Februari i Skottland

Nej, jag tror jag låter blommorna tala för sig själva…

Krokus sticker upp sin knopp ur vinterjorden,

och snödroppar sina mot marken.

Verkliga vårtecken –

blommig cyklamenmatta,

blommande buskar

och löften om vår

i Skottland.

Ordning på torpet!

Så var det bestämt. Med gemensamma insatser tar jag, Jeff och Kate över Ricks undervisning den här terminen – och största delen av Indigenous Archaeology-kursen föll, som man kunde vänta, på mig – i alla fall tills han blir betydligt återställd. (Själv vill han inte alls inse att han måste ta det lugnare, utan känner sig som en dålig människa som ”tvingar” oss till det här – ja, det är inte han själv som tagit beslutet). På ett sätt känns det skönt, eftersom jag hade på känn att det skulle komma, och det är bättre att kunna planera. Dessutom känns det bra att vi faktiskt kan lätta Ricks arbetsbörda något, och att han dessutom gått med på att det kanske är nödvändigt – och till och men en bra idé. Det är inte heller så kolossalt mycket, som var och en av oss måste ta, och som någon sa, om det var Jeff eller Kate – eller båda – saker tar så lång tid som man låter dem ta – ger man ett beting hur mycket tid som helst, kommer det också att ta hur mycket tid som helst (- vilket väl mina artiklar är ett lysande bevis på). Så nu är det tid att sluta lalla runt och känna sig överväldigad, ta sig samman och bli uppgiften vuxen. Jag har det inte värre än någon annan, snarare tvärt om skulle jag tro – dags att fylla sina egna skor.

Slottstur

Lördag = utflyktsdag. Tanken var ju att man skulle göra en utflykt till Stonehaven och kanske äntligen lyckas se Dunnottar Castle inifrån, men när lördagsmorgonen kröp fram ur natten gråmulen och i sällskap av duggregn kändes Dunnottar och Stonehavens branta kust på något vis inte lika lockande. Istället satte vi oss ner och lusläste guideboken för att hitta ett närliggande (och öppet) slott med tak som kunde bli vårt nya utflyktsmål. Valet föll på Crathes Castle, ett typiskt skotskt tower castle lägligt beläget ungefär 45 minuters bussresa från Aberdeens centrum.

Lite tur var det nog att jag bett busschauffören säga till när vi var framme vid slottet, för plötsligt stannade bussen vid en bokskog och det var uppenbart att det var meningen att det var vi som skulle gå av (något vi absolut inte hade förstått av oss själva) – och ja när man tittade åt rätt håll var det faktiskt en grind och en skylt där det mycket riktigt stod Crathes Castle.

Det första vi upptäckte – när vi väl fått ordning på våra ytterkläder (som man ju bara fick slita åt sig och slänga över armen när man sprang av bussen), och insett att det faktiskt inte fanns någon möjlighet att kunna slänga våra kaffekoppar (det var bara att förlika sig mig att vara riktig latteturist) – var den mest perfekta grindstuga man kan tänka sig. Som hämtad ur Lady Chatterly’s Lover – om den nu inte varit en grindstuga och legat på just det ställe där alla som var på väg till slottet måste passera, utan en jaktstuga undangömd långt inne i skogen…. Jajaja, inte alls som ur Lady Chatterly’s Lover då, men i alla fall – fint. Trots vädret var det två rätt uppspelta latteturister som efter att noggrant ha spanat på stugan vandrade iväg genom först inte så fin tallskog (det såg ju ut som Sverige ju) och sen väldigt fin bokskog (som inte alls såg ut som Sverige) upp mot slottet.

Crathes Castle började byggas 1553, då den dåvarande Lairden Burnett of Ley hade lyckats samla ihop tillräckligt mycket pengar för att flytta från sin crannog. Det tog tre år att bygga de första två våningarna av slottet, men på grund av dödsfall och politiska oroligheter stod det sen inte färdigt förrän 1596. På 1700-talets byggdes den första flygen till, och på 1800 talet den andra. De båda brann dock ner på 60-talet och är rekonstruerade. Branden lyckades turligt nog inte ta sig igenom de metertjocka 1500-talsväggarna, så det ursprungliga slottet stod orört. Crathes Castle var i närapå 400 år hem åt familjen Burnett of Ley, men 1951 skänkte de sitt slott till National Trust, med möblemang, familjeklenoder och allt.

Familjen Burnett of Ley fick 1323 sitt land till skänks av Robert the Bruce. Till tecken på detta, samt laidens roll som kunglig jägmästare, gav han dem också ett litet elfenbenshorn, som nu hänger över spisen i the Great Hall of Crathes Castle, och också återfinns i familjen Burnett of Ley’s vapen. Eftersom the Laird of Ley fått sitt land direkt av kungen, svarade han inte heller under någon annan än kungen, och familjen kunde därför inte tvingas in i några fejder mellan klaner som de inte själva instigerat. Kungen var inte heller vidare intresserad av att skicka efter någon från en så avlägsen del av landet, och de annars fruktade Highlanders orkade inte ta sig hela vägen fram till slottet mer än en gång. Familjen Burnett levde därför relativt ostörd i sitt slott och skapade sig under århundradena en avsevärd förmögenhet; de är nu visst en av de rikaste familjerna i landet.

Eftersom trä var en dyr bristvara och Skottland är blött och kallt byggdes Crathes Castele på höjden, så som man traditionellt byggde sina slott Skottland. Poängen var väl att det skulle gå åt mindre trä och att de skulle vara lättare att värma upp, men nu när det inte brann en enda brasa i de många öppna spisarna var slottet allt annat än varmt, och hade vi inte befarat att det skulle uppfattas som en slags oartighetsgest hade vi nog satt på oss våra mössor… Istället frös vi artigt i tysthet samtidigt som vi tittade med stort intresse på allt, så stort intresse att vår guide i slutet av turen gratulerade oss för att vi var den grupp som tagit längst tid för honom (en timme och trettioåtta minuter – jag tror det var positivt, och det var definitivt mitt och Kerstins fel… men hur ofta har man tillfälle att strosa runt i skotska slott, jag bara undrar?).

Varje slott med självaktning är ju tvunget att ha ett spöke, och Crathes är inget undantag. I ett av rummen har många gäster, däribland drottning Victoria, sett en kvinna uppenbara sig, ibland bär hon ett barn. Hon visar sig alltid på samma ställe och har fått namnet The Green Lady. Enligt legenden fick ett av husets damer ett oäkta barn, något som ju var en stor skandal. Både mor och barn försvann spårlöst från huset, och det antogs att modern rymt med sitt barn, men sedan dess har man sett The Green Lady i slottet. Under ett renoveringsarbete i slutet av 1800-talet hittade man skelettet efter ett spädbarn under hällen i den öppna spisen i det rummet där Green Lady går igen. Fyndet av spädbarnet är dokumenterat och sant. Det mest otrevliga med historien är att rummet där Green Lady spökar senare var barnkammare, och oavsett om de spökar eller inte tycker jag det är lite okänsligt att göra barnkammare av ett rum som befolkats av döda spädbarn.

Det finns ju såklart en mer romantiskt tilltalande historia än ekonomisk ackumulation om hur Crathes Castle kom till, och den hör samman med en annan dam som  sägs spöka på slottet, men bara en gång om året, till åminnelse av sin dödsdag. Det här spöket är dock mer av en legend än Green Lady, för vi fick inte höra den här historien när vi var på slottet. Det var så att Alexander Burnett (de flesta lairderna av Ley verkar ha hetat Alexander) blev förälskad i den vackra Bertha som gästade familjen, men Bertha var inte alls av så fin familj som Alexander, så hans mor, Lady Agnes, såg inte på förälskelsen med blida ögon. Efter att Alexander varit borta på en lång resa kom han tillbaks till det sorgliga beskedet att Bertha under hans frånvaro blivit sjuk och dött. För att trösta honom i hans stora sorg ställde Lady Agnes till med gästabud som skulle fira hans hemkomst, men när Alexander sträckte sig efter vinbägaren ryckte Lady Agnes undan den för honom. Detta bekräftade Alexanders värsta farhågor, att hans mor faktiskt hade förgiftat Bertha. Ett tag senare kom Berthas far för att hämta hem henne. När Lady Agnes mötte honom för att berätta den sorgliga nyheten blev hon plötsligt vit som ett lakan, stirrade mot någonting som ingen annan i rummet såg och yttrade vettskrämd ”She comes, she comes”, varpå hon föll död ner. Den stackars förkrossade Alexander byggde sig ett nytt slott, som inte skulle påminna honom om det som passerat, men det verkade inte ha hjälpt, för en av damerna ska ha följt honom till det nya slottet efter döden. Det är dock inte riktigt klart om det är Bertha eller Lady Agnes som inte kunde släppa honom. För Laird Alexanders skull hoppas jag på Bertha.

Efter den 1,38 min långa turen genom slottsvalv och salar, under fantastiska målade tak (inspirerade av skandinaviska traditioner) och ekpaneler, bland gobelänger, stilmöbler, familjeklenoder och spöken var vi inte bara frusna in i märgen, utan även fasansfullt hungriga. Som tur var fanns det ju ett slottscafé som trots sitt något ocharmiga yttre visade sig vara mycket trevligt och kunde bjuda oss ett perfekt afternoon tea med både laxsmörgåsar och scones – mycket brittiskt!

Crathes Castle har inte bara mycket vackra och vidsträckta omgivande ägor med bokskogar och dammar, utan också en väldigt fin slottsträdgård. Nu var den fortfarande sovande, men här och var hade det börjat spira, och när man tittade lite noggrannare såg man överallt hur olika vårlökar hade börjat sticka upp sina små gröna huvuden ur den fuktiga jorden. Om några veckor kommer det att blomma något alldeles fantastiskt kring slottet, och detsamma gäller nog bokskogen, för när man väl lagt märke till dem såg man hur marken var täckt av små lökplantor. Jag vet inte vad det är, det är i alla fall inte påskliljor eller något annat som jag känner igen, men jag hoppas att det är såna där bluebells som de alltid vadar genom med sina svepande kjolar i brittiska kostymdramer som utspelas kring sekelskiftet. Jag har bestämt mig för att jag ska åka tillbaks om några veckor när det blivit mera vår, för det finns flera ”woodland walks” som man kan göra, och Crathes ägor var helt fantastiskt vackra även nu i den allra tidigaste våren, så täckta med nyutslagna ljusgröna löv och blubells måste det ju vara nästintill obeskrivligt vackert.

När det började skymma lämnade vi Crathes bakom oss och tog bussen tillbaks till vår lite mindre magiska tillvaro i Aberdeen. På vägen hem från stan stannade vi till på en trevlig pub och tog ett glas vin och kände oss ganska så nöjda och tillfreds med vår utflyktsdag, trots regn och kyla. Och trots att vissa av oss (ännu) inte bor på ett slott med vidsträckta ägor och formal gardens, utan bara i ett litet dockskåp med en pytteliten dockträdgård på baksidan, kunde vi ordna oss en riktigt trevlig lördagsmiddag och till och med en flaska gott vin till.

Vår!

Nyss tog jag en kaffepromenad med Kerstin (som kom hit igår) i den botaniska trädgården; och där blommar vintergäck och snödroppar, cyklamen, minirhododendron och några andra buskar, lite krokusar och en galen iris som tydligen inte alls förstår att irisar och frost inte går så bra ihop. Vår helt enkelt!

Fluffy fairies…

Nyss hemkommen från en, i och för sig väldigt trevlig, restaurangkväll på den rustika italienska restaurangen Rustico – social och representativ efter eftermiddagens seminarium. På ett sätt är det väldigt trevligt att organisera NARSS (Northern Archaology Research Seminar Series), och jag känner mig rätt nöjd över det fina fullbokade schema jag fått till den här terminen – men jag börjar ana baksidan med det. Efter klockan halv fyra får man inget mer jobb gjort på en seminarieonsdag, och ändå kommer man inte hem förrän allra tidigast tio. Man får i och för sig en gratis restaurangmiddag på köpet, men frågan är om det är värt det? Den här terminen har vi åtta seminarier. Det låter kanske inte så överväldigande, men just nu känns det som ganska mycket. Rick är i alla fall bättre. Han var till och med in en sväng på inst. idag, även fast hans läkare talat om för honom att han var galen som ens tänkte på det. Hoppas bara han klarar av att ta det lite lugnt…

Förresten så är fluffy numera inte längre mitt enda epitet. Under kvällens middag kom vi in på massa olika ämnen, däribland även en diskussion kring teori, varpå Arden, Keith’s (professorn som är den som stämplat mig som fluffy och ständigt tjatar om mina röda skor) doktorand sa: – Do we really have post-processualists at the department? What is that – faries? – Well… sa Kate och tittade menande på mig. Det hjälpte inte att jag hävdade att jag inte alls var en postprocessualist utan en post-post-processualist. Keith hängde genast på; – Well, look at her. Off course she’s a fairy.

Hm, jaha. Men nu ska den här fluffiga älvan i alla fall krypa till kojs. Godnatt.


