Aldrig mera KLM!

Gissa vart jag är? Ja, inte sitter jag på Grävsvin i Uppsala med en nubbe i näven sjungandes på artefaktvisan i alla fall – som man hade kunnat tro. Nejdå, jag sitter i soffan hemma på Thom’s Place och surar. Hela dagen idag har jag stått i kö. Jag började denna verksamhet någon gång vid 10.30 när Amsterdamflyget (då redan en timme försenat) plötsligt försvann från displayen. Detta – visade det sig – betydde att flyget var inställt (inte något som man egentligen behöver informera sina passagerare om, jag menar förr eller senare fattar de väl det ändå). Det betydde däremot inte att man blev ombokad till ett annat flyg, nejdå, det var något man fick ombestyra själv – därav köandet (man behöver inte heller tala om för folk att deras incheckde bagage kommer att komma farandes på bagagebandet för arrivals, nej har de något bakom pannbenet fattar de väl det – förr eller senare). ”Hjälp vilken kö”, tänkte jag när jag ställde mig längst bak i den ringlande uppgivna ormen av folk, ”det här kommer nog ta ett par timmar” (jättehungrig var jag också eftersom jag inte har så stor lust för frukost de dagar jag stiger upp klockan sex). Ett par timmar ja – det var en uppskattning som jag gjorde innan jag insett att jag faktiskt stod i världens långsammaste kö. Vilket kanske berodde på att tre personer skulle ta hand om ombokningarna för passagerare från lika många flygbolag – och alla deras inställda flyg. Eller ja inte riktigt visade det sig efter ett tag – ett flygbolag hade nämligen lite intresse om sina passagerares välbefinnande och resmål och lyckades självmant – allt eftersom – boka om dem till andra flyg – nämligen SAS. (Helskotta varför bokade jag inte med sas för ?!?) SAS Köpenhamnsflyg var delvis inställda, men de gjorde sitt bästa för att flyga ändå – och alla passagerare hamnade antingen på ett senare flyg till Köpenhamn eller blev ombokade via Stavanger eller Bergen. Mer och mer grön i synen stod jag där (för stod är just hur man kan beskriva den kön – den rörde sig inte ens med snigelfart, utan snarare med hastigheten hos en död snigel) och såg hur SAS-passagerarna en efter en blev inropade och omhuldade. KLM-passagerarna fick istället ett papper med telefonnummer och rådet att åka hem, för här kunde de inte göra något som vi inte kunde göra hemma. Detta kändes trots allt som desinformation, eftersom hälften av alla samtal man försökte ringa till KLM inte kom fram och den resterande hälften bröts på vägen med någon slags ursäkt om överbelastning. Sålunda stod man kvar i kön. Tidigast måndag, sa de, skulle man få plats på flyget. Åtta timmar senare, när jag hade  rört mig ca 30 m över golvet och fortfarande hade ett trettiotal personer framför mig i kön – och några hundra bakom mig – stängde de disken för 30 min, för de tre personerna bakom den hade jobbat så länge och intensivt och behövde en paus. Detta tvivlar jag inte på en sekund, men vad jag undrar, är var deras avbytare egentligen befann sig? – Eller varför de inte bara flyttade om personalen redan åtta (eller tio) timmar tidigare så några av de som jobbade i den långt ifrån överbelamrade incheckningen kunde jobba med ombokningar istället (-fast mest av allt undrar jag varför inte alla passagerare automatiskt blev ombokade till närmsta tillgängliga flyg så fort originalflyget blivit inställt – detta måste kunna vara datasystemtiserat, och det måste vara JÄTTEMYCKET mindre jobb med en sån rutin – alla andra gånger jag fått flyget inställt framför näsan på mig är det också just så det gått till). Hursomhaver, medan disken var stängd (för alla utom SAS-resenärer visade det sig), kröp det fram att ännu fler Amsterdamflyg blivit inställda och att den tidigaste flygmöjligheten nu var torsdag – närapå en vecka senare (!!!) än vad vi faktiskt tänkt flyga – och dessutom skulle det vara omöjligt att verkligen få reda på om det faktiskt skulle fungera, för under pausen kom de fram till att för KLM och Air France skulle nog inte ombokningsdisken öppna igen (det är ju ingen idé tydligen, för folk hade ju bara köat i åtta timmar eller mer för att få prata med en verklig människa och faktiskt kunna lämna flygplatsen med en biljett i näven och inte bara ett oframkomligt telefonnummer) – bara för SAS passagerare skulle det vara öppet (och för dem hade den ju aldrig riktigt stängt heller). Så den enda återstående (rimliga) möjligheten var att ringa hem till mamma – och be henne boka biljett åt mig på SAS (rykande åtgång på dessa biljetter också, jag vågade inte vänta tills jag kommit fram i kön – eller hem – för då hade det väl antagligen bara varit att förbereda sig på enportions-mikrokalkonjullmiddag framför gasbrasan i Thoms Place den 24e (iförd flanellpyjamas, inrullad i en filt och med slokande kräppapperskrona på hjässan för att i alla fall få det lite ”festligt”)). Så, efter åtta timmars evighet, blev resultatet att pengarna avsatta för nya skidor istället gick till biljett hem – med SAS – på måndag (nu får man bar hoppas att de flyger, det ska snöa igen). Det värsta av allt är, att hade jag vetat om att detta skulle hända när Amsterdamflyget ställdes in i morse, så hade jag kunnat köpa en SAS-biljett klockan tio istället, och då med största sannolikhet varit hemma i Sverige vid det här laget, för flygen till Stavanger och Bergen har avgått hela dagen, och flera flyg till Köpenhamn har dessutom kommit iväg. Det näst värsta är att det varit fint väder och inte snöat på hela dagen idag – så ur Aberdeenperspektiv har det inte funnits någon som helst anledning att flygen inte ska lyfta. Det enda positiva med dagen är jag insett att jag faktiskt har ett par riktigt goda vänner här i Aberdeen; för Jeff och Ana körde mig till flygplatsen imorse, trots att de redan fått besked om att Jeffs flyg blev inställt, och sen har de smsat och ringt mig hela dagen – och när det fram emot tvåtiden kom fram att jag inte fått något att äta (Ana ringde på eget initiativ och frågade), gjorde de en matsäckspåse och skickade med en väninna som ändå skulle ut till flygplatsen. Och när jag fick den (vid det laget som jag antagligen skulle ha svimmat om jag inte fått något i mig) fanns där inte bara smörgåsar – det var dessutom helt uppenbart att någon av dem sprungit iväg och handlat – choklad och energy bars och frukt och fint källvatten på glasflaska – bara för min skull! Dessutom var de på väg ut till flygplatsen att hämta mig när dagens antiklimax väl fullbordats, men då hade jag redan fått tag på en taxi och åkt hem. Så lite bra är det med Aberdeen ändå – och väldigt vackert med en dm nysnö som bäddar in hela stan i ett fluffigt julkortstäcke – men, hade det inte kunnat komma imorgon istället?

Annonser

3 kommentarer

  1. Nageldraken said,

    december 18, 2010 den 12:32 f m

    Åh, stackare! Det låter helt vidrigt! 😦

  2. Poff said,

    december 18, 2010 den 11:42 f m

    Tyckte det stod ”aldrig mer KML” först. Men den slipper du väl där du är…

    KLM verkar onekligen vara en mer välförtjänt mottagare av bojkott. Och snöbollskastning…

  3. Sara said,

    december 18, 2010 den 12:35 e m

    Nej men oj vad tråkigt för dig Lotta och för oss som inte får träffa dig nu. Håller tummarna för att det ska ordna sig på något sätt. Vi väntar på dig!
    Massor av kramar.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: