Musketörernas äventyr

Nå, nu måste jag ju ändå berätta lite om de återförenade musketörernas äventyr i Skottland. Det startade med en fasansfullt tidig flygresa för majoriteten av dem, och en inte alls så farligt tidig tågresa för en minoritet. Sammanstrålade gjorde de i Edinburgh, där Daniel vid det laget hade dragit sin väska genom hela Edinburgh Castle och gamla stan av rädsla för att den skulle bli helt bortglömd om han lämnade den under skylten ”left luggage”.

Vi nosade rätt på en lunchpub, så Daniel och Kristin äntligen kunde få konfronteras med det skotska köket. Och ölen. Efter lunchen fortsatte de inresta sitt (blöta) turistande medan jag letade rätt på bussen som skulle ta mig till IKEA. IKEA Edinburgh ligger inte direkt i Edinburgh kan man konstatera, bussen åkte och åkte och lämpade tillslut av mig i en by vars största attraktion tveklöst var en blågul byggnad med stor dragningskraft på svenskar. Effektivare och mer fokuserad IKEA-runda har jag aldrig gjort, det hela var avklarat på mindre än en timme, men vad hjälpte det när söndagsbussarna bara gick en gång i timmen – och tillbaka-timmen inte alls sammanföll med dit-timmen. Med två dignande IKEA-kassar och en otymplig mittbalk fick jag därför möjligheten att under en halvtimmes tid beundra den tjusiga utsikten från busshållplatsen under ihärdigt duggregn. Tillslut kom bussen och ganska snart stod det klart att jag antingen skulle hinna med tåget – på vilket D & K redan parkerat sig – precis, eller precis missa det – och ju närmre centrum man kom desto sannolikare verkade det andra alternativet. När jag kom fram hade klockan redan passerat avgångstid, men man vet ju aldrig tänkte jag och skyndade mig mot stationen så snabbt överfyllda IKEA-kassar och mittbalkar tillät. Och där stod Aberdeentåget fortfarande utannonserat på stationstavlan när jag kom fram, det verkade som en kamp mot tiden, för för varje minut som jag ägnade åt att stappla iväg mot perrongen flyttades också avgångstiden framåt. Väl framme vid tåget vägrade de trots tydlig immobilitet öppna dörrarna för oss oförtjänta turnissar, men tillslut hittade vi i alla fall en konduktör som var vänligt sinnad nog att öppna dörrarna på det stillastående tåget. Lite lagom skakig och skärrad och lätt oförmögen att tro på min tur släppte jag kassarna innanför dörren och började just fundera om jag ens skulle orka leta rätt på D & K när jag såg två vinkande armar längre in i vagnen. Ibland faller allt bara på plats framför fötterna på en utan att man gör något för att medverka, men efter de senaste månadernas möbeldebackel kan jag nästan tycka att det var lite rättvist att min nödvändighetestur till IKEA inte slutade med en timmes väntan på Waverly station med en tystlåten mittbalk som enda sällskap under det att mina gäster själva for iväg till Aberdeen….

Väl hemma passade gästerna in mittbalken i sängstommen fortare än jag hann få av mig skorna och vips var alla problem undanröjda och en riktig säng materialiserade sig ur lådor och kartonger. Vilken ohämmad lycka! Därmed kavlade vi upp armarna och gav oss på den skotska ölen som jag enligt vanligt manér inhandlat efter etikett – till torsdagsölens ära (även fast det var söndag). Ja, vi gav oss också på soffan, och genom doktorernas förenade talanger tog den långsamt form. Doktoranden valde att istället fokusera på öl och underhållning. Efter att säng och soffa förfärdigats, ölen avsmakats och middag inmundigats var vi alldeles för utmattade för att hålla oss till planen – som hade inkluderat Vodka Revolution, kyrkobesök och möjligtvis Titanics whiskeybar – de övergavs istället enhälligt till förmån för sängen.

Måndagen var destinerad till Utflyktsdag – och inleddes därför ändamålsenligt med spöregn. Allteftersom delar av sällskapet tog sin tid på sig klarnade vädret dock upp – något. Ett tag såg men till och med lite blå himmel (på ett ställe mellan molnen). Men med lågstadielärarens visa ord ekande i bakhuvudet ”Det finns inget dåligt väder…” rotade jag rätt på regnjackor och packade ner regnbyxor i ryggsäcken, tillsammans med min splitternya födelsedagspresent, som, skulle det vissa sig, kom väl till pass under dagen.

I skotska skolor får barnen visst göra paraplyer istället för snöflingor att sätta upp på fönstren. Det säger allt!

Så bar det av till Stonehaven, där himlen stundtals faktiskt inte var helt grå.

Nåja, är det utflyktsdag så är det, så man får väl ta seden dit man kommer och ge sig ut i gråvädret. Seden att fotvandra i vilket väder det än må vara verkade dock snarast vara skandinavisk – och möjligen estnisk – snarare än lokal. Förutom en grupp indier som stod och fotograferade sig med slottet i bakgrunden på det första ställe längs stigen där man faktiskt ser Dunnottar Castle (de gav också upp och vände tillbaks till Stonehaven så fort de fotograferat sig färdigt), stötte vi inte på en levande själ på hela vandringen. (Det är möjligt att vi kanske stötte på en eller annan själ av den evigt vandrande sorten, för på sina ställen drog det allt lite kallt – och stigen är brant och slottet har en dramatisk historia….)

Kylan hölls stången med hjälp av disputationspresent i födelsedagspresent 😉 Termen ”whiskey-turism” har härmed givits en helt ny, och betydligt bättre innebörd. Men whiskey kan ju faktiskt inte smaka bättre än den gör i sådan miljö – och det måste ju vara just vad drycken är framtagen för…

På oss hade vädret helt motsatt effekt mot vad det hade på indierna, vi blev rent uppspelta – det kändes ju onekligen som ett riktigt äventyr. Dessutom gör sig Dunnottar Castle mycket väl mot regn och dimma, där det ligger och ruvar på sin klippö blickandes ut över den karga Nordsjön. Stämningen var därför på topp när vi kom fram till trappan som leder ner till Dunnottars port, som dessutom var öppen, hade vi sett på avstånd. I trappan mötte vi en local med hund som, kom vi på senare, antagligen vad den som just hade varit där och låst slottet – för när vi kom fram var porten låst med det bastantaste hänglås man kan se, och eftersom otillgänglighet tydligtvis var det främsta ledordet när de byggde slottet är det fullkomligt omöjligt att planka in. På hemsidan står att det är öppet varje dag till fem, eller till solnedgången – weather providing – så det var väl där det felade då. Klena skottar som inte klarar av lite regn!

Min andra tur till Dunnottar Castle – och ännu har jag inte sett det från insidan. Vi var dock inte redo att nöja oss med en så snöplig avlutning på utflykten, utan trotsade förbudsskyltar och staket och tog oss över den lilla bergkammen till stranden på andra sidan slottet.

Där avslöjade sig en helt perfekt ”kullerstensstrand” med stora mästerligt havsslipade stenar, där ljudet från varje steg man tog ekade i håligheterna mellan stenarna under ens fötter, och där vågrörelserna ljudligt rullade strandstenarna mot varandra till ännu större perfektion. På sätt och vis blev äventyret nästan bättre av att slottet fortsatte vara ointagligt…. Hela scenen var som hämtad ur en P.D. James-deckare, och vi halvt om halvt förväntade oss att hitta ett sjöspolat lik bakom ett klipputsprång. Inget sådant återfanns dock, vilket väl på sätt och vis var tur, eftersom vi nu inte befann oss i en deckare utan i verkligheten, och likfynd kanske inte skulle varit riktigt lika trevligt avslut på en utflykt som det skulle varit inledning av en deckare. Istället klättrade vi tillbaks över klippa och staket och vandrade tillbaks till Stonehaven i den fallande skymningen.

Fast beslutna att inte upprepa gårdagskvällens fadäsartat snöpliga avslutning bytte vi regnjackor mot utgångskläder och begav oss mot Vodka Revolution, med ett kortare stopp på en Indisk restaurang som jag gått förbi ett par gånger. Det måste ha varit en bra Indisk restaurang, för när vi kom in ändrade vi helt den demografiska fördelningen på restaurangen, gendermässigt såväl som härkomstmässigt. Men som analytiskt redskap för kvalitetsutvärdering fungerade det nog, för maten var väldigt god.  Så, äntligen, klev vi in på Vodka Revolution, som visade sig vara ett trevligt ställe, men, enligt estens något misslynta bedömning – tjejigt! Drinkmenyn gödslades av sliskiga shots och söta drinkar (som även kunde fås på pitcher), men den hederliga rena ryska och estniska vodkan lyste med sin frånvaro. Hur det nu än var med den saken tog det henne inte lång tid att beställa en radda shots i glada färger åt sig och Daniel, och det tog dem inte heller lång tid att avverka desamma, medan jag långsamt (alltför långsamt enligt vissa som övervägde att beställa in en radda shots till bara för att ha något att göra) sippade på min (alltför söta) blåbärsdrink. (Trots sockeröverdosen är det nog ändå ett ställe man kommer att gå tillbaks till, bara för att det var så trevlig känsla på det – man får välja dryck med lite större eftertanke bara.) En omgång till ingick dock inte i vår väl utstakade plan, måndagskvällen och utflyktströttheten skulle trotsas med ännu en bar, så när jag sörplat mig i botten gav vi oss av mot Soul, en före detta kyrka (med klocktorn och allt) numera lite lätt snobbig pub på Union Street – som jag sett utifrån och ville pröva, mest för den hädiska tanken på bardisk bakom blyglasfönster.

Den allmänna meningen var att det var ett rätt häftigt ställe, men att de kanske hade byggt bort kyrkan lite väl mycket invändigt. Ingenting av det höga taket fanns kvar, och lampor och annat förstärkte inte heller känslan av kyrka. Kyrkfönster fanns dock kvar, liksom delar av predikstolen eller orgelläktaren eller vad det nu en gång varit och en del andra delar av det mörka träet från kyrkans dagar. En öl klarade vi av där, sen var det bara att inse att åldern faktiskt måste få ta ut sin rätt – vi klarar visst inte av att gå ut med besked vilken dag i veckan som helst längre – och gav upp alla tankar på Whiskeybarer med Titanicinredning och packade istället in oss i en taxi med destination 4 Thom’s Place.

Annonser

3 kommentarer

  1. Daniel said,

    november 26, 2010 den 2:29 e m

    Det är ju snudd på skandal att vi missade Titanics whiskeybar… du kanske kan se till att det blir sol och varmt snart så vi vågar oss tillbaka? Eller så får vi åka över igen innan dess, det var ju så trevligt att man gärna kommer tillbaka snart och ofta! Stort tack för strålande gästfrihet och guideturer! 🙂

    • lottahiller said,

      november 26, 2010 den 2:54 e m

      Ni är välkomna när som helst, och whiskeybaren lär ju inte sjunka även om båten gjorde det!

  2. Nageldraken said,

    november 29, 2010 den 9:17 f m

    Det tycks vara svårt att få se insidan av Dunnottar! Undrar om du kommer att lyckas innan jag kommer och hälsar på nästa gång…


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: