Expedition Skule 2011

Expedition Skule 2011 inleddes på fredagskvällen efter några timmars bilfärd genom vårvintersverige. De första dagarna förstärktes expeditionens kärntrupp; Lina, Pär och Lotta med Linas vänner Kerstin och Jonas – som genom tillfälligheternas sammanträffande hamnade på parkeringen nästan precis samtidigt med oss och därför kunde färdas hela vägen tillsammans, istället för att möta upp övernattningsstugan som det var tänkt. Det var en uppspelt skara som skidade (eller i Jonas fall snöskoade) ner till den snöklädda sjön för att påbörja färden över isen.

Rustade med gott humör och pannlampor gav vi oss ut i den blå skymningen, men i samma takt med att mörkret föll växte sig månljuset allt starkare, tillslut lyste det så starkt i våra ryggar att det blev skarpa skuggor i snön, så pannlamporna behövde vi aldrig tända. Och som om det inte skulle vara magiskt nog med strålande månsken över den frusna sjön där tystnaden bara bröts av pärlugglans hoande från skogen och ljudet från våra skidor när de gled över snön, började ett grönt ljus dansa över himlen framför oss – norrskenet, aurora borealis, tändes det bara för vår skull? Det kändes nästan så.

När vi närmade oss stugan på Tärnättholmarna lyste det så hemtrevligt genom fönstren. Det var två damer som när det mörknade hade tänkt – Åh vad skönt, vi får stugan för oss själva i natt – men ack vad de bedrog sig – för där kom ju vi instormande från kolmörkret och störde deras lugn.

Men det var en fin nybyggd stuga med många sängplatser, så vi hade inte alltför dåligt samvete över vårt instormande. Dessutom visade det sig att damerna faktiskt hade lite nytta av oss, en före detta nationalparksvärd och två biologer med lokalkännedom kan vara till rätt bra hjälp när man försöker klura ur morgondagens rutt.

Så snart sängplatsfrågan hade retts ut och de fuktiga kläderna hängts på tork åkte spritköken, kakorna och rödvinet (i plastflaska (ny uppfinning?) eller bag in box fram) och expeditionens första dag avrundades på trevligaste sätt i glada vänners (plus två tanters) lag.

*

Morgonen grydde lika vacker som gårdagskvällen gett löfte om, med strålande sol från en klarblå himmel. Kerstin hade redan skidat iväg till jobbet (på Naturum Höga kusten) när vi rullade oss ur våra sovsäckar, men vi andra spände efter frukost på oss våra skidor (och snöskor) för att ge oss upp på Slåttdalsberget.

Ja, vad ska man säga, strålande sol och hur vackert som helst med bländvit snö över isen.

Och lika vackert var det inne i trollskogen Skuleskogen…

När det började gå uppför fick Pär chansen att prova sina nya stighudar, vilket, talade han om för oss andra, gjorde en fantastisk skillnad… Lina var också imponerad av sina gamla träskidor som mamma köpt på loppis för en hundring och tjärat. Lagom mycket motstånd gav de i den blöta snön… (i alla fall uppför).

Marssolen strålade så varm från klarblå himmel, att snön smälte vid stenar och trädrötter, och man var mycket tacksam för sina solglasögon.

Tallskog, röd granit, gnistrande vit snö, klarblå himmel och utsikt över Bottenhavet – det finns få kombinationer som är så visuellt tilltalande 🙂

Färden fortsatte över bergknallar och små skrevor tills vi kom fram till vårt nattläger, den lilla övernattningsstugan vid Tärnettvattnet, där vi tog en lunchpaus vid stugknuten innan vi packade om för eftermiddags expeditionen upp till Slåttdalsskrevan.

Så bar det tillslut iväg mot Slåttdalsskrevan.

Befriade från jätteryggsäckarna hasade vi oss i alla fall lite elegantare upp för berget. Leden, som ju egentligen är gjord för sommarbruk, slingrar sig uppför berget, ibland mellan ganska tättväxande skog och på sina ställen är det bara en liten smal passage mellan klippblock – när man klämde sig igenom dem  var det ju svårt att undvika att tänka på nedfärden – och på hur mycket bättre det hade varit om man faktiskt kommit ihåg något av de där telemarkssvängarna man svängde sig med på kursen för ett år sen…

Slåttdalsskrevan är alltid andlöst imponerande  och vacker. Och nästan mer trolsk och mystisk på vintern. De lodräta bergväggarna stöttades nu av ispelare och och längs hela skrevan hade isen bildat vackra och filuriga isskulpturer . Vi var utan tvekan tillfälliga besökare i någon annans värld – jag är övertygad om att små plirögon följde våra steg, och hade man tittat noga hade man nog kunnat se en svanstofs sticka fram under en eller annan gran.

Men nu höll de sig i alla fall tysta och stilla och lät oss trampa runt ostörda i deras förtrollade vinterslott.

Man kan inte sluta förundras över hur vackert och stilla det är så fort man kommer ut i naturen – och det blir ju inte mindre härligt av strålande sol och klarblå himmel. Så fort man kommer ut rinner all stress och oro av en lika fort som snö smälter bort från röd granit i marssolen. Det är konstigt egentligen, att man kan glömma bort det när man sitter där nedgrävd och nedgrämd under pappershögar och måsten bakom sin dataskärm. I perspektivet från Slåttdalsberget ser den där högen så liten ut, och förmodligen inte så omöjlig att röja undan i alla fall…

Men vi var ju också tvungna att se skrevan uppifrån, och dessutom se världen från Slåttdalsbergets topp, så tillslut lämnade vi tillbaks isskulpturerna till deras rätta ägare och saxade uppför skrevan (ja sista biten var man faktiskt tvungen att ta av skidorna och gå). Men, som alltid när man når upp till en höjd – var färden mödan värd.

Vilken fantastiskt känsla att blicka ut över den vackra svenska vårvintern med hela världen (eller i alla fall hela höga kusten) framför sina fötter…

Eftermiddagssolen värmde så vackert och kastade blå skuggor över den gnistervita snön, och en och annan gul typ poängterade färgkontrasterna åt oss 😉

Klargul Pär mot klarblå Himmel

Vinterdagar som denna när man är ute på riktigt vinteräventyr är det ganska svårt att förstå vad man egentligen håller på med till vardags. Fast forskning kan ju vara ganska kul det med förstås… äventyrligt och utomhus ibland också (nuförtiden)… och det är ganska roligt att skriva. Ibland.

Såsmåningom lämnade vi den storslagna utsikten åt sig själv, Jonas traskade iväg tillbaks mot parkeringen på sina snöskor, och vi andra började vi vår nedfärd mot nattlägret – först genom skrevan och sedan vidare nedför berget (mellan granar och klippblock – nästan hela tiden mellan i alla fall…). Som förutspått önskade man starkt att man varit lite mer talangfull när det kom till telemarkssvängar. Den som behärskade dem bäst var irriterande nog Pär – som inte ens gått någon kurs. Men jag och Lina har bestämt att vi ska göra om den nästa vinter. Kursen alltså.

Stugan vid Tärnättvattnen ligger jättevackert vid kanten av den lilla sjön – och med en grillplats ute på en liten udde med vacker utsikt över sjön. Nu befann sig grillplatsen under minst ett metertjockt snötäcke – men här ska grillas! Sålunda utrustad med spade gav sig Lina på snötäcket, medan jag tog mig an vedhuggningen. Efter några provhål lyckades Lina faktiskt hitta grillplatsen som sedan grävdes fram med hennes och Pärs gemensamma ansträngning. Som segheten i veden avslöjade när man högg den var den nog i färskaste laget, och dessutom härligt snöblöt och dessutom djupfryst. Att på fjutt på brasan var därför något av en utmaning – men tillslut gick det i alla fall, korven, räksalladen och bag-in-boxen åkte fram och tre lager dun och fleece åkte på. Så, där satt vi i vår lilla snögrop med korv i ena näven och kåsa iskallt (mitt fick till och med iskristaller i sig) medan mörkret föll över vår gemytliga vinterpicknick. Precis som dagen innan seglade dock en ljusklar måne upp på himlen, och fler och fler stjärnor tändes ovanför oss.

Så småningom började vinterkylan i alla fall göra sig påmind, och surveden motverkade effektivt Pärs alla försök att göra jättebrasa, även fast vi tillslut fick till en ganska övertygande glödbädd, så vinterpicknicken började känna sig rätt övertygad om att det nog var dags att spara bilgrillningen för tillfället, och istället packa ihop sig och flytta in till den väleldade stugvärmen.

Stugvärmen var kanske inte var den kunnat vara, men med tanke på gliporna i stugväggarna (den här stugan var inte riktigt lika ny, och inte heller riktigt lika vinterbonad som den förra) var det dock helt tillräckligt – och hade vi krupit upp och satt oss på takbalkarna hade vi kunnat ta av oss i bara mässningen. Lite bilar var vi ändå tvungna att grilla – även fast kombinationen av vedkamin och grillpinnebrist tvingade oss att ta till lite mer patetiska metoder. När stugvärmen gjort sitt och tårna väl tinat började dagens ”strapatser” göra sig påminda, och efter några bilar och en kopp thé var det mycket skönt att få krypa ner i sin fluffiga dunsäck och sluta ögonen för världen.

*

Sista expeditionsdagens morgon bjöd lika strålande sol som dagen innan, men vid det här laget var vi så bortskämda med fint väder att vi nästan tog det för givet. Underligt nog verkade packningen ha ökat i volym snarare än minskat – trots att den mesta av maten (och de 1,8 kilona godis) ätits upp. Någons ryggsäck borde ju varit mindre full – oklart vems. Vi tog i alla fall ett sista farväl av vårt nattläger och satte av med högakustenhotellets badtunna som avlägset hägrande mål. Jag hoppas att nästa stuggäst uppskattade den så tjusigt framskottade grillplatsen!

Så bar det återigen iväg upp och ner genom skulleskogen, över stock och sten, någon mindre ravin och ett och annat översnöat gravfält…

Trots det fantastiska vädret var vi ensamma i skogen, eller ja om vi inte var det märkte vi det inte. Vi stötte inte ens på några av skogens mer vilda invånare (även fast vi var övertygade om att lodjuren hade skogsparty i skrevan så fort vi lämnat den), men vi såg spåren av dem (ja återigen inte lodjuren utan andra vilda invånare). Och även av spåren att döma var det vår, för de avslöjade att där utkämpats en envig mellan stolta kämpar, en vild strid som böljat fram och tillbaka genom hela gläntan – och det är ju just sånt som tjädertuppar och andra sysslar mer när våren börjar göra sig påmind.

I själva verket värmde solen så starkt att den smälte snön och gjorde den tung och blöt och… ja, klibbig. Linas gamla lagg som dagen innan tjänat henne så bra visade sig nu vara rena snökramarna, och sög i sig underlaget efter bästa förmåga. Här var det inte längre fråga om skidåkning – snöhasning, eller möjligen brädlappssläpning på snö, skulle man hellre kalla det. Även min fina modena vallningsfria hade lite svårt att släppa från snön, och högg rätt bra. Men i jämförelsen med systern kunde man ju inte klaga…

Skidföret till trots var det en härlig skidtur, om än lite oberäknelig (när snön plötsligt lossnade under skidorna och man hade oväntat glid) och nedför berget visade sig vara mycket kortare än samma väg uppför berget, så bråttom hade vi i alla fall inte. När vi kom ner i skogen var snön dessutom lite kallare, så Lina kunde sluta åka i fyraåringsstil och nyttja sin numera genuina vasloppserfarenhet.

På sätt och vis var det bra att Linas skidor vägrade samarbeta (fast det tyckte nog inte hon), för annars hade det blivit en väldigt kort sista skiddag. Nu kunde vi (vi som inte släpade sju kilo snö under vår fötter vill säga) istället ta det lugnt och njuta av snön och solen och vintern till fullo. Ett väldigt bra sista avsked av vintern, för oss som var tvungna att åka tillbaks till tulpaner och påskliljeknoppar (ja, hemskt kanske det inte är att bo i ett land där våren ligger två månader före i alla fall…).

Sista biten över sjön tvingade den solvarma snön Lina till myrsteg på skidorna – det är ju tur att hon är aningen envis – annars hade det väl aldrig gått…

Framme vid strandkanten – men den sista oundvikliga slutbiten framför oss – kände vi oss inte riktigt redo att avsluta expeditionen – så espressomaskinen (till Pärs stora lycka gjorde han fyndet av en kvarglömd kaffepod i fickan efter att han trott sig tagit slut på dem), tubosten hönökakan och kakorna åkte fram för en sista snöpicknick.

Finvädret var uppenbarligen till för att förgylla vår expedition, för så snart det inte behövdes längre försvann det. När vi väl hade packat in oss i bilen seglade molnen upp på himlen, och när vi kom fram till högakustenbron var det mulet. Högakustenhotellet mottog oss vänligt med bäddade sängar och inte minst en efterlängtad dusch…

Kerstin och Jonas körde upp från Docksta för att vara med på avslutningsceremonin – och mötte upp oss (renskrubbade och möra) för finmiddag på hotellet – köttfärslimpa med lingon (till någras förfäran- ;)) och högakustenöl för min del. Kändes som en värdig avlutning på en helt fantastisk expedition – Skule 2011.

Sedan var det äntligen dags för värförtjänt bastu och badtunna med utsikt över högasustenbron och medhavd öl (som legat i bilen i tre dagar och frusit lite lagom.  En helt perfekt avslutning på en helt perfekt helg! Tack PilsnerPär och LångfillingsLina för ett fantastiskt bra initiativ och en väl genomförd expedition!

Annonser

2 kommentarer

  1. mars 17, 2011 den 6:55 e m

    ser superhärligt ut! Blir lite avis!

    • lottahiller said,

      mars 18, 2011 den 9:55 f m

      Det var superhärligt också, men jag vet inte om man har rätt att vara avis när man befinner sig på världens coolaste semester i Namibia 😛


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: