Böckernas Böcker

Jag har nyligen startat ett projekt; att läsa om klassikerna. Jag läste nämligen alla klassiker under högstadiet och gymnasiet. Eller rättare sagt i princip alla klassiker jag läst läste jag då, och de var rätt många, allt från Almqvist, Strindberg och Lagerkvist till Dostojevskij, Hemingway och systrarna Brontë (ja, jag var nog ett rätt pretentiöst och påfrestande litet fån). Alla åsikter jag bildat mig om dessa litteraturens milstolpar har alltså skapats med en tonårings livsvisdom. De måste ju ha ändrats nu tänker jag, för jag har ju ändrats själv. Därför ska jag läsa om dem utan urskiljning, både de älskade och de hatade (utom möjligen kanske Per Anders Fogelström, för den serien hyser jag såna väldiga aversioner mot att jag tvivlar på att de går att upphäva), så kan jag sen kanske tala om varför de nu är på det sättet, och om de förblivit vad de en gäng var.

Jag har inte kommit så långt ännu, läste nyss de sista sidorna i projektbok nummer två. Men redan nu kan det konstateras att projektet är värt tiden. Första boken var Wuthering Heights, som jag, till skillnad från de flesta andra överspända tonårsflickor, avskydde intensivt när jag läste. Jag var inte vidare mycket för den sortens skräckromantisk gotism, eller vad man nu ska kalla den för. Jag tyckte att alla bara kunde dra ner på dramatiken och uppföra sig lite lugnt och sansat. (Jag hade för den delen väldiga problem med Romeo och Julia också, av ungefär samma anledning). När det väl kom till kritan var jag väl helt enkelt ingen vidare bra romantiker. Jag kan med glädje meddela att jag tydligen ändrats på den punkten (vilket man väl kunde misstänka eftersom jag för länge sen helt bytt ståndpunkt angående Shakespeares bästa pjäs). Wuthering Heights är en betydligt bättre bok än jag under alla år hävdat. Heathcliff är i och för sig fortfarande en kvalificerad skitstövel och Catherine är ett riktigt själviskt och egocentriskt litet stycke, men viss förståelse för dem kan man faktiskt frammana, och de springer inte heller runt och skriker på heden riktigt så ofta som jag mindes. Boken har helt enkelt vunnit med åren. Mina år alltså.

Klassiker nummer två blev Doktor Glas. Den tyckte jag i och för sig inte illa om när jag läste, men jag minns inte att jag tyckte vidare bra om den heller. Den gjorde visst inget större intryck på mig helt enkelt. Stackars lilla dumma Lotta! Den boken är helt enkelt briljant måste jag säga. Rent makalöst bra, på sånt vis att man knappt kan lägga den ifrån sig. Och så aktuell och modernt skriven att det är svårt att tänka sig att den kom ut 1905. Den är värd att läsas igen av alla som råkat glömma att den finns, och får härmed högsta vitsord på omläsningsfronten!

Nu ser jag riktigt fram emot nästa klassiker, jag måste bara vänta till på fredag så jag har pengar att inhandla den för… undrar vilken det blir? Spännande!

Annonser

4 kommentarer

  1. september 23, 2010 den 7:21 f m

    För att följa upp Doktor Glas måste du läsa Gregorius av Bengt Ohlsson. Den är iofs från 2004, men helt strålande.

  2. Poff said,

    september 23, 2010 den 9:07 e m

    Imponerande projekt!
    Jag stupade på diverse klassiker som jag inte lyckades ta mig igenom och lade ner den sortens påfrestningar Det tog mig ett år att ta mig igenom Krig och fred, och Brott och straff gav jag upp eftersom jag tyckte Raskolnikov var ett sådant ärkenöt.

    Fast jag gillade i alla fall Sagan om ringen…

    • lottahiller said,

      september 24, 2010 den 10:28 f m

      Nå, det är i alla fall en bok som jag inte behöver lägga till omläsningslistan 😉

  3. ArchAsa said,

    september 26, 2010 den 7:40 f m

    Hurra – en till som inte klarade av Heathcliff! Jag hade problem med alla systrarna Brontës böcker, även om första halvan av Jane Eyre (innan den blev pinsamt romantisk) var lysande. Austin kan springa maraton runt systrarna i min mening. Men jag ska också ge dom ett försök till (när jag är panschis).

    En annan klassiker jag bara avskydde va Little Women. Den är som en parodi på amerikansk käckhet och moraliserande. Att den kan framställas som ett feministiskt underverk av en del 1900-tals kritiker övergår mitt förstånd. Visar i så fall bara att USA var minst 100 år efter England.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: