Så mycket som händer på ett år…

I dag för ett år sedan gick världen under.

Man kan undra hur man klarar sig igenom världens undergång, men jag vet. Man gör det därför att Johanna cyklar runt till varenda affär i Uppsala för att hitta färska blåbär – i november – för att hon vet att är det något Lotta äter så är det det det, därför att hon och Axel packar ned en i en filt framför brasan på landet med en kopp thé, därför att Sara kommer över med juice, fil och flingor – som är lättkonsumerat – och en plockgodispåse full med olika sorters barnsligt gelégodis, så man har när man ”klarar av att äta igen”, för att Lina på eget bevåg kommer över och bara är där under den tiden lägenhet och källare töms på hälften av sina grejer, för att Kerstin ringer flera gånger om dagen för att höra hur det är med en, för att Rose-Marie erbjuder sig att åka hem tidigare från sin semester i Syrien, för att Daniel och Kristin vägrar acceptera ett nej och kommer över en gång i veckan med mat och öl och kvällsumgänge i en månads tid… Jag har världens bästa vänner, och det är tack vare er jag har överlevt – och kommit vidare – det senaste året. Tack för att ni finns och för att ni står ut med mig – vilken skepnad jag än tar!

Lördagsutflykt

Idag hade vi utflyktsdag. Vi tog tåget söderut till den lilla pittoreska fiskebyn Stonehaven som också kan ståta med slottsruinen efter Dunnottar Castle. Vädret stödde våra utflyktsplaner med strålande sol.

Stonehaven visade sig vara den sötaste lilla skotska stad man kan tänka sig med små vitrappade stenhus runt en liten havsvik.

Från hamnen fortsatte en liten stig upp på den branta kustsluttningen och söderut mot Dunnottar Castle längs en helt fantastiskt vacker och vild kust.

Längst ut på en udde, eller nästan halvö, ligger ruinerna efter Dunnottar Castle, skyddad nästintill oåtkomlighet av branta klippväggar.

Dunnottar Castle har sett kungligheter komma och gå, ackommoderat storheter som William Wallace och Mary Queen of Scots och King Charles II, hjälpt en liten trupp hålla stånd mot Cromwells armé under åtta månader och räddat de skotska kronjuvelerna. Efter 1715 när den siste Earlen av Marischal dömdes för förräderi för sitt deltagande i jakobiternas uppror togs slottet över av staten och glömdes bort och förföll så småningom till den imponerande ruin det nu är.

Eftersom vi var lite (eller väldigt) långsamma på morgonen kom vi tyvärr fram till slottet precis efter att det hade stängt, vilket ju var lite sorgligt. Men vägen till slottet och vyn över det var så vacker så det gjorde inte så förfärligt mycket.

Man tjuvkikar in genom skottgluggarna i brist på riktig närkontakt med ruinerna….

Istället fick vi se solnedgången över den branta kusten och vandra tillbaks längs kuststigen i skymningen.

Så kom vi tillbaks till den lilla hamnen där de små vita husen spred sina glimmande ljus över havet, och tyckte båda att det var värt att avsluta dagen med trerättersmiddag och en flaska vin på Stonehavens prisbelönta fiskrestaurang (som ändå hade fullt överkomliga priser på sina rätter, och krabbsoppan – fullspäckad med krabbkött – som vi tog som förrätt var den godaste jag ätit). Mycket mycket trevlig utflykt! På tåget hem var vi båda helt säkra på att planen som vi haft på att gå ut och fira halloween tillsammans med överförfriskade spöken och sexiga häxor (kortkort är ett begrepp som verkligen anammats fullt ut bland Aberdeens pubbesökare) skulle skrivas om till hemmakväll. Så nu sitter vi uppkrupna under täcken i sängen och tittar på Jim Hensons Storyteller och firar de dödas afton på ett alltigenom trivsamt och tillfredsställande sätt (med nya glittriga naglar dessutom ;)).

Höststorm och Halloween

I onsdags kväll landade Lina i Aberdeen. Eftersom jag kvällsundervisade stuvade jag bara in henne i en taxi tillsammans med mina kollegor och vår inbjudna seminariehållare från Oxford och hoppades på det bästa. Det verkade dock ha haft trevligt när jag väl hittade rätt på dem på en pub downtown någon gång runt tio, så man får väl anse att det hela avlöpte väl. På vägen hem visade King’s college upp sin fulla gotiskt-romantiska potential.

Det gäller ju att göra det mesta av sådana högtider som man inte har tillgång till i sitt hemland – följaktligen tjuvstartade vi Halloweenfirandet redan i gårkväll med orange biffar till middag (nämligen köttfärsbiffar med morot, ha! – dagens morot), brittisk öl och cider, läskiga halloweenkakor och pumpakarvande. Jag skaffade mig ju lite pumpavana under mitt år som Kanadick, (jag gav till och med bort en pumpalykta som inflyttningspresent där borta), så full av övermod skred jag till verket. Pumpor är hårdare än man tror som naiv och oerfaren svensk, vilket resulterar i att man helt plötsligt tar i för hårt och skär av sin stackars gubbe tänderna, näsan eller någon annan nödvändig del av anatomin. I slutändan fick både min och Linas gubbar klara sig med bara en tand var…

Som krona på verket förärade Lina våra naglar speciell halloweenmanikyr – i diskret orange och svart dekorerat med en drös spindlar, fladdermöss, spöken och andra gosiga typer. Jag hade gett Lina fria händer, så följaktligen fick mina naglar i barnstorlek en mer barnslig dekorering medan Lina höll sig till den mer stilrena varianten (om man nu kan kalla orange naglar med svarta spindelnät stilrent).  Så avnjöts kvällen under trevligt samkväm över lagom mycket öl allt emedan våra tjusiga jack-o’-lanterns spred sitt varma ljus i höstmörkret, och höststormen långsamt friskade i runt knutarna.

Ikväll ska iväg till Old Black Friars och äta Halloween-haggis! 🙂 Hoppas vi inte blåser bort på vägen bara….

Jag var ju tvungen att uppdatera med bilderna av halloween-haggisen också…

Saker är men inte här

Mina grejer har landat i London. Därifrån blir de upplockade i helgen. Det har man inte stor nytta av eftersom man är i Uppsala nästa vecka. De blir följaktligen levererade 10e november, dagen efter jag kommit tillbaks. Tre och en halv månad utan mina saker… det börjar kännas. Speciellt om fötterna… röda skor är tjusigt, men definitivt inte gjort för senhöstväder i Skottland.

Akademikersnobbproblem nr 1: Jag minns inte vad jag har gjort av min balklänning, men packade jag ner den befinner den sig fult oåtkomlig i London, och vad ska jag då ha på mig på slottet?

Akademikersnobbproblem nr 2: Alla mina finskor ligger definitivt i en låda i London, så vad ska jag ha på mig på fötterna är det tänkt? Jag har ett fullt utbud av finskor i alla modechanger, och köpte dessutom ett par nya dyra silver till promoveringen. Jag har inte lust att lägga pengar på ännu ett par engångsskor.

Men nu ska jag städa. Det kan ju inte se ut så här när jag får besök…

Förresten så tjuvköpte jag en förpackning blandade lökar minitulpaner när jag var på Sainsbury’s, så nu får jag väl gräva ner dem fast jag inte har någon jord. Stackars mig 😉

Dagens morot: Pasta och morotssås med fetaost och oliver. Ännu en hit. Jag modifierade receptet jag hittade till nästintill oigenkännlighet, men gott blev det. Tänk vad mycket skojsigt det går att laga till bara man kliver utanför sina vanliga ramar…

SD, människoapor och sexteorier

Dagens morot: Lax med chilidoftande rotsakspytt på en bädd av färsk spenat och ruccola. Visst låter det lyxigt? Det kan också stavas r e s t e r, men det låter inte riktigt lika tjusigt. Och ja, rotsakspytten består till största delen av morötter + palsternacka, squash och lök. Det blir attans gott faktiskt, men jag har en vag känsla av att jag kanske fuskar med morötterna… (i och för sig är det mitt eget knasiga påfund, så man kan fråga sig vem som egentligen ska döma i frågan – och det är i alla fall helt klart att morötterna är fullt identifierbara i denna rätt).

Middagen intog jag till den lärorika filmen Walking with Cavemen som jag ska leda ett seminarium kring under en tutorial imorgon. I den presenterades orsaken till den upprätta gången som sex – genom att gå upprätta sparade förmänniskorna lite energi (som ett paket chokladkex om året ungefär) som kunde användas åt sex och att återhämta sig lite snabbare efter en födsel än annars – vilket då ger möjligheten att klämma in en till unge i reproduktionscykeln. (Man får också se hur kvinnorna, lite längre fram i den avlägsna forntiden helt sonika lägger sig på rygg med benen i vädret för att fånga den dominante hannens intresse). Nu erkänner jag villigt att jag är hopplöst efter vad gäller människoblivandet, så järnåldersarkeolog jag är, men sexteorin har jag aldrig hört talas om. När jag läste a-kursen (och Bosses bok De första stegen för den delen), så fick jag intrycket att det var vattenapeteorin, strandvattenteorin eller möjligen savannteorin, som gällde…  sexteorin talades det tyst om. (Man kunde också fråga sig varför Homo Habilis är vita medan de konkurrerande apmänniskoraserna är svarta – och Ergasters bländvita rumpor sprang visst runt lite överallt under Afrikas sol.) Men nu får jag låta BBC stå för sanningarna och istället använda min teoretiska plattform till att tala illa om SD – vilket jag gjorde under dagens föreläsning om arkeologi och nationalism. (I efterhand kom jag på att man kanske inte får vara subjektiv och politisk i UK – men det är försent, och för övrigt tänker jag inte ångra mig ett dugg!) Men nu ska jag nog ta och sova igen de där timmarna från inatt som gick åt till att göra föreläsning. Ciao.

Morötter, alfapet och krig

Idag har jag haft slödag (om man inte räknar in den där milen som jag sprang på eftermiddagen – men ur den synvinkeln att jag inte jobbat ett endaste dugg). Det var jättefint väder idag, som kompensation för allt det grå som varit de senaste veckorna kanske. Jag hade väldig lust att sätta lökar i trrädgården, jag kan bara inte komma på hur jag ska lyckas införskaffa nödvändigheten jord (lökarna kan man beställa hem men inte själva jorden och det måste fyllas på i de utarmade ”rabatterna”). Det verkar dock som om Jeffs fru Anna är en trädgårdsfanatiker av rang, så kanske kan jag lyckas locka henne på helgutflykt (i hennes bil då helst)…

Igår bjöd Jeff och Anna mig först på middag och sen på teater (gratisbiljetter via universitetet); Black Watch framförd av National Theatre of Scotland.

Black Watch (The Royal Higland Regiment) är ett regemente med flerhundraårig historia, djupa traditioner och nationell (skotsk) stolthet. I pjäsen skildrades en liten grupp av unga män som tjänstgjort i Irak. Deras historia berättades från en skotsk pub och pjäsen var helt fantastisk! En av de sannaste mest gripande skildringarna av Irakkriget jag sett, om inte den sannaste. Manus, regi, scenlösningar, ljussättning, skådespelarinsatser – allt var jättebra, och man kom soldaterna väldigt nära. Pjäsen kom till under flera år av intervjuer med en grupp Black Watch-soldater, och det märktes verkligen att den var väl underbyggd. De fick mig till och med att gråta på slutet – och jag gråter aldrig, varken på film eller teater. Krigets samtida meningslöshet och oerhörda betydelsefullhet vävdes ihop i en mycket stark historia. Som det står i programmet: ”In the end, our soldiers don’t fight for Britain or for the Government or for Scotland. They fight for their regiment. Their company. Their platoon. And for their mates.” Nu är väl sannolikheten minimal att denna pjäs skulle sättas upp i Sverige, men skulle ni av misstag lyckas snubbla över den rekommenderar jag den varmt!

Jag skulle ju bara äta morötter den här veckan. Det har gått sådär. Man kan ju inte förväntas sitta och knapra morötter när alla ens kollegor smörjer kråset med viltstek och röding, så måndagen måste ju automatiskt räknas bort. Sen orkade jag inte handla i tisdags när jag kommit tillbaks, men i onsdags åt jag faktiskt morötter – tillsammans med rödbetor, brysselkål och vaddetnuvarförengrönsak – alla kokta, och det var ju riktigt gott. I torsdags skulle jag enligt planen träna och knapra morötter, men istället gick jag hem till Kate och åt onyttig kycklingpasta, drack vin och spelade Alfapet till mitt i natten under det att mina kläder tvättades. (Efter några riktigt patetiska rundor med poängskillnader på 50 poäng mellan spelarna tilläts jag ord på svenska, så i slutändan förlorade jag bara med hundra poäng….). I fredags gjorde jag faktiskt morots och linssoppa till lunch, men sen blev jag ju bjuden på pasta bolognese innan teatern och baked blueberry cheescake efter, och mot sånt har ju morötter inte mycket till möjlighet att hävda sig. Idag gick jag dock tillbaks till mina morötter – i form av morots och palsternackspytt tillsammans med röding och räksås. Det blev jättegott, riktig lördagslyxmiddag. (BARA morötter kan man faktiskt inte äta, det är jättetråkigt och vad var det för en galning som kom på den idéen?). Eftersom denna vecka ur morotssynpunkt varit allt annat än lyckad ser jag ingen annan lösning än att utsträcka den till nästa vecka också. Åtminstone fram till onsdag, för jag kan ju inte tvinga Lina att äta morötter bara för att jag är galen…

Det är ju så man knappt tror sina ögon!

Det här inlägget skriver jag under det att jag är hemma för lunch – för jag har äntligen fått mitt bredband hemma!!!!! Det måste utan tvekan räknas som de senaste månadernas hitintills största framgång. Med internet, och inte minst spotify, hemma kommer mina kvällar att bli så oerhört mycket trevligare att det nästan inte går att tänka sig hur trevligt det kommer att vara att bo i mitt lilla dockskåp :). Skulle man nu få möbler och grunkor också finns inte mycket övrigt att önska. Skulle möjligen vara en kattkompis då….

Research Away Days

Tidigt i måndagsmorgonens grådager samlades en hop lagom utsövda arkeologer (nya färgglatt randiga klänningen kommenterades med höjda ögonbryn och något mummel om störande livliga färger en måndagsmorgon), och så packades hela institutionen, postdocar och allt, in i en minibuss och kördes iväg ungefär en timma västerut på the Highlands of Scotland. I två intensiva dagar pratade vi sen forskning, ekonomi och ansökningsförfaranden, umgicks, drack whiskey, pratade allvar och goja. (Lite för mycket whiskey för vissa Lottor ledde till lite för mycket goja).  För mig var det jätteintressant att höra om de andras forskning, att börja ana framtida samarbetsprojekt och få input på vad jag själv håller på med, men det var också absolut skräckinjagande att komma till insikten hur viktigt det är att söka medel och dra in pengar utifrån och känna hur absolut värdelös jag är på detsamma (ett tag övervägde jag att säga upp mig på studs och flytta ut i en stuga i skogen med en katt som enda sällskap – bara för att undvika framtida agsavslagnederlag). Pga den där punktlistan från i söndags, i kombination med ett uttalande från Neil på söndagkvällen (det behövs inte, det ska inte vara så formellt), hade jag ingen powerpoint när jag presenterade min forskning utan talade bara lite fritt utifrån mitt stödordsdokument. Det var jag ensam om visade sig. Alla andra hade gjort oerhört ambitiösa powerpointer, och eftersom jag inte heller hade en ppt på presentationen jag höll när jag var på anställningsintervjun (något som givetvis var ett stort och omtalat misstag), verkar detta nu som något slags statement. Hädanefter kommer jag aldrig att kunna ha en ppt i de här sammanhangen – alternativt (vilket väl är det troliga) för alltid bli pikad när jag i framtiden HAR en ppt. (Jo, det har ju redan börjat – “the ones among us that don’t hold something against power point…” -”I’m not as brave as Charlotta, I need my slides…” – “well if the technology doesn’t work we could just have Charlotta doing all the lectures…”). Hm, hurra.

På torsdgseftermiddagen snöade det över higlands (i ungefär tio sekunder). Mitt förtjusta utrop möttes av total oförståelse. Så nu har jag etablerat mig som konstig på alla punkter. Skönt. Undrar om de ångrar sig?

Department of Archaeology, University of Aberdeen – The iron fist of data in a fluffy glove

Snö faktiskt

Förresten så snöade det här i morse, till min stora förvåning. Jag har bifogat bildbevis så ni ska tro mig.

Snötäckt tuja

Rätt blöt snö för all del, men vad kan man vänta sig av oktobersnö? Den la sig på gräset ett litet tag i alla fall. Men nu är det sol.

För övrigt säger ryktena att mina grunkor har plockats upp. Hurra!

Falskt alarm…

Svenska flyttfirman hade självmant ringt till mamma som talat om för dem att på fredag är de bortresta och dessutom så hade jag faktiskt blivit lovad att lådorna skulle hämtas idag. Ja har vi lovat så får vi väl ordna det sa de, så enligt utsago ska de komma och plocka upp lådskrällena under dagen. Håll tummarna…

« Older entries