Äntligen hemma

Nu är jag äntligen hemma i mitt lilla hus efter vad som känns som världens längsta flygresa. Av oklar anledningen (något med svansvind) var planet över en timme försenat till Amsterdam, med följden att jag, trots envis språngmarsch över halva flygplatsen, missade planet till Aberdeen. Det blev en dyr historia, för om man placerar föfrysta tulpanlökar redo att planteras med utlovad blomning om fyra-fem veckor framför nosen på en strandad Lotta – ja då kan ni ju själva tänka er vad som händer… En massa andra intressanta vårplanteringslökar hade de också – håhåjaja.  James the fat Squirrel kommer väl att bli lycklig i alla fall.

Aberdeen har blivit grönt på de 10 dagar jag varit borta – lätt ljusgrönt. Träden har börjat slå ut, småplantor har växt till sin dubbla storlek, och i mitt land blommar nu både påskliljor och tulpaner. Och när man klev av planet vilade över stan ett vänligt grått töcken, där regnet liksom hängde i luften – hemma.

Annonser

Vikten av tomrum

När jag skulle checka in i morse fanns jag inte i systemet – inte jag, inte biljetten, inte något. Ända tills hon började söka på mina andra namn. När de gjorde bokningen glömde de visst ett mellanslag – så nu heter jag Gunnarsdotterhillerdal enligt Delta Airlines. Världens längsta efternamn – jag undrar hur man säger det utan att det låter dumt. VÄLDIGT bekymrade var de i alla fall i incheckningen, tveksamma till att jag skulle komma ut ut USA när biljetten står i fel namn (men det ÄR ju inte fel namn – bara i avsaknad av mellanslag), och inte går det att ändra namn heller i en bokning när den väl är gjord. Frågan är om vi anpassa systemet efter verkligheten, eller verkligheten efter systemet. Det senare är tydligen lättare – så nu hoppas Maria Gunnarsdotterhillerdal att passkontrollanterna i Seattle är av samma åsikt, för jag har inte lust att bli en sån där limbotyp som varken kan åka fram eller tillbaka och är tvungen att raida papperskorgar på Seattles flygplats (dessutom verkar det vara en dålig flygplats för att försörja limbotyper, det finns inte ens en vettig duty free shop – när jag för en gångs skull hade bestämt mig för att köpa en mascara i tax freen…). Det konstiga är att på hitvägen var det inte några problem alls – varken att checka in eller komma in genom USAs rigorösa gränskontroll.

Rättstavat är det i alla fall – bara i brist av tomrum.

I’m dreaming in English, but speaking to dogs in Swedish…

Jo, för i natt drömde jag på engelska – första gången som jag är säker på att en konversation fördes på engelska i drömmen. Det är väl någon slags milstolpe antar jag. Det lustigaste är att det var jag som pratade med svenska vänner – men jag är helt säker på att det var på engelska. Jag börjar bli schizofren på andra punkter också; när folk frågar varifrån jag kommer, så vet jag inte vad jag ska svara – svarar jag Sverige blir det knäppt när de kommer med sina följdfrågor, och svarar jag Skottland så känns det fel, dessutom pratar jag så uppenbart bruten engelska så det känns som att jag försöker föra folk bakom ljuset med att svara UK…. vilket dilemma. En person har till och med frågat om jag pratar gaeliska…

Idag var dagen för den stora presentationen för alla pengar – native associations, rural developments etc., men innan dess skulle jag äntligen få prata med Warren. Jag hade försökt göra upp ett mycket tydligt tidsavtal med Terry, som liksom duckade och sa att han skulle ringa mig på kvällen och sen igen på morgonen för att fastställa schemat. Detta resulterade bara i att jag höll på att bli fullkomligt tokig på förmiddagen, för ingen Terry ringde, han gick inte att få tag på och jag hade inga adresser eller alternative nummer eller något. När jag väl svurit över honom på alla språk jag kan, varit nere och gnällt på receptionen och försökt ringa alla telefonnummer jag kunde få tag på till olika folk i Alaska som på något sätt kunde vara relaterade till honom (varav ingen svarade), ringde han vid 11.30 från receptionen och talade om att han och Warren var här nu (11 var den tid jag hade försökt sätta för mötet – och han skulle ringa mig så fort han hämtat upp Warren på flyget på kvällen). En ganska syrlig Lotta undrade vad det egentligen var frågan om och varför han varken hade ringt eller svarade på telefonen – varpå han tyckte att jag hade sagt 11, så det var det som var avtalat (även fast det var han som hävdat att man inte kunde bestämma en tid utan han måste ringa till hotellet – suck). Nåja, water under the bridge – äntligen fick jag prata direkt med Warren, vi kunde reda ut en del oklarheter och ta en del beslut, så nu känns allt mycket bättre.

Sen var det dags – möte på Calista Corporation med alla möjliga stake holders och potentiella bidragsgivare. Det gick bra. Riktigt bra faktiskt, och alla verkade tycka att det var ett mycket angeläget projekt, och många var dessutom rätt imponerade av den vetenskapliga expertis som är involverad i projektet via Aberdeen och våra kontakter. Det kändes också bra – lite av en bekräftelse faktiskt, och efteråt var Terry mycket imponerad och tyckte att det var en perfekt presentation och det var så bra att jag genomgående integrerat Quinhagak i presentationen. Lite förvånad kan man ju bli över det, eftersom det var i princip samma presentation som jag gjorde i Bethel, med den skillnaden att jag lagt till lite arkeologiska jämförelser för att visa hur unikt Nunalleq-materialet faktiskt är.

Efter mötet och lite lagom snack körde Terry och Warren mig till Native Healt Care – ett sjukhus här i Anchorage för Indigenos people (som har gratis sjukvård till skillnad från andra amerikaner) där de har en massa fina montrar med native art and material culture – det bästa alternativet på en vintermåndag när alla museer och culture heritage centres är stängda. Efter det blev jag avsläppt i centrum så jag kunde turistshoppa lite och än en gång äta middag på Humpy’s (har man hittat ett bra ställe är det lika bra att hålla fast vid det) – och nu sitter jag på Fancy Moose (för det sitter ju ihop med mitt hotell ju, kanske var det det du försökte säga Jonas (har dock ännu inte identifierat älgen)) med en öl och ser inte jättemycket fram emot att gå upp halv sex imorgon bitti för att släpa mig till flygplatsen… däremot ser jag mycket fram emot att komma tillbaks till Alaska i sommar – på det viset har idag varit en bra dag!

Back in Anchorage

Så var man till Anchorage. Jag skäms nästan att säga det – men åh vad skönt att få bestämma över sig själv! Själv.

Väl kommen till hotellet tyckte jag att jag måste utnyttja deras jacuzzi och spa – med resultatet att jag missade hotellets complementary shuttle ner till centrum. Man kan ju alltid ta bussen tänkte jag. Hotellets healt club visade sig vara sunkigt på ett lite svårbegripligt sätt – man kom in i ett ganska litet mörkt rum med en massa träningmaskiner på brun heltäckningsmatta där en bubbelpool stod och bubblade för sig själv i ett hörn.  Damomklädningsrummet var igenbommat med hänglås, så man fick byta om på herrarnas, men det var oproblematiskt eftersom jag var den enda där. Jag lyckades identifiera lampknappen vilket gjorde ”healt cluben” marginellt mindre skum och hittade också dörren till bastun bakom en träningscykel. Men jacuzzi är ju alltid jacuzzi – så en halvtimme eller så senare lämnade jag sunkspat mycket välbubblad och pliktskyldigast bastad – och i alla fall mycket uppfriskad.

Min fina bussplan visade sig helt verklighetsfrämmande eftersom sista bussen gick vid sex – antagligen för att det är söndag i ett bilfrälst land. Jajaja, tänkte jag på typiskt Lottamanér – jag går väl en liten bit då, det är ju så fint väder…

Väldigt länge hade jag planen att bara gå en liten bit och sen vända tillbaks till hotellet för att äta middag där. Men ju längre jag gick, åt det som jag tyckte borde vara rätt håll, desto troligare blev det att jag, också det på vanligt Lottamanér, skulle envisas med att trava hela vägen ner till centrum. När man kommit så här långt kan man ju inte vända – undrar om det var planen hela tiden? Jag har inte riktigt genomskådat mig själv. När jag gått rätt så länge rakt fram tyckte jag – på känn – att jag borde svänga höger. Det verkade inte direkt rätt när jag hade halkat åt höger fram ganska långt på den frusna vägkanten. Vänster borde jag nog svänga, men var? Tillslut halade jag fram kartan (borde väl gjort det tidigare, men jag var ju bara ute och gick utan mål) – och egentligen var jag inte vidare värst fel – mitt ”på känn” hade nog fått mig till rätt ställe till slut ändå. Men med karta blir man ju lite säkrare på vad man håller på med och efter att ha hasat mig ner för en backe i en björkskog, skuttat över ett skidspår och beundrat solnedgången (ojdå hur länge har jag gått egentligen?) nådde jag slutligen mitt mål – centrum. Synd att klockan var ungefär söndagkväll och stan var stängd – inklusive flertalet restauranger. De jag hittade verkade dyra, trista och tomma – men tillslut hittade jag en pub som verkade rätt mysig – genuin visade det sig när man gick in och the locals (trust me, he was a local) satt och dunkade med sina tomma vodka- (eller whiskey kanske?) glas i bardisken. De serverade ju inte mat förstås – men den trevliga tjejen bakom bardisken tipsade mig om ett annat ställe, som visade sig vara odyrt, otrist, och otomt – och till rätt stor del fyllt av riktiga Anchordagebor av allt att döma. God halibut-burgare fick man i alla fall, och likaledes god Alaska Amber Ale. Bra avslut på promenerandet. Jag tog i alla fall en taxi hem – och taxichauffören (från Jamaica) ansåg mig för galen när jag berättade att jag hade gått ner på stan. Han erbjöd sig ändå att ända mitt sorgliga kärleksliv genom giftermål och lovade att aldrig lämna mig. Jo det låter ju bra, tyckte jag, bara det att jag bor i Skottland. Jaha, men det är ju knappast ett problem menade han, eftersom jag kommer att flytta till Alaska  – eftersom vi är gifta. Hm, jaha.

Men oj, vad jag gnäller…

För det är ju inte bara jobbigt och olustigt att vara i Bethel och prata om Nunalleq. Folk i allmänhet är jätteintresserade och flera personer har kommit fram under konferensen och sagt att det var en bra presentation och pratat om grävningen som de tycker är jättespännande. Dessutom uppmärksammas den lokalt; jag har blivit intervjuad av lokaltidningen och lokalradion – som också skulle vilja göra en film av grävningen om vi kommer ut i sommar, och jag har blivit intervjuad av en kille från EPSCoR, som visst är de som betalat för min resa hit. Nu är konferensen över, men i stället har Bethels årliga dansfestival Cama-i startat, och där tänkte jag tillbringa min eftermiddag och kväll. Imorgon flyger jag till Anchorage (behöver jag säga att det ska bli skönt att bo för sig själv?) På det stora hela känns det som att det var mycket bra och värdefullt beslut att åka hit, och på sätt och vis är det väl bra att få koll på de problematiska sidorna av samarbetet också, antar jag, även om jag hade föredragit att slippa…

Claiming ownership…

Så, idag var det dags för Terry att ge sin (Quinhagaks enligt honom själv) version av grävningsprojektet – ställa saker tillrätta alltså. Jag är inte vidare imponerad. Det mest bekräftade en känsla av obehag som jag gått runt med de senaste dagarna – att det handlar om att poängtera sin egen centrala betydelse. Att byn hävdar äganderätt över arkeologin och historien har jag inga problem med – det är nödvändigt och gör vårt jobb mycket mer betydelsefullt, men att en gubbe som inte en enda gång senaste sommaren kom ut till grävningen, och som förmodligen inte vet vad som är upp och ner på en skärslev, talar om ”vår” grävning och ”vår” forskning och presenterar arkeologi som han uppenbart inte vet något om på ett dilettantartat vis för att poängtera sin egen betydelse (äganderätt) för projektet – då blir jag störd. Dessutom motarbetar han sitt eget syfte – i Terrys version är arkeologins inverkan mycket begränsad – den börjar och slutar med den fysiska grävningen och sträcker sig aldrig längre än till Quinhagak. Terry är vår ”markman” i Bethel – och mellanhand mellan Aberdeen och Quinhagak (den hans roll känner jag mig alltmer skeptisk till, jag har en överväldigande stark känsla av att han hör det han vill höra av det jag säger och väljer inte ta till sig (eller förstå) hälften av det jag försöker framföra – och jag känner mig inte alls övertygad om att Terry vidarebefordrar det jag säger i igenkännlig form. Jag skulle hellre ha en ofiltrerad konversation med Warren i Quinhagak). På det viset är han central i projektet – men vår roll  är att vara arkeologer och vår del av projektet är akademisk och rymmer så mycket mer, och är betydligt mer betydelsefullt vetenskapligt sett, än det gräv/turistprojekt Terry presenterar. Jag uppskattar inte att bli jämförd med en fisketurist – och jag uppskattar inte att alla investeringar byn gjort i olika fiskecamper och andra turistackomederingsprojekt ses som en sponsring av Universitetet i Aberdeen, samtidigt som alla pengar som universitetet investerat direkt i analyser, konservering etc. av materialet från Quinhagak inte alls räknas. Terry försöker få det till att vi utnyttjar Quinhagaks resurser – men jag börjar undra hur mycket han utnyttjar oss (och Quinhagak?) för sin egen vinning.  Nå – jag måste samarbeta med honom, och han är en gammal vän till Rick – men jag tänker vara på min vakt.

Bethel – arkeologens position?

Igår höll jag min presentation av vår jätteintressanta grävning – för den ÄR jätteintressant – och det höll alla i publiken med om, och många frågor följde. Folk är definitivt jätteintresserade av grävningen och stolta över ”sin” förhistoria – som vi har grävt fram. Men efteråt hävdade Terry (som är en av våra samarbetspartners här i Alaska, och som också är den jag bor hos i Bethel (och som inte är arkeolog ska tilläggas – det är bara jag och Rick som är arkeologer i den här ekvationen), att min presentation inte alls nämnde communityn och att allt detta är på deras initiativ (vilket jag inte alls håller med om eftersom jag själv tyckte att jag sa det och dessutom har flera slides i presentationen på ämnet i presentationen). Men sen fortsatte kritiken. De känner sig visst exkluderade fick jag en känsla av – mycket därför att Rick (enligt Terry) inte kommunicerar tillräckligt mycket med dem. Något som jag på något vis fick bära ansvaret för (jag vet inte ens om det stämmer, jag har hört det precis motsatta från Rick). Dessutom verkar de inte här förstå att grävningen inte är slutet på arbetet – snarare början & dessutom bara en liten del av det stora analys-konserverings-registrerings-forsknings-publikations-arbetet som vi arbetar med nu. De ser bara sin ända av hela processen – när grävningen är slut är det slut. Det är inte så lätt. Dessutom vet jag inte riktigt vad de förväntar sig av mig. Jag kan bara representera mig själv, akademiker och arkeolog, och mitt universitet – Aberdeen. Men på något vis känns det som att det inte är gott nog. Det vill ha ut något mer ut av det, jag vet inte vad, och samtidigt vill de inte att vi ska märkas så mycket. Men det är ett forskningsprojekt – jag måste vara tillåten att vara representant för mitt universitet och vår forskning. Och jag måste dessutom ha rätt att vara experten när det handlar om arkeologin. De måste representera sig själva, som jag ser det. Jag kan (ska) såklart nämna dem som centrala samarbetspartners – men jag kan bara vara mig själv. Och våra akademiska mål med grävningen – forskning, tolkningar – akademiska publikationer måste vara goda nog för dem. Om inte det duger som motivering från vår sida – då vet jag inte vad som skulle göra det. Dessutom jobbar Rick väldigt hårt för ett lokalt museum – poängterar hela tiden att det ar Yup’iks historia och förhistoria vi undersöker, att de har äganderätt till artefakterna, ska inkluderas i resultaten etc., etc. Vad mer kan vi göra? Arkeologi genererar inte pengar – det genererar kunskap. Det måste vara upp till dem att använde den kunskapen för sina syften. Jag känner mig lite angripen, missförstådd och modstulen. Det är inte så lätt – community archaeology.

Anchorage by night

Äntligen framme och nedstoppad i sängen på Millennium Hotel i Anchorage. Det tog nästan precis 24 timmar från det att jag satte mig i taxin på Elphinstone Road till dess att taxin satte av mig utanför hotellet i Anchorage. Det är rätt långt faktiskt. Och jag är inte framme än. Imorgon klockan tolv inleds sista etappen på resan – med flyg till Bethel. Så jag borde väl sova då – för det är visst väldigt mitt i natten här även fast det inte riktigt känns så för alla. Godnatt!

De sämsta turistarna…

Fredag, tänkte jag, så måste man föreläsa – men sen kanske man kan hinna iväg till någon slottsruin – men så blev inte fallet. Tiden räcker liksom till – och även om man tänker att man kan, så går det inte att sticka iväg till slottsruiner bara för att man har lust – man måste ju jobba också. Istället för slott blev det alltså Aberdeen centrum (vilken upplevelse för visiterande systrar…. 😦 ), men i alla fall lyckades vi få oss en kopp kaffe på Aberdeens trevligaste café innan teatern. (Ja, jag vet, kaffe. För någon som inte började dricka kaffe förrän för två år sen eller så, och då bara utspätt med mycket mjölk (helst varm), känns det chockartat att den 18-åriga lillasystern dricker kaffe. Svart kaffe! Hur kunde hon bli vuxen så mycket kvickare än jag?)

Det blev istället lördagen som fick fylla vår turistandekvot – med en heldag i Edinburgh – med stadsvandring, museum, ett och annat gammalt slott och vad man nu gör som stadsturist i en gammal anrik nästan huvudstad. Men hur det nu var gick det inte alls som var tänkt – vi var alldeles för långsamma på morgonen, och sen tog det alldeles onödigt lång tid att hitta något boende på nätet och sen gick det inget tåg just när vi kom till stationen – så hur det nu var kom vi inte till Edinburgh förrän efter museerna stängt, och sen fastnade vi på sängen på B&B:t med varsin kopp thé och lyckades inte komma ut i stan förrän efter att solen gått ner – så det blev bara mörkerturistande för vår del.

Mörkerturistande borde också inkludera spökvandring tyckte vi, så vi köpte biljetter till vandringen som startade klockan tio – och sen började vår egen vandring – jakten på mat. Alla restauranger var antingen trista eller fulla – men när vi nästan hade gett upp tyckte Tina att vi ändå skulle gå tillbaks till en av de mysigaste pubarna vi varit på – och då fanns där mirakulöst nog ett bord åt oss (i vart fall sedan ägaren till den jacka som egentligen ockuperade bordet drabbats av brittisk artighet och upplåtit sin plats).  På puben var det fullt hålligång – antagligen för att det är det på lördagkvällar på pubar i Edinburghs historiska kvarter – men vi misstänkte att en rugbymatch hade en finger med i spelet. En rugbymatch som Skottland förlorade att döma av minerna i den allt annat uppsluppna jättekö som väntade på tåget när vi for förbi Haymarket. Att skottarna behövde dränka sina sorger var därför fullt förståeligt. Det som var mindre begripligt var att de som verkade ha mest att fira alla var italienare. Det kan ju inte vara så att Italien slog Skottland i rugby. I sånt fall kan jag mycket väl förstå det skotska behovet att dricka sig in i oblivion…

Passande nog för uppladdning inför en spökvandring låg vår mysiga pub på den gamla avrättningsplatsen – så man kunde börja spana efter osaliga andar redan där om man hade velat (misstänker dock att det allmänna skränandet för länge sedan fått dem att trots allt söka sig till de sällare markerna…).
Under spökvandringen tog våra animerade guider oss inte bara igenom delar av Edinburghs mest blodiga historier – utan också ner i valven som av BBC utsetts till ”one of the most haunted parts of Britain”. Jag måste erkänna att även för en sån som egentligen inte tror på spöken är det ändå lite otäckt att gå genom mörka medeltida valv och lyssna till berättelser om de som enligt utsago aldrig lämnat dem… jag ÄR glad att vi inte hörde några fotsteg i rummet intill, som en grupp tydligen gjort ett par veckor tidigare.
För att avsluta kvällen bland lite mer levande sällskap gick vi till en Irländsk pub som vi tidigare spanat in, och som vi ända tills vi stod i kön trodde hette Ful. Besvikelsen till trots (över ett så inte var fallet) visade sig Ful vara full av olika fulla folk, liveband som alternerade mellan (stero)typiskt irländskt och gamla amerikanska slagdängor som Mustang Sally. Dessutom blev Tina snabbt inspanad av en söt skotsk kille i kilt, som efter att ha samlat mod i en halvtimme eller så, faktiskt vågade gå fram och prata med henne också. Sorgligt nog för honom var vi framåt halv ett-snåret tvungna att lämna det vilda festandet bakom oss (ja inte vårt direkt, men pubens) eftersom Tina skulle iväg ohemult tidigt på morgonen efter. Men han var nog nöjd ändå – det är väl inte varje dag han har turen att få prata med så söta svenska tjejer 😉

Fredagsmusikal

Tina är här och hälsar på sen igår eftermiddag, och ikväll firade vi kulturfredag på His Majesty’s Theatre tillsammans med Kate och Karen, där vi först åt teater middag och sen såg musikalen Jekyll and Hyde med den gamla Wet Wet Wet-stjärnan Marti Pellow i huvudrollen. Man kanske inte förstår det helt från Love is all around, men han har en helt fantastisk röst (som gjord för en musikalstjärna) visade det sig – och som Henry Jekyll/Edward Hyde var han verkligen i sitt esse. Jag är helimpad.

Det var lite av ett tillfälligt infall att gå på teater – och när jag bokade biljetterna visste jag inte riktigt vad jag bokade till – men det visade sig att det var ett mycket bra infall. Det var en riktigt äkta musikal – ondska, kärlek, hat, turnyrer, galna vetenskapsmän, blod och prostituerade – stor dramatik, passionerade röster, ganska uppenbara rim och storvulna elektroniska stråkar – vad mer kan man önska sig från en musikal? Inte mycket, faktiskt. (Det är klart, den gick ju inte upp mot fantomen – men vad går egentligen upp mot fantomen? Inte mycket, faktiskt…)

« Older entries