Keeping the appearance of happiness

Det är nu inte så alltigenom lätt att helt börja på nya liv. Det kan hända att de gamla klänger sig kvar i undangömda skrymslen och vrår. Och när man spenderar varje kväll i sitt eget sällskap, och dessutom har så mycket rymd omkring sig, tar de chansen att tassa fram och föra lite oväsen; det ekar ju så bra i tomma rum…

Fast egentligen har de inte mycket att komma med, de där gamla ekona. För det nya livet har ju så mycket mer att ge; nutid, framtid, trygghet, spänning, utmaningar, möjligheter…. om det bara kunde lära sig att överrösta gamla spöken.

Meh!

Spotify UK tycker att en massa svensk musik som jag brukar lyssna på inte är ”currently available in United Kingdom” (och Katie Melua, hon bor ju till och med i UK, ju!). Vad är det  nu för påfund? Betala till de svenska artisterna då, dumma spotify uk!!

Dr Charlotta Hillerdal – Archaeological Theory

Idag var allra första föreläsningen för förstaårsstudenterna och alla lärare som undervisar på första kursen var där för att presentera sig, plus jag eftersom jag är helt ny, men jag behövde bara vinka lite när mitt namn dök upp. Neils powerpoint innehöll en snabb presentation av de lärare som inte själva var där för att presentera sig, och där stod det, svart på vitt: Dr Charlotta Hillerdal – Archaeological Theory. Mellan trevliga rubriker som Indigenous och Historical Archaeology var min smutsiga nuna (bild från Alaska nämligen) intryckt med denna säkra torrbollsstämpel under sig.  Men det är väl bara att ta skeden i vacker hand och leva upp till sitt epitet. Det kan ju inte hjälpas att det är teori jag gillar bäst när det väl kommer till kritan, trots diverse jordiska utsv(gr)ävningar. Men det är bra mycket roligare än folk tror ska jag säga! Och just nu gör jag mitt bästa för att leva upp till nidbilden av den pretentiösa akademikern med stöd av Oscar Wilde, Mozarts rekviem och ett glas rödvin 😉

Jag har rena kläder och en kattkompis utanför köksfönstret.

Idag fick jag låna tvättmaskinen hos min kollega Kate, så jag har tillbringat största delen av eftermiddagen tillsammans med henne, mesta tiden hängande över varsin dator i olika delar av lägenheten, men då och då samtalande över en kopp kaffe. Mycket trevligt sätt att söndagsarbeta på, fast jag har givetvis inte fått så mycket skrivet som jag borde… Dessutom fick jag ta över de sista dagarna av hennes inköpta mobila bredband eftersom hon fått nät hemma, så nu kan jag sitta uppkopplad i mitt lilla hus!

När jag kom hem låg en svart fluffig katt på sitt favoritställe på trädgårdsmuren. När jag precis hade flyttat in kom katten och hälsade mig jamande välkommen utanför köksfönstret, men sen dess har han mest tittat lite snett på mig och sen spankulerat iväg med svansen i vädret när jag kommit i närheten. Nu öppnade jag i alla fall köksfönstret och pratade med honom där borta på trädgardsmuren. Han jamade ett svar, sträckte makligt på sig, gick lojt fram till staketet, spatserade längs det på utstuderat kattsätt och kom med ett elegant hopp bort till köksfönstret. Där satt han sen och tittade på mig en stund, tog emot de ostbitar som erbjöds, och tittade sen lite till. Jag lät fönstret stå öppet utifall att han skulle vilja komma in på husesyn, men så långt ville ha inte sträcka vänskapligheterna utan spankulerade efter en stund iväg med svansen i vädret.

Lördagslyx

För att fira det faktum att jag äntligen befinner mig vid kontanta medel, tillika kamperar på en nydammsugen heltäckningsmatta, lagade jag igårkväll mig själv en riktig festmåltid bestående av grekiska lammfärsbiffar (av skotska lamm givetvis), klyftpotatis (av Charlotte-potatis, man måste ju), och en halv flaska (eller möjligtvis någon droppe mer) rödvin. Det kan ju kanske förefalla som en lite ensam lördagsafton, men jag underhölls hela kvällen av de mycket spirituella herrarna Hergé och Wilde, så det var på det hela taget en mycket angenäm lördag.

Det hindrar dock inte att det ska bli väldigt roligt att få besök av mamma nästa helg och Lina om en månad, för det kan nu inte hjälpas att verklighetens människor (för vi kan ju inte gå så långt att vi kallar dem folk) animerar tillvaron med en annan slags livlighet än fiktionens.

Tänk vad klok man kan vara

Idag har jag shoppat. Mat, dammsugare, strykjärn, badrumspapperskorg, potatisskalare och andra tunga nyttigheter, så när jag i två omgångar konkat hem dem orkade jag inte shoppa något mer. Därför blev det inga onyttigheter, eller ens halvonyttigheter (som mobiltelefon)  inhandlade (om man inte räknar flaskan vin som jag tryckte ner i ryggsäcken, men jag anser den för nödvändighet). Det känns lite som ett nederlag det gör det, men å andra sidan kan jag ju sitta och känna mig stolt över att vara så klok och förståndig att jag bara köper dammsugare för min första lön… (Jag behöver ju inte låtsas om att det beror på att jag är för lat för att gå ner på stan ännu en gång. Eller att jag redan köpt ett par fullkomligt onödiga men mycket tjusiga skor på nätet.) Tråkig men stolt. Bra devis.

Fast jag var också och hämtade ut ett fotografiskt startpaket som kommit på posten, fullproppat med svenskt godis, knäckebröd, kanelgifflar och andra gottigheter, samt Tintin – Den svarta ön, så jag ska lära mig något om mitt nya hemland 😉 Kvällen är räddad!

Money, money, money…

Jag har pengar! 975 pund tog jag ut på banken imorse (för kortet har inte kommit än så jag måste göra på gammaldags sätt. Tur att jag inte bor i Sverige för där hade det väl knappt gått, bankerna hanterar väl inte materiella pengar längre och inte har de några kontor heller…). 575 av dem har jag redan gjort av med  (på hyran, äntligen!), och så köpte jag visst en bok också, men närapå 400 pund ligger nu i min plånbok och konverserar de sorgliga svenska kvittona (undrar om kvittona pratar engelska?)  i väntan på att bli spenderade på (o)nödvändigheter i morgon.

OCH när jag kom hem från Blackfriars pub låg där ett visakort och väntade på mig innanför dörren, så nu är jag en helt riktig människa, också i Skottland!

I skymningstimman

Här är en liten hälsning till alla er andra som sitter och jobbar på tråkiga artiklar och annat strunt så här på kvällskvisten, bara för att den är så oerhört vacker:

Böckernas Böcker

Jag har nyligen startat ett projekt; att läsa om klassikerna. Jag läste nämligen alla klassiker under högstadiet och gymnasiet. Eller rättare sagt i princip alla klassiker jag läst läste jag då, och de var rätt många, allt från Almqvist, Strindberg och Lagerkvist till Dostojevskij, Hemingway och systrarna Brontë (ja, jag var nog ett rätt pretentiöst och påfrestande litet fån). Alla åsikter jag bildat mig om dessa litteraturens milstolpar har alltså skapats med en tonårings livsvisdom. De måste ju ha ändrats nu tänker jag, för jag har ju ändrats själv. Därför ska jag läsa om dem utan urskiljning, både de älskade och de hatade (utom möjligen kanske Per Anders Fogelström, för den serien hyser jag såna väldiga aversioner mot att jag tvivlar på att de går att upphäva), så kan jag sen kanske tala om varför de nu är på det sättet, och om de förblivit vad de en gäng var.

Jag har inte kommit så långt ännu, läste nyss de sista sidorna i projektbok nummer två. Men redan nu kan det konstateras att projektet är värt tiden. Första boken var Wuthering Heights, som jag, till skillnad från de flesta andra överspända tonårsflickor, avskydde intensivt när jag läste. Jag var inte vidare mycket för den sortens skräckromantisk gotism, eller vad man nu ska kalla den för. Jag tyckte att alla bara kunde dra ner på dramatiken och uppföra sig lite lugnt och sansat. (Jag hade för den delen väldiga problem med Romeo och Julia också, av ungefär samma anledning). När det väl kom till kritan var jag väl helt enkelt ingen vidare bra romantiker. Jag kan med glädje meddela att jag tydligen ändrats på den punkten (vilket man väl kunde misstänka eftersom jag för länge sen helt bytt ståndpunkt angående Shakespeares bästa pjäs). Wuthering Heights är en betydligt bättre bok än jag under alla år hävdat. Heathcliff är i och för sig fortfarande en kvalificerad skitstövel och Catherine är ett riktigt själviskt och egocentriskt litet stycke, men viss förståelse för dem kan man faktiskt frammana, och de springer inte heller runt och skriker på heden riktigt så ofta som jag mindes. Boken har helt enkelt vunnit med åren. Mina år alltså.

Klassiker nummer två blev Doktor Glas. Den tyckte jag i och för sig inte illa om när jag läste, men jag minns inte att jag tyckte vidare bra om den heller. Den gjorde visst inget större intryck på mig helt enkelt. Stackars lilla dumma Lotta! Den boken är helt enkelt briljant måste jag säga. Rent makalöst bra, på sånt vis att man knappt kan lägga den ifrån sig. Och så aktuell och modernt skriven att det är svårt att tänka sig att den kom ut 1905. Den är värd att läsas igen av alla som råkat glömma att den finns, och får härmed högsta vitsord på omläsningsfronten!

Nu ser jag riktigt fram emot nästa klassiker, jag måste bara vänta till på fredag så jag har pengar att inhandla den för… undrar vilken det blir? Spännande!

Hundra år av havregryn

Konstigt är det, att man kan vara först på jobbet (jo faktiskt, o ye of little faith) och sist kvar på jobbet och ända inte få något riktigt substantiellt gjort på hela dagen. Medan alla andra på institutionen springer runt som överförfriskade hönor och har jättemycket att göra med att få de nya studenterna att hitta rätt, sitter jag filar på en gammal artikel som aldrig blir klar. Lite fel känns det allt, som att man är en irriterande onyttig typ. Men jag skulle ju göra mer skada än nytta i att råda studenterna, eftersom jag själv inte vet någonting om någonting. Jo, det jag vet är att jag kommer att ha ganska lite undervisning den här terminen, mycket mindre än jag trodde. Jag är rädd att det betyder att jag ska producera artiklar istället, och alla stackars utarbetade undervisande lektorer ser på mig med avund.  Voj öde! (som det heter), hur ska det nu kunna levas upp till? Jag måste göra mig av med lite av min karaktäristiska förlamande skrivkrampsångest och bara slänga fram kloka alster. Personlighetsförändring är av nöden! Eller konstant nattjobb (som väl egentligen verkar mycket mer verklighetsförankrat i det här hopplösa fallet.) Kanske kan det ur den synvinkeln vara lite bra med havregryn, det är inte som att man har något där hemma som drar en från jobbet alltför tidigt….

« Older entries