Framsteg. …eller i alla fall steg

Äntligen har jag fått ett bankkonto! Mina pengar kommer jag dock inte åt förrän på fredag, så gröteran fortsätter ännu en tid. I gårkväll råkade jag, utan att titta på det, vända upp och ner på det paket jag trodde var russin över min grötgryta. Det var inte russin utan röda linser, så nu har jag skapat en ny rätt. Jag lyckades stoppa mig i någorlunda tid, så det var ändå mycket mer havregryn än linser i grytan. Den fungerade tämligen väl med lite sylt, men jag tror kanske inte att den förtjänar att ingå i några framtida kokböcker….

Annars känner jag mig hoppfull med tanke på framtiden (dvs fredag), och jag har extravaganta planer på vad jag ska göra med min sorgligt försenade lön när jag väl får lägga vantarna på den. Tyvärr kommer väl verkligheten in och lägger den på sånt som dörrmattor, hyra, dammsugare och återbetalning av ackumulerade skulder istället, men drömma kan man ju alltid…

Vad är det för fel på folk?!?

Så kom det förbannade rasistpartiet in i riksdagen i alla fall. Jag trodde Sverige var klokare än så. Man får bara hoppas att de blåröda tar sitt förnuft till fånga och börjar samarbeta så sd inte får något inflytande. Och att de åker ut vid nästa val, fortare än man släpper sin första morgonfjärt!

Och så var det det där med svamp…

Det kan inte hjälpas. Är man besatt så är man, och det kan finnas värre laster än svampskogasberoende.

Föraningen om att den kommande hösten blir bästa svampåret på länge bekräftades av den lilla turen jag och pappa gjorde (i regnet) på fredageftermiddagen, för vi hittade både blodriskor och trattkantareller på ställen där de i vanliga fall inte brukar finnas. Men mest hittade vi taggsvamp. Och lite kantareller. Flugsvamparna stod sagoboksvackra i den gröna mossan, och man kunde inte låta bli att känna sig skogsmunter, trots det ihärdiga regnet. Tillslut blev det dock för blött och vi lämnade (lite motvilligt) den svampstinna skogen att i lugn och ro invänta nästa svampentusiast.

På lördagförmiddagen åkte vi ut till vårt svampberg, mamma, pappa, Carin, Nico och jag för en korttur. Eftersom mamma och pappa var bortbjudna och den första delen av förmiddagen gick åt på ikea fick vi samla oss för forcerat plockande (och för den som vet att man inte kommer ut igen blir det ännu mer koncentrerat och därför kanske lite mossa bland svamparna, (så vet du det Carin)) . Redan innan man kommit ordentligt in i skogen dök trattisarna upp och visade sig sedan med sån ihärdighet att jag inte ens hann upp på berget innan det var dags att vända om och gå tillbaks till bilen, med dignande kassar den tidiga säsongen till trots.

Väl hemkomna från svampbergsturen firade jag och Carin köksbordets svampberg med kantarell-  och stolt fjällskivlingsmackor (och värmde sen upp oss i bastun, för givetvis regnade det med varierande intensitet hela tiden vi var i skogen). Och faktiskt är det så att godare mellanmål får man leta efter!

Utan tid att vänta tills trattisarna torkat sig fick jag tragiskt nog återvända till Aberdeen helt utan svamp (jag har ju ingen frys), men väskan var i alla fall full av svenska äpplen!

Lotta, det var jättelänge sen du hälsade på tycker jag…

Så var jag tillbaks i Aberdeen och mitt tomma hus efter tio intensivt sociala dagar i Uppsala; Kerstin & Pontus, Lina, Rose-Marie & Dersim, Maria, Elias och gudson Adrian, Frands, Johanna & Sara, mormor, musketörerna, Johanna, Axel & gullungarna och Poff han jag med att träffa för lunch, fika, öl eller middag. Och till det tolkienfest, surströmming, drakbåt, ikea, rösta, familjemiddag och inte mindre än tre svampturer. Inte konstigt att jag inte hann med något jobb, vissa saker är helt enkelt viktigare än andra. 😉 En del poster är i alla fall avprickade, och jag har begärt in offerter från flyttfirmor, så förhoppningsvis kan jag få hit mina saker om en inte alltför avlägsen framtid. Jag tror att tomma hus känns mindre som hem än hus med mina saker i sig. Om allt går enligt planerna (men jag vågar nu inte hoppas för mycket) kommer jag dessutom att ha ett bankkonto imorgon, och med det kommer jag att kunna betala hyran och slippa känna mig som en ockupant… Och helt plötsligt har universitetets nätverk blivit mindre ondskefullt, för nu kunde jag ladda ner spotify till min officedator OCH öppna upp den på min bärbara. Things are looking bright :).

Helgen inleddes med lyxig fredagsmiddag hos Axel och Johanna. Idun och Signe hade gjort halsband och armband åt mig, och Idun upplyste mig indignerat om att det var länge sen jag var och hälsade på. Ja, det stämmer ju tyvärr, det är inte så lätt när man bor i Skottland :(. Men desto roligare att äntligen få se gullungarna och deras lika gulliga föräldrar. Man kunde tro att allt skulle vara som vanligt, för det var ju inte vidare länge sen jag flyttade (även om det känns som en monumental evighet sen för mig), men lite som ovanligt var det ännu, för Signe, som länge pratat som en kvarn, pratar nu så också Lottor förstår vad hon säger.

Fotografering är allvarliga saker!

Två mycket bestämda damer gjorde som de själva ville med svampsoppan och for annars runt som små troll på sedvanligt sätt när såna som jag kommer på besök, och efter att de packats ner i sängarna (till tonerna av en av Bellmans kanske inte allra muntraste sånger) fick vi andra njuta av alla godsaker som på sedvanligt Johannavis bullades upp. Det är just såna kvällar som man saknar mest av allt när man sitter i sitt lilla hus och umgås med sin bästa kompis datorn…

Svampiga tider

I morse strålade solen och mamma var ledig, så förmiddagen ägnades följdriktigt åt svamptur i Hågadalen tillsammans med mamma och en lycklig Nico, och inleddes på ädlaste vis av en stolt fjällskivling just vid foten av Kung Björns hög. Den stod fullt synlig bara ett par meter från Hågadalens mest trafikerade stig, så man blir ju tvungen att ifrågasätta den vanlige hågalufsarens naturkunskaper å de grövsta. Tur för oss dock, för bättre svamp får man leta länge innan man hittar.

Mamma med sitt stolta fynd

Stolta fjällskivlingar och fornlämningar verkar leva i symbios, för vid nästa fornlämning hittade vi ännu en fjällig hatt, och segervissa vandrade vi vidare genom kulturlandskapet. De två utgjorde dock hagens samlade bestånd, så vi fortsatte till skogen och mammas säkra blodriskeställe. Där växte det mycket riktigt fina små blodriskor, och på vägen dit citrongula slemskivlingar, björksoppar, taggisar, kremlor (i pepprig likaväl som opepperig variant) och mammas favorit fjällig taggsvamp (som en gång i tiden betecknades som oätlig i svampböckerna, men som visst vunnit status som delikatess i vissa kretsar nuförtiden). Och allt detta längs stigen i ett av Uppsalas mest välbesökta naturområden, och dessutom i början av svampsäsongen. Det lovar ju gott för alla er som stannar på plats och kan njuta av skogens håvor hela hösten. Själv får jag sitta och sura i Skottland och tänka på alla svampar som kunde hamnat i min korg…

Drakbåt är bästa sortens båt

Tänk att jag lyckades pricka in den, drakbåtspremiären! Annars har det ju bara körts outrigger den här säsongen, men eftersom ett gäng ska iväg och tävla i Hanover om några veckor har drakbåten dammats av lagom till min Sverigeturné 😉 Det är ju nästan för bra för att vara sant. Som tur är finns alltid sj där för att ta ner en på jorden. Tåget till Stockholm var inställt  (utan given anledning), så jag fick ta nästa och kom försent till paddlingen. Tåget hem hade lokfel och kom iväg en halvtimme försenat. Tåget innan hade också haft lokfel och kom inte iväg alls, så 21.11-tåget var fullproppat av en massa uppgivna 20.11-resenärer. Man fick stå.

Årets första (och enda) drakbåtspaddling (och troligen sista paddling alla kategorier eftersom kanotklubben jag varit i kontakt med i Skottland tycker att det blivit för mörkt(!) på kvällarna och avslutat säsongen) var ändå värt besväret. Den avslutades med årets sista dopp i Mälaren och därefter bastu. Dessutom känner jag mig nöjd med att lyckats rekrytera syster Carin till örnsbergsgänget. Hon kommer att föra den Hillerdalska paddeln vidare med bravur, och med största sannolikhet bättre än jag har gjort, då hon är betydligt mindre räkigt lagd än en del av sina storasystrar…

Uppsalasväng

Så var man hemma igen, eller vad det nu heter nuförtiden; i Uppsala. I fredags blev jag inkallad till begravning, morfars kusin Leif avled efter en mycket kort tids sjukdom. Så kort att jag inte ens visste att han var sjuk, än mindre död, innan jag kom hem i torsdags. Nu hade jag inte packat med mig några begravningskläder från Skottland (inte har jag några där ens), men jag lyckades rota fram ett par svarta byxor och en vit skjorta ur kartongerna i källaren.  Skor blev det värre med, valet stod mellan snygga röda klackskor eller vandringskängor, och föll på de röda. Så jag gick på begravning i röda skor, lagom fel. Begravningen var fin, men det var ändå inte riktigt vad jag tänkt mig med min fredag, så det var trevligt att åka till Stockholm och muntra upp sig med middag hos Kerstin och Pontus.

Lördagen ägnades med liv och lust åt festligheter, kanske lite väl mycket liv och lust, för söndagen blev en fasansfullt långsam dag… Trots detta faktum fanns det som viktigare var, och på eftermiddagen dukade föräldrarna upp till en liten surströmmingsfest med mormor och moster som inbjudna gäster. Som bakfyllemat kan surströmming diskuteras, men eftersom det kommer att dröja minns ett år innan det dyker upp på bordet igen var det bara att ignorera dylika tankar och hugga in. Brorsan vägrade dock att sticka ut näsan till bordet så länge surströmmingen stod framme (dock ej av alkoholrelaterad, utan bara av allmän kräsmagad, anledning), och materialiserade sig inte förrän glassen dök upp… Tänk att rata detta centrala inslag av svensk kultur på sånt sätt!

Men hur var det nu med grävningen?

Jo helt fantastiskt förstås…

Vi grävde ut ett hus i en ca 700 år gammal by. Den övergavs runt 1400 e Kr vid början av lilla istiden, och det spekuleras i om det finns ett samband. Dateringen baseras på förra året C14-dateringar. Vår utgrävningsyta låg i direkt anslutning till de rutor de tagit upp förra året, så en idé om husets orientering fanns redan. Att vi skulle lyckas placera våra rutor så att de tog slut just jämte en vägglinje och att till och med lyckades placera hörnet på vår grävyta så att vi precis fångade in hörnet på huset verkade dock så lyckosamt att det nästan kändes som fusk. Vi visste även hur djupa kulturlager som kunde förväntas och hade en idé om hur husgolv och byggnadsstruktur såg ut. Vi visste också att materialet skulle vara mycket välbevarat och rikt. Hur rikt det verkligen var förvånade dock till och med Rick.

Huset var ett torvhus med stomme av trä, av en sort som var vanlig på tundran. För att skydda mot kyla och väta täcktes golvet av golvplankor.

Husen hade ofta flera rum som kunde sticka iväg lite hur som helst genom mindre gångar. I vissa fall var till och med olika hus förbundna genom längre gångar, så att man vintertid kunde gå mellan husen utan att behöva gå ut. ”Vårt” hus visade sig vara ett mycket stort hus, till största delen grävde vi i dess centrala rum och vi hittade dess begränsning i norr och söder, men åt öster, upp mot tundran, verkade huset fortsätta i ännu ett rum att döma från den extra ruta vi tog upp. I väster, mot havet, har resterna av huset försvunnit dels genom naturens krafter och dels i förra årets skärslevar. Redan första dagen hittades de redan omskrivna spelstickorna i en hel uppsättning, vårt första unika fynd, och dag två hittade Rick grävningens första docka samt ett maskfragment.

I slutändan skulle vi hitta upp emot 20 dockor och dockfragment. Jag hittade tre av dem, minsta dockan, tjockaste dockan och en slingrande, eller dansande docka som var helt unik och nästan såg ut som ett modernt konstverk.

Varje dag gjordes åtminstone ett fynd av vad Rick kallade ”museum piece quality”. Cirka 80 procent av artefakterna var gjorda av trä, vilket blir mycket intressant när man tänker på det faktum att här inte fanns någon skog och inte ens några träd växte lokalt. Allt trä är drivved, eldningsmaterial, byggnadsmaterial, bruksmaterial och konstmaterial. Trots detta utgjorde trä grunden för den materiella kulturen. De flesta artefakterna var mycket konstnärligt utformade.

Även enkla bruksföremål var tydligt skapade med stor omsorg och mycket vackra.

Det var uppenbart att stor vikt lades vid den estetiska aspekten hos tingen, hos alltifrån pilspetsar och harpuner till mer tydliga konstföremål som masker och dockor. Även organiskt material som hår var bevarat, dock inte läder i sa stor utsträckning, även om vi faktiskt fann ett par läderbitar. Det som var sämst bevarat var keramiken, som på grund av sin dåliga kvalité lätt vittrade sönder. Många keramikskärvor smulades bara sönder under skärsleven när man försökte ta upp dem.

Vår vetenskapliga ”crew” utgjordes av åtta studenter, sju från Aberdeen och en från ett amerikanskt universitet, Rick, jag och RJ, som var vår GIS-expert, som själv fick dra ett stort arbetslass. (Aberdeens mjukvara avslöjade sig som såpass värdelös att den var oanvändbar och RJ blev tillslut tvungen att lägga in alla tre miljarder punkter manuellt). Första veckan hade vi även förstärkning av Mike från University of Fairbanks.

Varje student fick välja sig en egen 2×2-meterruta där hon eller han sen kom att tillbringa största tiden av grävningen. Efter de initiala åtta rutorna tog vi upp två till i norr, och i en av dessa grävde jag störstadels (när jag inte var ambulerande grävstöd för en del mindre snabba studenter). De norraste rutorna betedde sig lite annorlunda, och det var tydligt att de inte utgjorde en del av det stora rummet som de andra grävde i. De hade inte alls samma husgolvsmaterial som resten av huset, och kulturlagret innehöll betydligt förre träartefakter och inte alls lika mycket träspån för den delen. (Jag hittade däremot hur mycket stenmaterial som helst, avslag, kärnor och även en del mycket fint arbetade pil/harpunspetsar.) Studenterna var nog hursomhelst ganska glada att de inte grävde där. De norra rutorna skulle dock visa sig vara vinnare i längden 😉 Där kulturlagret i de andra delarna av huset tog slut fortsatte det bara i den norra delen och ju längre ner vi kom i våra ”lektorsrutor” desto intressantare blev de. Mot slutet dök ett helt fantastiskt trägolv upp,

betydligt djupare ner än det som fanns i det centrala rummet, bitvis fortfarande täckt av en (delvis bränd) matta av gräs, och på golvet vilade, fortfarande helt fantastiskt välbevarade, inventarier från det här lilla rummet; en hel träskål (eller bunke kanske) och en skopa. I kombination med allt kol som funnits i de övre lagren drog vi slutsatsen att vi befann oss i husets bastudel, och att den antagligen brunnit ner.

Mycket riktigt stod också resterna av en uppbrunnen hink direkt på golvplankorna, som en slags ögonblicksarkeologi som alldeles tar andan av en.

Men inte nog med det, för när Rick lyfte på hinkbottnen låg där en kniv som hinken skyddat från eldens härjningar så därför fanns handtaget fortfarande kvar.

Ja ni kära vänner, ”archaeology to die for”. Och jag som inte ens gillar artefakter, men ska någonting få mig att bli empiriker så är det detta!

Bara svenskar

Bara svenskar, och japaner (fast de ställer helst sina obevakade resväskor på kö och går själva och dricker kaffe), ställer sig spontant i kö utan att boardingen ens ropats ut. De har stått länge nu. Jag undrar varför, är det för att det är så viktigt att komma först genom dörren, eller för att det är så himla roligt att köa, eller för att det skulle vara så pinsamt att inte stå i kön om det nu var det man skulle göra? Det är ju inte som att planet blir fullt, eller åker innan alla kommit på. Möjligen är det för att ha möjligheten att stå och stampa i golvet och vara irriterad över att de aldrig öppnar dörren ”för vi har faktiskt stått här och väntat jättelänge nu…” Jaja, nu har de påbörjat boardingen i alla fall, så det är väl dags att stänga av datorn…

Svamp och svenska äpplen…

är sånt som man längtar efter extra mycket en september i Skottland, och i kombination med allmän pengabrist, möbelbrist och studentbrist fick det mig att ge upp Aberdeen för en tid och packa mig till Uppsala. Jag lyckas dessutom vara med på fest på lördag och drakbåtspaddling på måndag, och svampskogen ligger och väntar på mig. Så finns en massa saker ”att fixa” också, bankdosor, lådflyttar, golvsprickor och andra roligheter…

« Older entries Newer entries »