Jag har inte tid att inte jobba på helgen…

Speciellt inte nu, när Rick är sjuk och jag blir tvungen att ta över en del av hans föreläsningar. Mot bättre vetande valde jag i söndagskväll ändå Narnia och ett glas vin framför att påbörja föreläsningen om Community Archaeology (eftersom jag fått ett mail där Rick hävdade att han skulle föreläsa på tisdagen. Det var väl bara han själv som trodde på det, men det dövade i alla fall mitt samvete tillräckligt mycket för att jag skulle kunna ägna söndagen åt trädgård och film. Självbedrägeriets ädla konst behärskar jag till fullo). Följaktligen ägnades hela gårdagskvällen och en bit av natten åt community archaeology och klockan ställdes på halv sju så jag skulle hinna jobba åtminstone en timma innan seminariet klockan nio. Klockan två, hela två timmar innan föreläsningen skulle börja var jag till min egen förvåning klar med eländet, och dessutom hade jag lyckats komma ihåg att skicka ut ett utskick och svara på några viktiga mail. Men det är ju inte så här det ska vara – just nu hinner jag bara med sådant som jag absolut måste göra, och högen med små måsten och borden puttas framåt tills de förvandlats till absoluta.

Jag känner det som att jag sitter mitt på havet  i en vattenfylld eka under ett ihållande spöregn, försedd med ett öskar som är precis tillräckligt stort för att jag ska hålla mig flytande. Jag hoppas bara att regnet inte friskar i, för då sjunker jag.

Februariväder

Det snöar lappvantar. Vad bra att jag röjde fram alla små späda vårlöksplantor ur deras skyddande lager löv och ogräs igår…

Trädgårdsdags

Eftersom februari av allt att döma verkar vara en vårmånad i Skottland, tyckte jag, efter att Rose-Marie lämnat Thom’s Place i förmiddags, att det var en läglig tidpunkt att ta itu med min trädgård. Jordpåsarna låg ju fortfarande kvar orörda sen förra helgens shoppingextravaganser, och inte ens lökarna hade jag lyckats emigrera från krukor till nytt land. Dessutom kanske det är dags att låta James the fat Squirrel förstå att min trädgård faktiskt inte är en övergiven vildmark utformad för att uppfylla hans lustar, utan just min trädgård till för blommor och inget annat!

Själva trädgården har länge varit en sorglig syn. Fullkomligt dold under drivor av gamla höstlöv som efter den gångna vintern helt tappat sin charm. Med min nyinköpta räfsa i högsta hugg gav jag mig därför på uppgiften att röja undan 2010 för att hjälpa 2011 spira otyngt. Denna aktivitet lockade ut mina båda gamla dam-grannar att kontrollera vad som försiggick och säga något uppmuntrande.

Löven som jag röjde bort från gaveln kunde inte slängas i komposten eftersom de var så jämnt uppblandade med godispapper och fimpar, men nu har jag röjt och klippt allt som var dött och planterat krokusar och snödroppar – man kan ju hoppas att det får folk att tveka att använda min rabatt som papperskorg. Löven från trädgården fyllde däremot trädgårdsavfallssoptunnan till bredden, nu måste jag komma på hur man gör för att få den tömd. Någon spontantömmning av bruna tunnor verkar ju inte ske…

När löven försvann visade det sig att det under dem gömt sig massvis av krokusar och andra vårlökar, en del oidentifierbara och andra igenkännliga. Och ju mer ogräs och mossa man rensade bort desto fler lökar dök upp – tulpaner, påskliljor och annat. En del av landet var fyllt av tusentals minlökar. Jag har ingen aning om vad det är, eller om det ens är något, men jag kunde inte bara brutalt gräva bort dem (som jag tänkt göra med den delen av landet eftersom gräsmattan gjort intrång på det). Istället försökte jag lite tafatt rensa runt (vilket inte är så lätt när det växer gräs och mossa överallt och lökarna dyker upp så fort man lyfter på mossan). Tillslut gav jag upp och hällde två påsar jord ovanpå det halvrensade landet och låtsas som att lökar påverkas positivt av sådant, men gräs negativt. Det är säkert något konstigt ogräs jag lagt en timma på att rensa fram, men det skulle ju också kunna vara scillor…

När jag satt där och rensade kom det två män som skulle frälsa mig till Jehovas. Eftersom jag alltid är mitt mest harmoniska jag när jag påtar i trädgården talade jag bara vänligt om för dem att mig var det ingen idé att försöka med, för jag har för länge sedan kommit fram till att jag inte är troende. De fortsatte dock att i lika vänliga ordalag tala om för mig att gud nog var lite viktig, och vad var det som fått mig att bestämma mig för att han inte fanns? Ja, sa jag och pillade fram några krokusar, jag tycker nog världen är tillräckligt förunderlig i sig själv utan att man behöver ha någon som har tänkt ut den åt oss. Jo det kan du ha rätt i, sa Jehovas och vände sig för att gå – förresten så gillar jag sånt här, fortsatte han och menade mitt påtande, det gör vi mycket i Afrika…

Och nu har de okända lökarna fått sällskap av snödroppar, bluebells, påskliljor, tulpaner, fingerborgsblommor och liljekonvaljer, så nu kan våren få komma! Förresten så verkar det också  som att den lilla tujan flyttat på sig och ersatts med en vit klematis som ska klättra på trädgårdsmuren. Undrar hur det gick till?

Efter tre timmar med näsan i jorden märktes det ändå att det faktiskt bara är februari, så en rätt genomfryst, ganska lerig och mycket nöjd Lotta lämnade trädgården åt sitt öde (= James the fat Squirrel), och återvända till sitt vardagsrum för att krypa upp i sin blommiga stol framför gasspisen i mysbyxor och kattsockar  med en tekopp. (Som synes på bilden har min lillasyster skickat mig inte bara te utan även världens tjusigaste temoj – teanka!)

James the fat Squirrel

James the fat Squirrel (Rose-Marie har döpt honom) har en hobby – gräva upp Lottas blomlökar och äta upp dem. Hobbyn ägnas en hängiven frenesi. Relationen oss emellan är nu minst sagt frostig.

Pubkväll

I gårkväll fick Rose-Marie sniffa på den Skotska pubkulturen, och även det arkeologiska institutionskulturen, stackarn. Först på en afterwork-pint på The Machar, där alla (som vanligt på fredagar) hade ett litet uppdämt behov av att prata av sig den gångna jobbveckan (lite extra behov kanske eftersom Rick i tisdags åkte in på sjukhuset, där han fortfarande är), och sen for hon jag och Kate vidare till Ninety nine bar and kitchen, där hon blev utsatt för en del mer jobbpratande är jag rädd (det är svårt att låta bli), dock uppblandat med diverse skvaller och allmänt tjejsnack. Trevligt var det i alla fall, men när musiken blev för hög tog vi en taxi hem till våra respektive hus, där tjejsnackandet fortsatte över en kanna thé. Men nu måste jag hoppa in i duschen för vi ska ut och titta på Aberdeen. Ciao.

Uppdatering: Utflykt till Footdee

Jo, men jag och Rose-Marie gjorde ju också en utflykt där på lördagseftermiddagen – närmare bestämt ner till havet och slutet på den fina strandpromenaden, och den lilla före detta fiskebyn Footdee. Det var högvatten, så hela sandstranden var uppslukad av havet, och ute i horisonten låg som vanligt oljetankrarna på rad och guppade (om nu oljetankers kan guppa, de är antagligen alldeles för stora och viktiga för dylik sysselsättning).

Footdee, eller Fittee som den också kallas, var en gång en liten fiskeby utanför Aberdeen. Nu är den i det närmsta uppslukad av Aberdeens stora och aktiva hamn, men på något vis spär det liksom på charmen. Om man går till Footdee från centrala Aberdeen istället för längs havet, passerar man först hela hamnen och dess hamnkvarter, och som den working harbour den är har den inte riktigt den pittoreska charm som man är bortskämd med från Stockholm eller Nyhavn. Därför blir förtjusningen desto större när man plötsligt finner sig stående i det lugnaste lilla kvarter man kan tänka sig, men gamla söta små stenhus med tillhörande fiskeskjul, som nu är omgjorda till studio, lusthus, trädgårdsskjul och jag vet inte vad. På hemsidan hävdar de att det fortfarande bor en del fiskefamiljer i Footdee, men den höga halten av trädgårdstomtar, bronshjortar och småälvor får en att starkt tvivla på detta påstående. Det känns mer som att man hamnat i ett mindre konstnärligt begåvat (men desto mer konstnärligt villigt) hippiekollektiv. Men Footdee är bland de sötaste områden man kan tänka sig i Aberdeen, och jag har redan bestämt vilket hus jag ska ha – bara jag slipper undan trädgårdstomtarna :). (Det var Rose-Marie som höll i kameran, det är därför det är jag och inte hon är på alla kort).

« Older entries Newer entries »