Slottstur

februari 13, 2011 den 7:06 e m (Äventyr av olika slag, Besök, Blommor och trädgårdar, Lördagsutflykt)

Lördag = utflyktsdag. Tanken var ju att man skulle göra en utflykt till Stonehaven och kanske äntligen lyckas se Dunnottar Castle inifrån, men när lördagsmorgonen kröp fram ur natten gråmulen och i sällskap av duggregn kändes Dunnottar och Stonehavens branta kust på något vis inte lika lockande. Istället satte vi oss ner och lusläste guideboken för att hitta ett närliggande (och öppet) slott med tak som kunde bli vårt nya utflyktsmål. Valet föll på Crathes Castle, ett typiskt skotskt tower castle lägligt beläget ungefär 45 minuters bussresa från Aberdeens centrum.

Lite tur var det nog att jag bett busschauffören säga till när vi var framme vid slottet, för plötsligt stannade bussen vid en bokskog och det var uppenbart att det var meningen att det var vi som skulle gå av (något vi absolut inte hade förstått av oss själva) – och ja när man tittade åt rätt håll var det faktiskt en grind och en skylt där det mycket riktigt stod Crathes Castle.

Det första vi upptäckte – när vi väl fått ordning på våra ytterkläder (som man ju bara fick slita åt sig och slänga över armen när man sprang av bussen), och insett att det faktiskt inte fanns någon möjlighet att kunna slänga våra kaffekoppar (det var bara att förlika sig mig att vara riktig latteturist) – var den mest perfekta grindstuga man kan tänka sig. Som hämtad ur Lady Chatterly’s Lover – om den nu inte varit en grindstuga och legat på just det ställe där alla som var på väg till slottet måste passera, utan en jaktstuga undangömd långt inne i skogen…. Jajaja, inte alls som ur Lady Chatterly’s Lover då, men i alla fall – fint. Trots vädret var det två rätt uppspelta latteturister som efter att noggrant ha spanat på stugan vandrade iväg genom först inte så fin tallskog (det såg ju ut som Sverige ju) och sen väldigt fin bokskog (som inte alls såg ut som Sverige) upp mot slottet.

Crathes Castle började byggas 1553, då den dåvarande Lairden Burnett of Ley hade lyckats samla ihop tillräckligt mycket pengar för att flytta från sin crannog. Det tog tre år att bygga de första två våningarna av slottet, men på grund av dödsfall och politiska oroligheter stod det sen inte färdigt förrän 1596. På 1700-talets byggdes den första flygen till, och på 1800 talet den andra. De båda brann dock ner på 60-talet och är rekonstruerade. Branden lyckades turligt nog inte ta sig igenom de metertjocka 1500-talsväggarna, så det ursprungliga slottet stod orört. Crathes Castle var i närapå 400 år hem åt familjen Burnett of Ley, men 1951 skänkte de sitt slott till National Trust, med möblemang, familjeklenoder och allt.

Familjen Burnett of Ley fick 1323 sitt land till skänks av Robert the Bruce. Till tecken på detta, samt laidens roll som kunglig jägmästare, gav han dem också ett litet elfenbenshorn, som nu hänger över spisen i the Great Hall of Crathes Castle, och också återfinns i familjen Burnett of Ley’s vapen. Eftersom the Laird of Ley fått sitt land direkt av kungen, svarade han inte heller under någon annan än kungen, och familjen kunde därför inte tvingas in i några fejder mellan klaner som de inte själva instigerat. Kungen var inte heller vidare intresserad av att skicka efter någon från en så avlägsen del av landet, och de annars fruktade Highlanders orkade inte ta sig hela vägen fram till slottet mer än en gång. Familjen Burnett levde därför relativt ostörd i sitt slott och skapade sig under århundradena en avsevärd förmögenhet; de är nu visst en av de rikaste familjerna i landet.

Eftersom trä var en dyr bristvara och Skottland är blött och kallt byggdes Crathes Castele på höjden, så som man traditionellt byggde sina slott Skottland. Poängen var väl att det skulle gå åt mindre trä och att de skulle vara lättare att värma upp, men nu när det inte brann en enda brasa i de många öppna spisarna var slottet allt annat än varmt, och hade vi inte befarat att det skulle uppfattas som en slags oartighetsgest hade vi nog satt på oss våra mössor… Istället frös vi artigt i tysthet samtidigt som vi tittade med stort intresse på allt, så stort intresse att vår guide i slutet av turen gratulerade oss för att vi var den grupp som tagit längst tid för honom (en timme och trettioåtta minuter – jag tror det var positivt, och det var definitivt mitt och Kerstins fel… men hur ofta har man tillfälle att strosa runt i skotska slott, jag bara undrar?).

Varje slott med självaktning är ju tvunget att ha ett spöke, och Crathes är inget undantag. I ett av rummen har många gäster, däribland drottning Victoria, sett en kvinna uppenbara sig, ibland bär hon ett barn. Hon visar sig alltid på samma ställe och har fått namnet The Green Lady. Enligt legenden fick ett av husets damer ett oäkta barn, något som ju var en stor skandal. Både mor och barn försvann spårlöst från huset, och det antogs att modern rymt med sitt barn, men sedan dess har man sett The Green Lady i slottet. Under ett renoveringsarbete i slutet av 1800-talet hittade man skelettet efter ett spädbarn under hällen i den öppna spisen i det rummet där Green Lady går igen. Fyndet av spädbarnet är dokumenterat och sant. Det mest otrevliga med historien är att rummet där Green Lady spökar senare var barnkammare, och oavsett om de spökar eller inte tycker jag det är lite okänsligt att göra barnkammare av ett rum som befolkats av döda spädbarn.

Det finns ju såklart en mer romantiskt tilltalande historia än ekonomisk ackumulation om hur Crathes Castle kom till, och den hör samman med en annan dam som  sägs spöka på slottet, men bara en gång om året, till åminnelse av sin dödsdag. Det här spöket är dock mer av en legend än Green Lady, för vi fick inte höra den här historien när vi var på slottet. Det var så att Alexander Burnett (de flesta lairderna av Ley verkar ha hetat Alexander) blev förälskad i den vackra Bertha som gästade familjen, men Bertha var inte alls av så fin familj som Alexander, så hans mor, Lady Agnes, såg inte på förälskelsen med blida ögon. Efter att Alexander varit borta på en lång resa kom han tillbaks till det sorgliga beskedet att Bertha under hans frånvaro blivit sjuk och dött. För att trösta honom i hans stora sorg ställde Lady Agnes till med gästabud som skulle fira hans hemkomst, men när Alexander sträckte sig efter vinbägaren ryckte Lady Agnes undan den för honom. Detta bekräftade Alexanders värsta farhågor, att hans mor faktiskt hade förgiftat Bertha. Ett tag senare kom Berthas far för att hämta hem henne. När Lady Agnes mötte honom för att berätta den sorgliga nyheten blev hon plötsligt vit som ett lakan, stirrade mot någonting som ingen annan i rummet såg och yttrade vettskrämd ”She comes, she comes”, varpå hon föll död ner. Den stackars förkrossade Alexander byggde sig ett nytt slott, som inte skulle påminna honom om det som passerat, men det verkade inte ha hjälpt, för en av damerna ska ha följt honom till det nya slottet efter döden. Det är dock inte riktigt klart om det är Bertha eller Lady Agnes som inte kunde släppa honom. För Laird Alexanders skull hoppas jag på Bertha.

Efter den 1,38 min långa turen genom slottsvalv och salar, under fantastiska målade tak (inspirerade av skandinaviska traditioner) och ekpaneler, bland gobelänger, stilmöbler, familjeklenoder och spöken var vi inte bara frusna in i märgen, utan även fasansfullt hungriga. Som tur var fanns det ju ett slottscafé som trots sitt något ocharmiga yttre visade sig vara mycket trevligt och kunde bjuda oss ett perfekt afternoon tea med både laxsmörgåsar och scones – mycket brittiskt!

Crathes Castle har inte bara mycket vackra och vidsträckta omgivande ägor med bokskogar och dammar, utan också en väldigt fin slottsträdgård. Nu var den fortfarande sovande, men här och var hade det börjat spira, och när man tittade lite noggrannare såg man överallt hur olika vårlökar hade börjat sticka upp sina små gröna huvuden ur den fuktiga jorden. Om några veckor kommer det att blomma något alldeles fantastiskt kring slottet, och detsamma gäller nog bokskogen, för när man väl lagt märke till dem såg man hur marken var täckt av små lökplantor. Jag vet inte vad det är, det är i alla fall inte påskliljor eller något annat som jag känner igen, men jag hoppas att det är såna där bluebells som de alltid vadar genom med sina svepande kjolar i brittiska kostymdramer som utspelas kring sekelskiftet. Jag har bestämt mig för att jag ska åka tillbaks om några veckor när det blivit mera vår, för det finns flera ”woodland walks” som man kan göra, och Crathes ägor var helt fantastiskt vackra även nu i den allra tidigaste våren, så täckta med nyutslagna ljusgröna löv och blubells måste det ju vara nästintill obeskrivligt vackert.

När det började skymma lämnade vi Crathes bakom oss och tog bussen tillbaks till vår lite mindre magiska tillvaro i Aberdeen. På vägen hem från stan stannade vi till på en trevlig pub och tog ett glas vin och kände oss ganska så nöjda och tillfreds med vår utflyktsdag, trots regn och kyla. Och trots att vissa av oss (ännu) inte bor på ett slott med vidsträckta ägor och formal gardens, utan bara i ett litet dockskåp med en pytteliten dockträdgård på baksidan, kunde vi ordna oss en riktigt trevlig lördagsmiddag och till och med en flaska gott vin till.