De sämsta turistarna…

Fredag, tänkte jag, så måste man föreläsa – men sen kanske man kan hinna iväg till någon slottsruin – men så blev inte fallet. Tiden räcker liksom till – och även om man tänker att man kan, så går det inte att sticka iväg till slottsruiner bara för att man har lust – man måste ju jobba också. Istället för slott blev det alltså Aberdeen centrum (vilken upplevelse för visiterande systrar…. 😦 ), men i alla fall lyckades vi få oss en kopp kaffe på Aberdeens trevligaste café innan teatern. (Ja, jag vet, kaffe. För någon som inte började dricka kaffe förrän för två år sen eller så, och då bara utspätt med mycket mjölk (helst varm), känns det chockartat att den 18-åriga lillasystern dricker kaffe. Svart kaffe! Hur kunde hon bli vuxen så mycket kvickare än jag?)

Det blev istället lördagen som fick fylla vår turistandekvot – med en heldag i Edinburgh – med stadsvandring, museum, ett och annat gammalt slott och vad man nu gör som stadsturist i en gammal anrik nästan huvudstad. Men hur det nu var gick det inte alls som var tänkt – vi var alldeles för långsamma på morgonen, och sen tog det alldeles onödigt lång tid att hitta något boende på nätet och sen gick det inget tåg just när vi kom till stationen – så hur det nu var kom vi inte till Edinburgh förrän efter museerna stängt, och sen fastnade vi på sängen på B&B:t med varsin kopp thé och lyckades inte komma ut i stan förrän efter att solen gått ner – så det blev bara mörkerturistande för vår del.

Mörkerturistande borde också inkludera spökvandring tyckte vi, så vi köpte biljetter till vandringen som startade klockan tio – och sen började vår egen vandring – jakten på mat. Alla restauranger var antingen trista eller fulla – men när vi nästan hade gett upp tyckte Tina att vi ändå skulle gå tillbaks till en av de mysigaste pubarna vi varit på – och då fanns där mirakulöst nog ett bord åt oss (i vart fall sedan ägaren till den jacka som egentligen ockuperade bordet drabbats av brittisk artighet och upplåtit sin plats).  På puben var det fullt hålligång – antagligen för att det är det på lördagkvällar på pubar i Edinburghs historiska kvarter – men vi misstänkte att en rugbymatch hade en finger med i spelet. En rugbymatch som Skottland förlorade att döma av minerna i den allt annat uppsluppna jättekö som väntade på tåget när vi for förbi Haymarket. Att skottarna behövde dränka sina sorger var därför fullt förståeligt. Det som var mindre begripligt var att de som verkade ha mest att fira alla var italienare. Det kan ju inte vara så att Italien slog Skottland i rugby. I sånt fall kan jag mycket väl förstå det skotska behovet att dricka sig in i oblivion…

Passande nog för uppladdning inför en spökvandring låg vår mysiga pub på den gamla avrättningsplatsen – så man kunde börja spana efter osaliga andar redan där om man hade velat (misstänker dock att det allmänna skränandet för länge sedan fått dem att trots allt söka sig till de sällare markerna…).
Under spökvandringen tog våra animerade guider oss inte bara igenom delar av Edinburghs mest blodiga historier – utan också ner i valven som av BBC utsetts till ”one of the most haunted parts of Britain”. Jag måste erkänna att även för en sån som egentligen inte tror på spöken är det ändå lite otäckt att gå genom mörka medeltida valv och lyssna till berättelser om de som enligt utsago aldrig lämnat dem… jag ÄR glad att vi inte hörde några fotsteg i rummet intill, som en grupp tydligen gjort ett par veckor tidigare.
För att avsluta kvällen bland lite mer levande sällskap gick vi till en Irländsk pub som vi tidigare spanat in, och som vi ända tills vi stod i kön trodde hette Ful. Besvikelsen till trots (över ett så inte var fallet) visade sig Ful vara full av olika fulla folk, liveband som alternerade mellan (stero)typiskt irländskt och gamla amerikanska slagdängor som Mustang Sally. Dessutom blev Tina snabbt inspanad av en söt skotsk kille i kilt, som efter att ha samlat mod i en halvtimme eller så, faktiskt vågade gå fram och prata med henne också. Sorgligt nog för honom var vi framåt halv ett-snåret tvungna att lämna det vilda festandet bakom oss (ja inte vårt direkt, men pubens) eftersom Tina skulle iväg ohemult tidigt på morgonen efter. Men han var nog nöjd ändå – det är väl inte varje dag han har turen att få prata med så söta svenska tjejer 😉
Annonser

2 kommentarer

  1. Lina said,

    mars 24, 2011 den 5:06 e m

    jag hade också en kaffeperiod när jag var sådär 18-20, den inkluderade en termin i Paris, men nu är jag definitivt enbart tedrickare, så oroa dig inte för kaffe och vuxenheten. 🙂

  2. mars 26, 2011 den 5:11 e m

    Roligt att höpra vad systrarna har för sig för roligheter! Låter ju perfekt trots lite sena morgnar och sådär, men saker blir ju sällan som man tänkt sig utan oftast bättre!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: