mig att komma till insikt om just hur fundamentally boring de där teorityperna (dvs jag) på institutionen verkligen är. Hur ska Foucault kunna tävla mot lerkorvar?

Nej, det är väl bara att ta skeden i vacker hand och bejaka sin fundamentala tråkighet – de halvsover sig ändå redan igenom mina föreläsningar.

Småfolk

I morse såg jag one of the little people under min joggingrunda. Han satt i skydd av den täta dimman (just sån dimma som småfolk måste älska) på en stock i River Don och metade, klädd i sydväst och rock. Så fort han la märke till att jag sett honom förvände han synen på mig så han såg ut som en rot – men mig lurar han inte!

Dr Worm…

Tillbaks på jobbet. Det märks. Även om det känns långt ifrån lika ohanterligt som det gjorde veckan innan jag for till Alaska. Jag lyckades inte ens uppmana någon äkta oro inför torsdagens oskrivna föreläsning, och ägnade därför kvällen åt Förnuft och känsla (Tack Jonas!) istället för jobb.  Dåligt antar jag, men jag vägrar gå tillbaks till det där stadiet av halvkontrollerad panik som största delen av terminen upptagits av.

Idag hade min Current Issues-klass besök av en riktig arkeolog (en sån som arbetar i verkligheten, och inte på universitet) från Headland Archaeology. Under en kaffepaus i den (just nu helt fantastiska) botaniska trädgården halkade vi in på ämnet doktorsringar – och med anledning av detta tipsade han mig om den fantastiska sången Dr Worm, som jag härmed delar med mig av:

Jag kan inte riktigt bestämma mig om den mesta handlar om medicinare – som ju faktiskt har en daggmaskring (eller hur Lina?) – eller om filosofer, som i och för sig bara har lagerbladsring, men ändå är lite mer luriga och dessutom gillar saker… Oavsett vilken tolkning man väljer tycker jag ändå den är rätt passande 🙂

Adjö vår – Välkommen sommar!

I morse (ohemult tidigt) lämnade jag den vackra Uppsalavåren och for hem till Aberdeen.

Två veckor gör stor skillnad den här tiden på året. Det är inte längre vår i Aberdeen – det är försommar – början av Juni ungefär… Påskliljorna har blommat över i Seaton Park, och istället blommar vitsippor och bluebells, körsbärsträden står i full blom och bokarna har just slagit ut. Hela världen är nyvaken, ljusgrön och prunkande, och firar sin återvunna ungdom med alla tillgängliga medel; solen strålar från en klarblå himmel, fåglarna sjunger av hela sin själ, fjärilarna sträcker ut sina oövade vingar och virvlar yrvaket om i blomsterprakten och humlorna vimlar runt på sånt sätt som bara humlor kan.

Skottland ligger inte så långt norrut som man kan tro, det står helt klart. En månad eller lite mer, skiljer det mellan Uppsala och Aberdeen. (Ja den övre bilden är alltså tagen i Stadsskogen alldeles nyss, och den undre i Seaton Park – också alldeles nyss…)

Men två veckor gör ju stor skillnad också under den allra tidigaste våren. Under min korta hemmavistelse hann Uppsala gå från gråtrist gammal vinter till löftesrik ung vår, och sista dagarna lockade till picknick och utevistelse. De tappra små vintergäckssolarna som ensamma lyste upp det grå vid mammas och pappas land har redan bleknat och krullat ihop sina kronblad, och istället täcker ett blommande scillahav gräsmattan mot Skogsbergsvägen. Det och solskenet njöt Tina och jag av igår med en pizza på altanen, mellan alla mina cykelturer hit och dit – för att fira sommarens antågande (och för att pizza är gott ibland ;)).

« Older entries