Gott Nytt År!

Mellandagar

Mellandagar kallas de väl för att de ligger mellan jul och nyår, men jag tror de heter så för att de är dagarna mellan att man ska göra något och att man borde ha gjort något; såsat runt är det väl mest vad jag har gjort, och detta kan ju bara till viss del skyllas på förkylning… Men lite kaffeträffar, middagar och luncher har jag ändå lyckats vara social över, och lite har jag jobbat (även fast det var det lilla) och lite lite skidor har jag åkt (men det är då mest förkylningens fel att det inte blev mer i alla fall). Och idag köpte jag ett par skidor (i alla fall), så nu får Skottland allt se till att bjuda på lite snö!

Julafton, med reducerad syskonskara, började sent (eftersom alla försov sig) och fortsatte sedan trevligt framåt på ett långsamt sätt. Innan det var dags för julklappsutdelning och sen julmiddag hos mormor tog jag och Carin en julaftonspromenad i en snöklädd Hågadal.

Sen blev det i alla fall traditionellt julbord hos mormor (med förskräckligt torra köttbullar eftersom någon råkade slänga in köttbullarna på uppvärmning i ugnen i en timma eller så).

Med mormödrar, mostrar och morbröder, föräldrar och kusiner och syskon runt bordet var samtalet som vanligt lagom animerat, janssonen lagom salt, mumman lagom bubblig och apelsinerna härligt julrunda. Morbrodern konstaterade att han faktiskt inte var så mätt att han mådde illa ännu, tog en tallrik till och gick sen och la sig en trappa upp med en katt på magen enligt traditionell julsedvänja, medan vi andra övergick till kaffe i salongen…

Tomten hade smugit sig fram och lämnat sitt sedvanliga paket under granen, så kvällarna kunde ägnas åt traditionellt julpyssel med julpussel (och eftersom tomten hade valt ett så komplicerat motiv är det ännu inte färdigbyggt) och dagarna kunde (i alla fall delvis och för att man var sjuk) spenderas i soffan framför diverse jullovsmatinéer av varierande underhållningsvärde.

Ungefär lagom till att man hunnit tröttna på julskinka bjöd Johanna och Axel (som nog drabbats av samma känsla) på julskinka maskerad till oigenkännlighet med tomatsås och grädde i  skinklåda :). Som alltid så gott och trevligt när man är på besök hos de Burströmska.

När man är nästan tre finns det många saker som är viktiga i tillvaron och en del är viktigare än andra. Att man ska få bestämma själv är en av de viktigaste, och det kan ju vem som helst begripa kan man tycka, även fast mammor  och pappor tycks ha lite svårt att greppa saken ibland. I vart fall har jag fått veta att jag är välkommen på Signes kalas, och då kan jag få köpa en rosa klänning som jag kan ha på mig, så jag blir lite fin. Om jag vill. Men det är ju klart, man kan ju inte gå på kalas i någon gammal grå eller svart trasa och göra bort sig…

Nyårsafton bjöd på blå himmel och gnistrande snö, så man var ju rent ut tvungen att lämna jobb, nyårsförberedelser och förkylningar bakom sig och ge sig iväg på en liten skidtur in den glimrande Hågadalen.

I den rimfrostklädda vintervärlden .


Nog märktes det att förkylningen ännu satt i kroppen, men sådana bagateller kan ju inte fritt få styra om hela ens liv, speciellt inte när man vet att ett trist och regnigt Skottland väntar en om en vecka, och snö under resten av vintern måste räknas som en eventualitet snarare än säkerhet, även fast jag kommer att ta med mina nya skidor till Grålandet och hoppas få använda dem. Seaton Park verkar ju ändå vara den perfekta miljön för skidturer – om där finns snö…

Grey Cloud

När man kollar på det lokala vädret i Aberdeen står det idag: ”5ºC, feels like 0ºC”. Vad då ”feels like”, vad är det för konstig väderprognos? Vem är det som bestämmer hur det känns?

Femdagarsprognosen säger: ”Today: Light Rain, Wednesday: Grey Cloud, Thursday: Grey Cloud, Friday: Grey Cloud, Saturday: Light Rain”. – Men där kan man ju inte bo?

Skidor ja…

I förmiddags trotsade jag förkylningen och gav mig ut ett varv i Stadsskogen på Carins skidor. Det var ingen klok idé. Man blir visst inte frisk bara för att man bestämmer att man borde vara det – sorgligare urvriden trasa till skidåkare får man leta efter ett bra tag innan man hittar. Nu sitter jag och funderar på att trotsa även min ekonomi och köpa ett par skidor i alla fall – oavsett extra flygbiljettsutgifter. Det kan ju vara en lika dålig idé, man vet inte. Och i Aberdeen regnar det visst nu – så där har man till synes ingen nytta av dem…

snörvel & snork

Systrarna är ute och åker skidor i den fantastiska vintern, medan jag sitter i flanellpyjamas i soffan och surar (verkar nästan som en trend den här julen) – Förkyld som en skunk (jag som knappt har varit sjuk på hela hösten!). Förkylningen kom krypande på sina slemmiga små tassar på julafton och slog med full kraft klorna i mig igår – när jag växlade mellan att ligga utslagen i sängen och utslagen i soffan hela dagen, tittande på olika filmer. Idag är det mycket bättre, men fortfarande inte direkt skidkompatibelt, så jag får väl lov att jobba då istället tänker jag. Undrar bara vart motivationen befinner sig?

Fast nu är det ju Trolltyg i tomteskogen på tv – DÅ kan man ju inte läsa Latour. Skönt.

God Jul!


Dan före Dopparedan…

Dörrkrans som någon envis typ släpat hela vägen från Aberdeen bara för att sprida någon slags skotsk julkänsla

Idag har jag upprätthållit traditioner; traditionen av att inte börja göra det man borde förrän alldeles försent, traditionen att fara runt till sina favoritfamiljer och lämna julklappar när de egentligen inte alls har tid för besök, traditionen att rulla alldeles för många alldeles för små köttbullar som ingen kommer att äta upp i hundra år, traditionen att tänka att man verkligen borde ha skurat köksgolvet, traditionen att klä julgranen så sent att folk egentligen har tröttnat på den redan, traditionen att slå in julklappar när man är för trött för att orka bry sig hur de ser ut, traditionen att äta middag en bra bit efter midnatt och traditionen att julbasta och rulla sig i snön (mitt i villakvarteret – men titta åt ett annat håll då!). Dessutom har jag startat en ny tradition, nämligen den att få alla tekniska grejer att gå sönder bara genom att titta på dem. Proppen gick tre gånger innan jag insåg att det var för att tvättmaskinen inte gillar bygel-bhar, kallvattnen var försvunnet från köket till någon gång på eftermiddagen och vad diskmaskinen höll på med kan bara den själv svara på… Men nu tänkte jag ändå följa upp med traditionen att sova alldeles för lite natten innan julafton. Godnatt!

Landad i Sverige!

Nu sitter jag i föräldrarnas kök och dricker thé, för jag kom ju fram igår!

Nervös som jag var hade jag beställt taxi till klockan åtta i går morse, en timme och fyrtiofem minuter innan jag måste vara på flygplatsen – i vanliga fall tar det en halvtimme att åka dit, men med morgontrafik och snö och allmän rädsla för att inte komma iväg tog jag i lite extra… jag som alltid kommer inspringande till incheckningen i sista sekunden med andan i halsen, där ser man vilken skräck lite snö (eller rättare sagt skotsk inkompetens) kan sätta även i den mest fatalistiska sortens nordbo.

Vinterflyg i Aberdeen

Men flygen flög just som de skulle – och vi boardade till och med planet i Aberdeen lite i förtid, mitt för näsan på klms Amsterdamplan. Amsterdam – som annonserats ut på gaten byttes lite diskret mot Köpenhamn, och o vad skönt det kändes att vara på rätt plan när man kryssade genom folkmassan följd av ilskna och uppgivna blickar från klm-passagerare. Ännu skönare kändes de när man satt på planet med sin DN i knät och hörde den norska kaptenen hälsa oss välkomna och berätta att vädret i Köpenhamn var fint (dvs -6 grader och sol, sådant som av en del kallas Arctic, cruel & adverse weather) och vi förväntades landa på utsatt tid. Äntligen omhändertagen! Men jag vågade inte utmana ödet genom att läsa DNs uppslag om flygkaoset i Europa förrän vi faktiskt hade lyft.

Till och med fem timmars väntande i Köpenhamn på mitt Sverigeflyg kändes som en vinst. Och det var lugnt och trevligt och glatt folk i inte alls vidare imponerande mängd på Kastrup – inga spår alls av något kaos (mer än att det blinkade cancelled på ett och annat Amsterdamflyg…). Sen att flyget landade tio min sent på Arlanda för att de var så mycket packning att lassa i på planet, det får man ta. (Jag såg bilder på nyheterna igår från Paris, och det kan man ju förstå att de måste stänga hela Charles de Gaulle när det är säkert tre cm snö på landningsbanorna – eller kan man det?) I vart fall är jag väldigt glad att ha kommit fram, och det finns de som har det mycket värre -Så jag ska väl tacka min lyckliga stjärna att jag ändå flyttat till ett land som har en liten aning om hur man hanterar snö, även fast man tycker att de har mycket att lära (och att sas inte gått i konkurs, för hur hade vi strandade utlandsskandinaver då kommit hem?!?)

Fjärde advent – insnöad i Aberdeen

Så vad det helt plötsligt fjärde söndagen innan jul – och Aberdeen har iklätt sig full vinterskrud (till allas vår förtjusning…?).

Men lite vackert är det ju att vara insnöad - genom fönstret.

Och stora fluffiga snöflingor som singlar genom luften kan ju inte annat än att göra en på gott humör – även om man vet att de råkar göra världen lite insnöad. (Jag gör ändå mitt bästa för att avsky dem lite, bara mycket svårare när man går ut ibland dem…)

Och även utanför fönstret, eller dörren, går det inte att undvika att tycka att det är ganska fint i alla fall.  Och man kan ju inte sitta och sura hela helgen bara för att man råkar befinna sig på ett annat ställe än man tänkt sig.

King’s college gör sig ju ändå väldigt bra i snö. Ser rent av ut som en filmkuliss (fast det gör det ju också utan snö förstås).

På väg till min Seaton Park – alltid lika vacker…


Och även King’s College kan ju piffa till sig så här i juletider.

Så på det hela taget kan man ju inte känna sig alltför deprimerad med att sitta insnöad i sitt skotska lilla hem. För rätt sött och trevligt är det ju ändå. Och riktigt julfint och vackert på sina ställen, om man nu bara tar sig ro att märka det.

Fast trots allt detta känns ändå umgänge med vänner och familj i Uppsala som ett trevligare alternativ just nu. Man få hoppas att jag blir luftburen imorgon….

Ännu en ”Arctic blast” är det vad vi upplever just nu – precis som de grymma temperaturerna under ”istiden” för två veckor sen. Ja, -2 grader ni vet, någon natt var det nog till och med -5, inte konstigt att landet måste stå stilla.

« Older entries