Första advent

Idag var det ju första advent, och det firade jag genom att bjuda hela institutionen, med gästande Uppsalaprofessor på traditionsenligt svenskt första adventsfirande, med allt vad det innebär – dvs bakande – i dagarna två. Mormor hade skickat mig familjerecepten som singlade ner genom brevöppningen i torsdags i god tid för baket. Det tar alltid lång tid att handla för mig, av den anledningen att jag inte känner igen varorna, och inte vet vad som är bra eller sämre märken. Varje handlingstur innebär långa vändor upp och ner längs gångarna, och flera minuters velande framför olika burkar och förpackningar när jag väl har hittat det jag letat efter. Denna här effekten förstärks nästintill parodiskt mycket när det är julbak man ska handla inför. Ändlösa vandringar upp och ner och ner och upp längs de olika gångarna ledde efter någon timme till en någorlunda välavprickad handlingslista, men tillslut insåg jag att detta aldrig skulle gå utan hjälp. När jag frågade efter färsk jäst, inte torrjäst utan den levande sorten som måste hållas kyld, stirrade affärsbiträdet på mig som om jag var från en annan planet, och det var också ungefär varifrån jag tyckte mig härstamma. Med ledsagning lyckades jag landa en burk torrjäst i min korg, tillsammans med en burk sirap, kokosfett gav jag bara upp, och strök ischokladen från listan i ren handlingsutmattning.

Det är inte bara husen som är som hämtade ur 50-talet kan jag konstatera, efter att ha grävt fram sådana varor som bara hemmafruar från en annan generation använder i Skottland, ur affärens djup.

Jag vet inte om jag gjorde en vidare övertygande imitation av en skotsk, eller någon annan sorts heller för den delen, hemmafru, men till klockan fyra idag hade jag i alla fall lyckats åstadkomma ett berg av pepparkakor, lussekatter och alltför rinnig knäck. Samt ett odekorerat pepparkakshus misstänkt likt stugan, men det är ju bra att ha något framtida pyssel att förströ sig med på kvällarna framöver. Dessutom hade jag faktiskt hunnit med att slänga skräp och få undan tomma och ouppackade lådor samt dammsuga, så nedervåningen är nu helt presentabel, och börjar dessutom skvallra om hög framtida mys- och trivselfaktor. Det blivande arbetsrummet är dock en allt annat än munter historia efter denna forcerade ”städ”(=slänga-in-allt-som-jag-inte-vet-vad-jag-ska-göra-av-i-arbetsrummet-och-stäng-dörren)rusch, och jag ser inte helt fram emot att börja reda i den röran. Trots att jag helt fräckt satte mina gäster i arbete när de kom lyckade jag ändå nästan få till det i tid och mysigt och trevligt blev det ändå i slutändan, om jag så säger det själv.

Eftersom största delen av institutionen hade tackat ja, och dessutom skulle ta med sig fruar och barn hade jag bullat upp för ett helt regemente. Jag vet inte om man kan dra några slutsatser av att de enda som faktiskt dök upp var kanadensarna, ”skandinaverna” och Peter som i och för sig är engelsman, men vandrar på hedar och annat så ofta han kommer åt. Det aberdeenska slaskvintervädret hade visst helt avskräckt resten. Men det var mycket trevligt ändå, och som fördel kan man ju räkna att alla gäster faktiskt fick plats i dockskåpet…

Nu har de gått för länge sedan, och jag har till och med diskat och hängt upp adventsstjärnor (utan lampor för de hade visst gått) och Uppsalakula, och känner mig ganska nöjd med att mitt vardagsrum börjar ta form, trots röran där uppe bakom den stängda dörren, men ännu mera nöjd med att det i det andra rummet där uppe står en stor, skön och fullt fungerande riktig säng och väntar på mig, för hu vad trött jag är. Godnatt!

Till bästa familjen Burströms ära försökte jag mig också på en lussedrake, som var rätt acceptabel i degform men blev väldigt tjock och bullig i ugnen, nästan mer som en lussegris. Han blir nog tyvärr retad av sina drakkompisar....

Annonser

Aberdeen i vinterskrud

De senaste fyra dagarna har det snöat och snöat i Aberdeen. Igår var det till och med riktigt kallt och i går mitt-i-natten såg min trädgård ut som ett vykort med flera dm nysnö som gömde  de stackars eftersatta buskarna under ett mjukt fluff. Tyvärr gick jag inte ut med kameran innan jag gick till sängs, jag tänkte att jag kunde vänta till ljuset kom, men först blev det åska (jag vet åska med snö – vem har någonsin hört talas om något sånt?), sen hagelstormar och sen varmt så när man tittade ut genom fönstret imorse möttes man av gråblask istället för fluffigt vinterland. Mycket snö fortfarande, men blöt och tung och imorgon ska de visst spöregna hela dagen sorgligt nog. Det var den vintern det, men den var i alla fall trevligt medan den varade. Första snödagen tog jag med mig kameran på promenad, så här följer några bilder av Aberdeen i vinterskrud.

Snön föll ymnigt på onsdagskvällen, så när jag kom hem efter att ha vandrat hem i den vackra vinterstaden från middagen med vår inbjudna föreläsare hämtade jag kameran och gick ut igen…

Torsdagsmorgonen bjöd på det vackraste vinterväder man kan tänka sig, även fast det skulle mulna på senare, så jag smet från jobbet och tog en lång promenad i Old Aberdeen.

Och utanför mitt fönster fortsatte snön att falla och falla och falla….

Överraskningar

Jag fick just tre tjocka brevpaket intryckta genom brevlådan. På ett av dem står det uttryckligen att det inte får öppnas förrän den 29e, så jag antar väl att det gäller för dem alla då – men å vad nyfiken jag är!

Musketörernas äventyr

Nå, nu måste jag ju ändå berätta lite om de återförenade musketörernas äventyr i Skottland. Det startade med en fasansfullt tidig flygresa för majoriteten av dem, och en inte alls så farligt tidig tågresa för en minoritet. Sammanstrålade gjorde de i Edinburgh, där Daniel vid det laget hade dragit sin väska genom hela Edinburgh Castle och gamla stan av rädsla för att den skulle bli helt bortglömd om han lämnade den under skylten ”left luggage”.

Vi nosade rätt på en lunchpub, så Daniel och Kristin äntligen kunde få konfronteras med det skotska köket. Och ölen. Efter lunchen fortsatte de inresta sitt (blöta) turistande medan jag letade rätt på bussen som skulle ta mig till IKEA. IKEA Edinburgh ligger inte direkt i Edinburgh kan man konstatera, bussen åkte och åkte och lämpade tillslut av mig i en by vars största attraktion tveklöst var en blågul byggnad med stor dragningskraft på svenskar. Effektivare och mer fokuserad IKEA-runda har jag aldrig gjort, det hela var avklarat på mindre än en timme, men vad hjälpte det när söndagsbussarna bara gick en gång i timmen – och tillbaka-timmen inte alls sammanföll med dit-timmen. Med två dignande IKEA-kassar och en otymplig mittbalk fick jag därför möjligheten att under en halvtimmes tid beundra den tjusiga utsikten från busshållplatsen under ihärdigt duggregn. Tillslut kom bussen och ganska snart stod det klart att jag antingen skulle hinna med tåget – på vilket D & K redan parkerat sig – precis, eller precis missa det – och ju närmre centrum man kom desto sannolikare verkade det andra alternativet. När jag kom fram hade klockan redan passerat avgångstid, men man vet ju aldrig tänkte jag och skyndade mig mot stationen så snabbt överfyllda IKEA-kassar och mittbalkar tillät. Och där stod Aberdeentåget fortfarande utannonserat på stationstavlan när jag kom fram, det verkade som en kamp mot tiden, för för varje minut som jag ägnade åt att stappla iväg mot perrongen flyttades också avgångstiden framåt. Väl framme vid tåget vägrade de trots tydlig immobilitet öppna dörrarna för oss oförtjänta turnissar, men tillslut hittade vi i alla fall en konduktör som var vänligt sinnad nog att öppna dörrarna på det stillastående tåget. Lite lagom skakig och skärrad och lätt oförmögen att tro på min tur släppte jag kassarna innanför dörren och började just fundera om jag ens skulle orka leta rätt på D & K när jag såg två vinkande armar längre in i vagnen. Ibland faller allt bara på plats framför fötterna på en utan att man gör något för att medverka, men efter de senaste månadernas möbeldebackel kan jag nästan tycka att det var lite rättvist att min nödvändighetestur till IKEA inte slutade med en timmes väntan på Waverly station med en tystlåten mittbalk som enda sällskap under det att mina gäster själva for iväg till Aberdeen….

Väl hemma passade gästerna in mittbalken i sängstommen fortare än jag hann få av mig skorna och vips var alla problem undanröjda och en riktig säng materialiserade sig ur lådor och kartonger. Vilken ohämmad lycka! Därmed kavlade vi upp armarna och gav oss på den skotska ölen som jag enligt vanligt manér inhandlat efter etikett – till torsdagsölens ära (även fast det var söndag). Ja, vi gav oss också på soffan, och genom doktorernas förenade talanger tog den långsamt form. Doktoranden valde att istället fokusera på öl och underhållning. Efter att säng och soffa förfärdigats, ölen avsmakats och middag inmundigats var vi alldeles för utmattade för att hålla oss till planen – som hade inkluderat Vodka Revolution, kyrkobesök och möjligtvis Titanics whiskeybar – de övergavs istället enhälligt till förmån för sängen.

Måndagen var destinerad till Utflyktsdag – och inleddes därför ändamålsenligt med spöregn. Allteftersom delar av sällskapet tog sin tid på sig klarnade vädret dock upp – något. Ett tag såg men till och med lite blå himmel (på ett ställe mellan molnen). Men med lågstadielärarens visa ord ekande i bakhuvudet ”Det finns inget dåligt väder…” rotade jag rätt på regnjackor och packade ner regnbyxor i ryggsäcken, tillsammans med min splitternya födelsedagspresent, som, skulle det vissa sig, kom väl till pass under dagen.

I skotska skolor får barnen visst göra paraplyer istället för snöflingor att sätta upp på fönstren. Det säger allt!

Så bar det av till Stonehaven, där himlen stundtals faktiskt inte var helt grå.

Nåja, är det utflyktsdag så är det, så man får väl ta seden dit man kommer och ge sig ut i gråvädret. Seden att fotvandra i vilket väder det än må vara verkade dock snarast vara skandinavisk – och möjligen estnisk – snarare än lokal. Förutom en grupp indier som stod och fotograferade sig med slottet i bakgrunden på det första ställe längs stigen där man faktiskt ser Dunnottar Castle (de gav också upp och vände tillbaks till Stonehaven så fort de fotograferat sig färdigt), stötte vi inte på en levande själ på hela vandringen. (Det är möjligt att vi kanske stötte på en eller annan själ av den evigt vandrande sorten, för på sina ställen drog det allt lite kallt – och stigen är brant och slottet har en dramatisk historia….)

Kylan hölls stången med hjälp av disputationspresent i födelsedagspresent 😉 Termen ”whiskey-turism” har härmed givits en helt ny, och betydligt bättre innebörd. Men whiskey kan ju faktiskt inte smaka bättre än den gör i sådan miljö – och det måste ju vara just vad drycken är framtagen för…

På oss hade vädret helt motsatt effekt mot vad det hade på indierna, vi blev rent uppspelta – det kändes ju onekligen som ett riktigt äventyr. Dessutom gör sig Dunnottar Castle mycket väl mot regn och dimma, där det ligger och ruvar på sin klippö blickandes ut över den karga Nordsjön. Stämningen var därför på topp när vi kom fram till trappan som leder ner till Dunnottars port, som dessutom var öppen, hade vi sett på avstånd. I trappan mötte vi en local med hund som, kom vi på senare, antagligen vad den som just hade varit där och låst slottet – för när vi kom fram var porten låst med det bastantaste hänglås man kan se, och eftersom otillgänglighet tydligtvis var det främsta ledordet när de byggde slottet är det fullkomligt omöjligt att planka in. På hemsidan står att det är öppet varje dag till fem, eller till solnedgången – weather providing – så det var väl där det felade då. Klena skottar som inte klarar av lite regn!

Min andra tur till Dunnottar Castle – och ännu har jag inte sett det från insidan. Vi var dock inte redo att nöja oss med en så snöplig avlutning på utflykten, utan trotsade förbudsskyltar och staket och tog oss över den lilla bergkammen till stranden på andra sidan slottet.

Där avslöjade sig en helt perfekt ”kullerstensstrand” med stora mästerligt havsslipade stenar, där ljudet från varje steg man tog ekade i håligheterna mellan stenarna under ens fötter, och där vågrörelserna ljudligt rullade strandstenarna mot varandra till ännu större perfektion. På sätt och vis blev äventyret nästan bättre av att slottet fortsatte vara ointagligt…. Hela scenen var som hämtad ur en P.D. James-deckare, och vi halvt om halvt förväntade oss att hitta ett sjöspolat lik bakom ett klipputsprång. Inget sådant återfanns dock, vilket väl på sätt och vis var tur, eftersom vi nu inte befann oss i en deckare utan i verkligheten, och likfynd kanske inte skulle varit riktigt lika trevligt avslut på en utflykt som det skulle varit inledning av en deckare. Istället klättrade vi tillbaks över klippa och staket och vandrade tillbaks till Stonehaven i den fallande skymningen.

Fast beslutna att inte upprepa gårdagskvällens fadäsartat snöpliga avslutning bytte vi regnjackor mot utgångskläder och begav oss mot Vodka Revolution, med ett kortare stopp på en Indisk restaurang som jag gått förbi ett par gånger. Det måste ha varit en bra Indisk restaurang, för när vi kom in ändrade vi helt den demografiska fördelningen på restaurangen, gendermässigt såväl som härkomstmässigt. Men som analytiskt redskap för kvalitetsutvärdering fungerade det nog, för maten var väldigt god.  Så, äntligen, klev vi in på Vodka Revolution, som visade sig vara ett trevligt ställe, men, enligt estens något misslynta bedömning – tjejigt! Drinkmenyn gödslades av sliskiga shots och söta drinkar (som även kunde fås på pitcher), men den hederliga rena ryska och estniska vodkan lyste med sin frånvaro. Hur det nu än var med den saken tog det henne inte lång tid att beställa en radda shots i glada färger åt sig och Daniel, och det tog dem inte heller lång tid att avverka desamma, medan jag långsamt (alltför långsamt enligt vissa som övervägde att beställa in en radda shots till bara för att ha något att göra) sippade på min (alltför söta) blåbärsdrink. (Trots sockeröverdosen är det nog ändå ett ställe man kommer att gå tillbaks till, bara för att det var så trevlig känsla på det – man får välja dryck med lite större eftertanke bara.) En omgång till ingick dock inte i vår väl utstakade plan, måndagskvällen och utflyktströttheten skulle trotsas med ännu en bar, så när jag sörplat mig i botten gav vi oss av mot Soul, en före detta kyrka (med klocktorn och allt) numera lite lätt snobbig pub på Union Street – som jag sett utifrån och ville pröva, mest för den hädiska tanken på bardisk bakom blyglasfönster.

Den allmänna meningen var att det var ett rätt häftigt ställe, men att de kanske hade byggt bort kyrkan lite väl mycket invändigt. Ingenting av det höga taket fanns kvar, och lampor och annat förstärkte inte heller känslan av kyrka. Kyrkfönster fanns dock kvar, liksom delar av predikstolen eller orgelläktaren eller vad det nu en gång varit och en del andra delar av det mörka träet från kyrkans dagar. En öl klarade vi av där, sen var det bara att inse att åldern faktiskt måste få ta ut sin rätt – vi klarar visst inte av att gå ut med besked vilken dag i veckan som helst längre – och gav upp alla tankar på Whiskeybarer med Titanicinredning och packade istället in oss i en taxi med destination 4 Thom’s Place.

Snö

Nu snöar det i Skottland gula löv och fluffiga snöflingor virvlar om varandra utanför fönstret.  Ganska poetisk syn.

Musketörerna återförenade

Jo nu är D & K här, och har trotsat det skotska vädret och turistat som galningar genom Edinburgh medan jag har åkt med buss 47 fram och tillbaks till IKEA och  handlat mittstommar och andra nödvändigheter. Så nu ligger jag i världens högsta och mest efterlängtade säng. Äntligen! Men mer än så orkar jag inte skriva, för nu ska jag sova – i min säng! Godnatt.

Jasså, berättade jag inte att ratten inte ingår i bilköpet?

När man pratar med IKEA hävdar de att mittbalken bara ingår i priset för såna som köpt sina sängar på nätet, de andra får förstå av sig själva att man ska plocka upp en mittbalk på varuhuset. När man frågar varför de i sådana fall inte kan upplysa sina kunder om detta vid köptillfället svarar de att detta kan de inte göra något åt, och jag får vara så god att själv köpa min mittbalk på IKEA. Det är uppenbarligen inte deras problem att de inte orkar tala om för folk att de köper osovbara sängar, för vid en liten empirisk undersökning visar det sig att i princip alla sängstommar till dubbelsängar ska stöttas av mittbalken skorva. Detta måste följaktligen vara ett av de vanligaste problemen folk har när de ska skruva ihop sina sängar – saknad mittblak. Man kan fråga sig om det inte skulle vara en idé att faktiskt inkludera denna nödvändiga del i själva paketet?

Skönt i alla fall att veta att man slipper leka turist i sitt eget hemland på söndag, utan som en äkta skotte istället kan tillbringa eftermiddagen på IKEA 😦 Hoppas bara att det inte visar sig att den livsnödvändiga sittpinnen Uno inte är inkluderad i standard-soffpaketet, för soffan är fortfarande inte färdigmonterad och kommer nog inte att bli det innan söndag – så jag kommer garanterat inte att upptäcka den saknade Uno förrän efter visiten till IKEA. Nåja, jag får väl trösta mig med ännu ett avsnitt av stolthet och fördom….

Och jag som skulle sova i en säng!

Ikväll kom Jeff och Kate över för att hjälpa mig att montera min säng och soffa – äntligen!!! Trodde jag ja. För när i princip hela sängstommen var monterad var där en mycket vital bit som saknades, nämligen mittbalken som ska bära upp hela tyngden av madrasserna och de på dem. Alla kartongbitar gicks igenom utan framgång, ingen mittbalk materialiserade sig. Och mycket riktigt, när man går in på IKEAs hemsida står det – under rubriken ”Bra att veta” – Mittbalken skorva ingår i priset, men paketeras separat. Fint. Jättefint. Något sånt separat paket fick inte jag när sängeländet levererades hem till mamma och pappa, och ingen på varuhuset kunde visst klämma ur sig det lilla faktumet när jag köpte skrället. Så jag har nu en fullt monterad och fullt oanvändbar säng. Och en halvt monterad och halvt användbar soffa. Och jag är så deprimerad, jag skulle ju sova i min säng i natt! Nu får jag ringa och skälla på IKEA imorgon, men vad hjälper det, jag är här och Uppsala är där och i Aberdeen finns inget IKEA. I Edinburgh finns en IKEA, och dit ska jag i och för sig på söndag för att plocka upp Daniel och Kristin, men i den planen ingick inte en tur till IKEA. Fasiken.

Ännu en kväll i Austens sällskap

Hur trevlig gårdagskvällen än var kan det nu inte hjälpas att den tvingade mig ner i packlådan med dvd:er för att rota rätt på riktiga Stolthet och fördom, och nu har jag bara en sak att säga in the matter: Keria Knightley släng dig i väggen! Hennes version är bara en blek kopia, på alla punkter, och Keiras stackars Darcy kan ju bara karaktäriseras som ett mähä i jämförelse med den riktiga Mr Darcy… och det bästa av allt är att man har flera timmar i Hertfordshire framför sig..

Lyckan att sova tills man vaknar….

Idag har jag haft vilodag. Jag bestämde att idag fick jag sova tills jag vaknade av mig själv, o vilken skön känsla. Nu vaknade jag inte pinsamt sent i alla fall, utan redan tjugo över åtta låg jag och tittade ut genom fönstret på ekorren som skuttade runt i trädet utanför belyst av den uppgående solens strålar.

Så borde alla morgnar vara.

Enligt planen skulle morgonen så småningom övergå i arbete, men så blev det aldrig. Istället surfade jag runt på nätet, fixade småsaker, packade upp ett par lådor, skruvade ihop ännu en möbel, flyttade en köksskåpshylla så vinglasen fick plats, gick på stan och tittade på skrivbord och köpte onödvändigher som högtalare till datorn, gick hem och rostade kastanjer och umgicks med lugnet och mig själv ackompanjerad av ett glas vin och Stolthet och fördom (otäcka Keira Knightley-versionen, men vad gör man). I slutet kom jag dessutom till insikten att den värsta scenen i filmen – obehagligt löjlig hångelslutscen på Pemberlys terrass – tydligen är gjord endast för den amerikanska publiken (jag såg filmen i Kanada). I den europeiska versionen slutar filmen istället med Lizzys samtal med pappa. Detta är ett tilltag som verkar vara återkommande. Min version av Siste Mohikanen köpte jag, till min stora sorg, i Kanada, och jag har funderat över att köpa en helt ny dvd i Europa eftersom de förstört hela filmen genom att lägga in en massa löjlig konversation + meningslöst hångel i slutet. De sista minuterna gör hela filmen otittabar, och man kan ju inte bara stänga av eftersom de inte bara lagt in en massa fjams efter det riktiga slutet, utan uppenbarligen filmat två slutscener, en med övertydlig sentimentalitet och en utan. Detsamma gäller tydligen Stolthet och fördom, som onekligen blev en betydligt bättre film utan den olidligt anakronistiska ”hångla-i-månskenet-på-balkongen-i-bara-mässingen-scenen”. Man kan ju inte hjälpa att tycka synd om amerikaner, som tydligen inte kan identifiera romantik om de inte får den skriven på näsan…

« Older entries