Mellandagar

Mellandagar kallas de väl för att de ligger mellan jul och nyår, men jag tror de heter så för att de är dagarna mellan att man ska göra något och att man borde ha gjort något; såsat runt är det väl mest vad jag har gjort, och detta kan ju bara till viss del skyllas på förkylning… Men lite kaffeträffar, middagar och luncher har jag ändå lyckats vara social över, och lite har jag jobbat (även fast det var det lilla) och lite lite skidor har jag åkt (men det är då mest förkylningens fel att det inte blev mer i alla fall). Och idag köpte jag ett par skidor (i alla fall), så nu får Skottland allt se till att bjuda på lite snö!

Julafton, med reducerad syskonskara, började sent (eftersom alla försov sig) och fortsatte sedan trevligt framåt på ett långsamt sätt. Innan det var dags för julklappsutdelning och sen julmiddag hos mormor tog jag och Carin en julaftonspromenad i en snöklädd Hågadal.

Sen blev det i alla fall traditionellt julbord hos mormor (med förskräckligt torra köttbullar eftersom någon råkade slänga in köttbullarna på uppvärmning i ugnen i en timma eller så).

Med mormödrar, mostrar och morbröder, föräldrar och kusiner och syskon runt bordet var samtalet som vanligt lagom animerat, janssonen lagom salt, mumman lagom bubblig och apelsinerna härligt julrunda. Morbrodern konstaterade att han faktiskt inte var så mätt att han mådde illa ännu, tog en tallrik till och gick sen och la sig en trappa upp med en katt på magen enligt traditionell julsedvänja, medan vi andra övergick till kaffe i salongen…

Tomten hade smugit sig fram och lämnat sitt sedvanliga paket under granen, så kvällarna kunde ägnas åt traditionellt julpyssel med julpussel (och eftersom tomten hade valt ett så komplicerat motiv är det ännu inte färdigbyggt) och dagarna kunde (i alla fall delvis och för att man var sjuk) spenderas i soffan framför diverse jullovsmatinéer av varierande underhållningsvärde.

Ungefär lagom till att man hunnit tröttna på julskinka bjöd Johanna och Axel (som nog drabbats av samma känsla) på julskinka maskerad till oigenkännlighet med tomatsås och grädde i  skinklåda :). Som alltid så gott och trevligt när man är på besök hos de Burströmska.

När man är nästan tre finns det många saker som är viktiga i tillvaron och en del är viktigare än andra. Att man ska få bestämma själv är en av de viktigaste, och det kan ju vem som helst begripa kan man tycka, även fast mammor  och pappor tycks ha lite svårt att greppa saken ibland. I vart fall har jag fått veta att jag är välkommen på Signes kalas, och då kan jag få köpa en rosa klänning som jag kan ha på mig, så jag blir lite fin. Om jag vill. Men det är ju klart, man kan ju inte gå på kalas i någon gammal grå eller svart trasa och göra bort sig…

Nyårsafton bjöd på blå himmel och gnistrande snö, så man var ju rent ut tvungen att lämna jobb, nyårsförberedelser och förkylningar bakom sig och ge sig iväg på en liten skidtur in den glimrande Hågadalen.

I den rimfrostklädda vintervärlden .


Nog märktes det att förkylningen ännu satt i kroppen, men sådana bagateller kan ju inte fritt få styra om hela ens liv, speciellt inte när man vet att ett trist och regnigt Skottland väntar en om en vecka, och snö under resten av vintern måste räknas som en eventualitet snarare än säkerhet, även fast jag kommer att ta med mina nya skidor till Grålandet och hoppas få använda dem. Seaton Park verkar ju ändå vara den perfekta miljön för skidturer – om där finns snö…

1 kommentar

  1. Carin said,

    januari 3, 2011 den 6:25 f m

    Snygga bilder!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: