Mot nya äventyr på ännu nyare marker…

I morgon åker jag till Alaska, och sen blir det antagligen bloggtystnad i närapå fyra veckor, för jag tror inte det kommer att finnas någon nätuppkoppling i vildmarken. Desto mer blir det att berätta när jag kommer hem den 31a augusti 🙂 (tänk att säga hem om Aberdeen, det känns fortfarande mycket overkligt). Jag har inte riktigt haft tid att tänka på Alaska, för det har varit lite intensivt med annant på sista tiden, men nu börjar det kännas spännande. Jag vet fortfarande inte riktigt vad jag ska göra bara, men det lär väl visa sig. Jag närmar mig klarhet. Väskan är i de närmaste packad, ja den var ju mer eller mindre färdigpackad redan i Sverige eftersom jag skulle åka så på en gång, Urban Mind-artikeln är i det närmaste färdigredigerad och i det snaraste ivägskickad, i alla tillfälligt ur världen. Och nu sitter jag egentligen och försöker få min, för tillfället mycket tröga hjärna, att tänka ut en titel på en presentation till CHAT 2010: North, som ska vara här i Aberdeen i november. Sen återstår bara att stuva undan min, för stunden mycket röriga, materiella kultur i garderoben i väntan på september och en förhoppningsvis mer ordnad tillvaro som inkluderar skrivbord, sängar, bokhyllor, badrumsskåp och andra trevliga materiella ting som man förstår det verkliga värdet av främst när de saknas.

Hela dagen har det varit soligt och inte en droppe regn. Men nu när jag gick ut en sväng ikväll duggade det så smått. Det var ju tur, jag var rädd att det hade blivit något fel på Skottland. På lunchen köpte jag med mig en baguette från det mycket trevliga caféet (jag riskerar nog att bli stamkund där, de gör också mycket bra latte (så vet du Sara!) och jag har varit där minst en gång om dan hitintills) runt hörnet till min gränd och satte mig i den botaniska trädgården för att spana efter hjortar. Några dylika nosar syntes dock inte till. Istället höll måsarna en dissonant konsert för mig och de andra botanluncharna. Om det inte var för måsarna och trutarna skulle man inte ana att man befann sig så nära havet, men nu finns de här med sina skrianden som en ständig påminnelse om sakernas tillstånd.

Idag blev jag lite mera verklig som Aberdeenföreteelse betraktad, för jag hittade min staff-id-card i mitt ”pigeonhole”. Jag tyckte jag skickade dem en bild där jag såg ganska söt ut, men trots detta ser jag galen ut på kortet. Hur går det till? Har de något slags magiskt laminat som förstärker folks galenskaper, eller vad? Hade kanske varit bättre att skicka ett kort där man ser uppenbart knäpp ut, så skulle man inte behöva förklara sig ända in i 2020 (för kortet är giltigt så länge, hjälp ska man tänka så långt?). Jag har också varit på staffhousing och skrivit på det sista pappret, påpekat att det är en stor ful brun fläck på mattan (som antagligen inte går att tvätta bort för det är visst kaffe), frågat om jag får måla om väggarna för de är lite missfärgade (ja, men bara i exakt samma färg som de har nu och det kanske är bättre att de tar hand om det åt mig (missräkning)) och fått tillåtelse att plantera blommor (bra för det har jag visst redan gjort), så länge som jag inte planterar något knasigt som de kommer vara tvungna att hugga bort, och om jag skickar dem ett meddelande om vad jag planertat. Undrar om de kommer att ångra den punkten när jag börjar mailbombardera dem, när det är dags att sätta lökar senare i höst….

Nåja allt detta lär visa sig i framtiden. För nu ligger Alaska och väntar runt kröken (eller ja, snudd på ett dygns flygresa)!

1 kommentar

  1. Sara said,

    augusti 5, 2010 den 9:37 e m

    Latte alltså, mums!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: