Greetings from Quinhagak

Nu sitter jag pa kontoret framfor RJs dator, och for forsta gangen pa lange pa natet. Over tva veckor har passerat i en blink samtidigt som det kanns som mycket lang tid gatt sen jag lamnade Aberdeen, och Sverige kanns annu mer avlagset. Tydlig start pa det nya livet. Har ar allt bra; gravningen gar utmarkt, studenterna har inte forsvunnit och jag har inte blivit uppaten av en bjorn. Riktig uppdatering med tjusiga bilder av Alaska och 700 ar gamla tradockor och andra godsaker kommer att dyka upp i framtiden nar internet ar mer tillgangligt. Till dess 🙂

Äntligen Alaska!

Efter att ha rest och rest i vad som börjar kännas som en halv evighet har jag äntligen satt foten på ”Alaskan soil”, närmare bestämt Anchorage, och till och med lyckats hamna på ett motell nära flygplatsen med säng (hurra, vilken lycka att åtminstone tillfälligt slippa sova på golvet!) och internet (hurra igen!). Efter att knappt kunnat sova alls på Atlantenflygningen, utan istället anat mig igenom tre filmer (ljudet gick inte att skruva upp ordentligt så man hörde max hälften av vad folk sa, vilket var mest irriterande på den första som var någon slags finstämd mystisk sagohistoria som jag knappt greppade pga knäck i lurarna), kunde jag tyvärr inte hålla ögonen öppna när vi flög till Anchorage, så de norra bitarna av USA gick mig helt förbi. Jag hoppas det var moln så man ända inte såg något av dem. Jag satt bredvid en dam som var väldigt pratsam, hade bott i tio länder, och rest i 35. Dessutom hade hon varit i alla stater, utom fyra och oroade sig mycket för sina hundar som var med på planet. Hennes man var i oljebranschen, och nu var de på väg att flytta till Alaska. Hon ångrade att hon precis hade gett sina ”babies a haircut” (dvs hundarna), eftersom det såg så kallt ut när vi landade. Hon var, trots att hennes föräldrar emigrerat från Tyskland när hon var fyra, och hävdade att hon ”loved Euorpe” och alltid kände sig hemma i och besläktad med folk i nordeuropa, något av det mest amerikanska jag någonsin stött på. De senaste dygnets sömnbrist satte dock stopp för hennes, i och för sig trevliga, pratande.

Planet var två timmar försenat (flygplan och jag verkar ha en något dysfunktionell relation), så vi gick ner ungefär samtidigt med solen, vilket man dock tyvärr inte märkte så fasligt mycket av från undersidan av det massiva molntäcke vi flög ner igenom. Jag ringde ett motell som jag fick utpekat av turistinfodamen som ”enkelt men rent”, och blev hämtad av en farbror som på något vis såg ut precis som han borde, liten, senig och mager med långt grått skägg och hår i tofs och kepa på huvudet. Han talade om för mig att jag ”will fall in love with Alaska”, trots jag bara anat små glimtar av land mellan molnen från flygplansfönstret anar jag ändå att han har rätt. Luften var kryddig och frisk när man steg ut från flygplatsen, och tunga mörka granar mot den molniga skymningshimlen skvallrade om en rätt fantastisk vildmarksnatur. Dessutom står det ju på första sidan i ”välkommen-till-motellet-foldern” . ”Please NO fish, game, or racks in the rooms”. Däremot erbjuds gästerna fritt frysutrymme och förvaring, av detsamma får antas. Så vet ni, när ni kommer hit.

Men nu ska jag sova (i en säng!) för halv sex imorgon bitti inleds sista etappen på resan. Godnatt från Anchorage!

Alaska har vaknat!

Och Terry har svarat. Han fixar så jag kan åka ut till Quinhagak på lördag lunch istället. Vilken lättnad! Idiotbolaget har inte skickat någon itinerary ännu, och lär väl inte göra det heller vad det verkar, men jag kanske går hem och äter middag i alla fall. Resterna som jag glömde slänga imorse. Ibland har man tur av att vara en klant…

INGENTING händer

Vilken värdelös, frustrerande skittag detta har varit! Jag har mest bara suttit framför datorn och glott i väntan på att Alaska ska vakna och kanske se att jag skickat dem ett meddelande, och i väntan på att världens segaste flygbolag ska skicka mig den utlovade itineraryn. Vid tre tyckte jag att de hade fått tillräcklig med tid på sig och ringde American Airlines för att höra vad de höll på med, och om allt var som det skulle. Budskapet jag fick då var att bokningen ser ut som den ska (litar jag dock inte på förrän jag sett den med egna ögon) och att den ”var på väg”. Ännu har jag dock inte sett röken av den… eftersom jag själv inte kan skriva ut saker hoppas jag verkligen de skickar den till mig innan institutionen töms på folk. Det är fortfarande ganska tidig morgon i Alaska också, så jag kan inte vänta mig något svar därifrån än på ett tag. För att öka nervositeten kan man inte ringa till utlandet från kontoret, utan bara från receptionen och de har slutat jobba, och min mobil fungerar inte i utlandet trots att jag två gånger varit till Telia och bett dem upphäva spärren som de påstår inte längre ligger på min mobil, men som även om den teoretiskt sett är borta har en mycket praktisk effekt på kontaktmöjligheterna. Jag är lite orolig över hur de alls ska hitta rätt på mig när jag väl landat på amerikansk mark, om jag landar….

För trött, för upptagen i huvet av annat, för att kunna jobba med något vettigt, dessutom är ju allt fint undanplockat och nedpackat igårkväll, även mentalt, och att börja på något nytt, som man givetvis skulle göra om man var en dedikerad forskare, verkar för tillfället oöverkomligt.

En stund var det strålande sol, så da tog jag en liten promenad som omväxling till väntanfrustrationen, men molnen drog ihop sig och jagade in mig, vilket var tur för just när jag satte mig framför dator började det regna igen. Ni har det dock spruckit upp så himlen på sina ställen är blå och solen nästan lyser. Omväxlande är det sätt man bäst kan beskriva det Aberdeenska vädret på, inte egentligen regnigt, och definitivt inte fint, men det går från regn till sol till grått flera gånger om dagen, och det är fullkomligt omöjligt att förutse på morgonen hur det ska vara på kvällen. Det enda man kan veta är att man inte vet.

Satans American Airlines!

Lottor kan inte flyga…

Flygplan står ibland stilla och jag är fortfarande i Aberdeen. När jag checkade in i automaten på Aberdeens flygplats i morse fick jag ett boardingcard till London. Inte mer. När jag gick till disken och frågade sa de: Jaha, du flyger vidare till Chicago imorgon. Nej sa jag, jag flyger idag. Vilket också mycket riktigt bevisades av mina papper. Konstigt tyckte farbrorn och ringde någon som skulle hjälpa mig att reda ut det hela. Efter två timmars vankande, väntande och ett, enligt mitt tycke minst sagt oengagerat, ringande från BA-personalens sida fick jag äntligen tala men en American Airlines-människa (fem minuter innan de stängde gaten för Londonflyget). Det enda jag fick veta av henne var att planet var inställt, ingen orsak varför, och jag var ombokad till imorgon. Jag talade om för henne att det var omöjligt, jag har flyg från Anchorage den 6e och en grupp människor som väntar på mig för att flyga vidare ut i bushen samma eftermiddag. Hon gjorde ett till försök att hitta alternativa rutter, men det fanns inget att göra åt saken. Allt var fullbokat. Bara att vända tillbaks till Abrdeen, och här sitter jag nu i mitt, mer än vanligt, tomma hem och undrar vad jag ska göra med mig själv. Jag har sovit aldeles för lite och dåligt i natt, så huvudet känns lite ulligt. Planet mellan Anchorage och Bethel är ombokat till i övermorgon bitti, men vad hjälper det när det lilla chartrade skruttplanet lämnar Bethel med destination Quinhagak i morgon eftermiddag. Jag hoppas bara att jag på nåt sätt kan komma ut i vildmarken i alla fall. Tre veckor ensam i Bethel känns inte överdrivet lockande… Jag har mailat Rick och cc:at den som är camp-ansvarig, men i USA är det natt, så jag kommer inte att hitta några lösningar på problemet på några timmar än. Undrar om jag kanske ska lugna ner mig med en kopp the, ett varmt bad och en trevlig roman. Det kommer inte Alaska påverkas av i alla fall…

Mot nya äventyr på ännu nyare marker…

I morgon åker jag till Alaska, och sen blir det antagligen bloggtystnad i närapå fyra veckor, för jag tror inte det kommer att finnas någon nätuppkoppling i vildmarken. Desto mer blir det att berätta när jag kommer hem den 31a augusti 🙂 (tänk att säga hem om Aberdeen, det känns fortfarande mycket overkligt). Jag har inte riktigt haft tid att tänka på Alaska, för det har varit lite intensivt med annant på sista tiden, men nu börjar det kännas spännande. Jag vet fortfarande inte riktigt vad jag ska göra bara, men det lär väl visa sig. Jag närmar mig klarhet. Väskan är i de närmaste packad, ja den var ju mer eller mindre färdigpackad redan i Sverige eftersom jag skulle åka så på en gång, Urban Mind-artikeln är i det närmaste färdigredigerad och i det snaraste ivägskickad, i alla tillfälligt ur världen. Och nu sitter jag egentligen och försöker få min, för tillfället mycket tröga hjärna, att tänka ut en titel på en presentation till CHAT 2010: North, som ska vara här i Aberdeen i november. Sen återstår bara att stuva undan min, för stunden mycket röriga, materiella kultur i garderoben i väntan på september och en förhoppningsvis mer ordnad tillvaro som inkluderar skrivbord, sängar, bokhyllor, badrumsskåp och andra trevliga materiella ting som man förstår det verkliga värdet av främst när de saknas.

Hela dagen har det varit soligt och inte en droppe regn. Men nu när jag gick ut en sväng ikväll duggade det så smått. Det var ju tur, jag var rädd att det hade blivit något fel på Skottland. På lunchen köpte jag med mig en baguette från det mycket trevliga caféet (jag riskerar nog att bli stamkund där, de gör också mycket bra latte (så vet du Sara!) och jag har varit där minst en gång om dan hitintills) runt hörnet till min gränd och satte mig i den botaniska trädgården för att spana efter hjortar. Några dylika nosar syntes dock inte till. Istället höll måsarna en dissonant konsert för mig och de andra botanluncharna. Om det inte var för måsarna och trutarna skulle man inte ana att man befann sig så nära havet, men nu finns de här med sina skrianden som en ständig påminnelse om sakernas tillstånd.

Idag blev jag lite mera verklig som Aberdeenföreteelse betraktad, för jag hittade min staff-id-card i mitt ”pigeonhole”. Jag tyckte jag skickade dem en bild där jag såg ganska söt ut, men trots detta ser jag galen ut på kortet. Hur går det till? Har de något slags magiskt laminat som förstärker folks galenskaper, eller vad? Hade kanske varit bättre att skicka ett kort där man ser uppenbart knäpp ut, så skulle man inte behöva förklara sig ända in i 2020 (för kortet är giltigt så länge, hjälp ska man tänka så långt?). Jag har också varit på staffhousing och skrivit på det sista pappret, påpekat att det är en stor ful brun fläck på mattan (som antagligen inte går att tvätta bort för det är visst kaffe), frågat om jag får måla om väggarna för de är lite missfärgade (ja, men bara i exakt samma färg som de har nu och det kanske är bättre att de tar hand om det åt mig (missräkning)) och fått tillåtelse att plantera blommor (bra för det har jag visst redan gjort), så länge som jag inte planterar något knasigt som de kommer vara tvungna att hugga bort, och om jag skickar dem ett meddelande om vad jag planertat. Undrar om de kommer att ångra den punkten när jag börjar mailbombardera dem, när det är dags att sätta lökar senare i höst….

Nåja allt detta lär visa sig i framtiden. För nu ligger Alaska och väntar runt kröken (eller ja, snudd på ett dygns flygresa)!

A mythical deer in the botanical garden

Bakom muren i, den likaledes universitsägda, trädgården som gränsar till den botaniska trädgården ska det enligt vad som berättas bo en hjort, men frågan är om någon verkligen har sett den. Det är ju väldigt frodigt och grönt, med många små undanskymda gläntor och lummiga buskage som kan gömma undan hjortar och annat skrymt för nyfikna ögon, så man förstår att han kan hålla sig osynlig. Jag undrar om det betyder något om man lyckas se honom, något förebådande eller lyckobringande kanske? Tänk att höra till ett universitet med en mytisk hjort! Det gör ju genast livet lite mer spännande!

Men golv är ändå skönast utan stoppning…

Man tror ju inte att det ska vara så svårt, men att hitta en vanlig simpel skummgummimadrass (av den sorten man har hoprullad i garderoben inför den eventualiteten att man får gäster) har visat sig vara en fullkomlig omöjlighet! Adaptorjakten, som för några dagar sen verkade så mödosam, framstår som en bagatell i jämföresle med den fruktlösa madrassjakten. Jag har varit i varenda möbelaffär från Old Aberdeen till city centre, och då överdriver jag inte ens, plus en fyra-fem stycken som bara specialicerar sig på sängar och madrasser, och dessutom in i varje department store och större supermarket jag gått förbi. ”Enkel skummgummimadrass” är ett koncept som inte ens verkar existra i det här landet. Kalla mig snål eller vad ni vill, men jag tänker inte lägga £ 150 på en 3 dm tjock, ful, klumpig och oergonomisk skummgummimadrass med samma koncistens som en övermogen svamp, som jag dessutom inte ens kommer att veta hur jag ska bli av med när jag väl har skaffat mig en riktig säng från ikea. De otympliga åbäkena som de har har här i landet kan inte på långa vägar rullas ihop och stuvas undan i väntan på uppdykande gäster. Tillslut övervägde jag till och med att köpa ett thermarest-liggunderlag för 700 spänn, eftersom det var billigare än allt annat jag sett och dessutom användbart. Jag hejade mig dock i tid. Nog för att jag har tänkt skaffa mig ett nytt trevligt liggunderlag, men då vill jag ha ett av den nya fjäderfyllda självuppblåsbara sorten, och såna hade de inte på, den annars riktigt trevliga, friluftsaffären (som jag misstänker att jag kommer att frekventera flitigt i framtiden). Och det verkar ju inte klokt att investera nära 1000 spänn i något som man bara nästan vill ha. Så det får fortsätta vara 5 mm tjockt trepundsliggunderlag från Spar direkt på heltäckningsmattan för min del. Hårda underlag ska ju ändå vara bäst för ryggen sägs det (har jag dock inte märkt…). Jag är i alla fall ytterligt tacksam mot mig själv för att jag tryckte ner mitt duntäcke och en dunkudde i packningen det sista jag gjorde innan jag for…

För muntra upp mig råkade jag visst köpa fyra små salviaplantor, en liten kaprifol och en annan obekant klängis som såg mycket tjusig ut på bilden, när jag gick förbi dem i affären där jag var för att köpa disktrasor. Nu har jag grävt ner dem hemma i min lilla eftersatta trädgård. En av mina värdelösa plåtskedar fick tjänstgöra som trädgårdsspade, så har den också lyckats göra någon nytta i sitt liv. Jag satte salviorna på rad längs husväggen, och det såg faktiskt mycket sött ut. Till och med solen välkomnade dem genom att skina lite för första gången idag. Jag får se om de klarar sig; kaprifolen och klängisen var ganska ynkliga och fick rätt usel jord, för det var inte direkt väl förberett för blommor där jag grävde ner dem, men de kostade bara tre pund tillsammans så det är ingen jättestor ekonomisk förlust om de tuppar. Överlever de är det däremot en stor estetisk vinst, när de nästa vår klänger sig upp kring köksfönstret! Jag lär inte behöva be någon vattna dem medan jag är borta i alla fall ;).

Annars var dagens stora projekt att ansöka om ett skotskt bankkonto, något som jag fruktade skulle vara mycket krångligt. Det avklarades dock under tio minuter på förmiddagen. Det tar en vecka för dem att kolla upp mig, men sen har jag förhoppningsvis ett konto i Bank of Scotland, som dessutom har ett kontor på High street, kanske 20 m från inst., om ens det. Madrass däremot, det har jag inte…

Klockan är åtta, och nu lyser solen tvekamt mellan molnen för första gången idag. Den skotska solen är en försiktig dam.

Skotsk standard

Duschen i mitt hus är en liten dosa med slang som sitter på väggen, på andra sidan från kranarna till badkaret sett. För att sätta igång den drar man i ett snöre som hänger från taket, så slår elektriciteten som driver pumpen på. Sen kan man trycka på en knapp om man vill ha stark stråle, och en annan om man tycker det räcker med svag. Den starka strålen lyckas knappt skölja schampot ur håret… Det verkar så fasligt gammalmodigt och pickligt. Det känns som att duschen betraktas som en sån där märklig nymodighet som ingen riktigt behärskar, men som sätts in för att man ”är tvungen”. En fluga så att säga. ”Håhåjaja, men det går nog snart över, det där duschandet”.

Man kan också fråga sig vad poängen med separata kranar för varm- och kallvatten är. Det kan ju inte vara svårare att installera en kran än två. Men det är väl också en sån där obegriplig nymodighet, det där med en kran. Det är ju bra som det alltid varit, man ska faktiskt inte behöva finna sig i alla nya påfund som dyker upp…

Heltäckningsmattan som heltäcker mitt hus är grön i en ful nyans som liksom smittar av sig och ger lite fult skimmer åt väggarna också, som annars är rätt acceptabla, neutralt beige. Den kanske kan bli bättre om man lägger mattor i någon passande nyans på, men kan man ha matta på matta? I alla fall på övervåningen är det trägolv under. Jag lyckades pilla upp mattkanten i en av garderoberna, och det ser inte alltför illa ut. Trägolvet menar jag. Men man får väl inte riva bort heltäckningsmattor i hyreshus. Dessutom är det väl limmat och otäckt, fast det är ändå lite trevligt att tänka sig att det är fint under.

När man tittar in genom fönsterna i folks hem ser det så fult ut. Slinkiga nylongardiner, sjaskiga persienner, gardiner i urmodiga färger som hänger på sniskan, eller bara ett upphäftat solkigt skynke framför fönstret. Nästan alla fönster ser ut så, inga krukväxter, inga trevliga smålampor, inga omsorgsfullt utvalda gardiner. Det är som att folk inte bryr sig om hur det ser ut hemma, och det känns lite sorgligt. Mitt vanliga”titta-genom–fönster”promenadnöje har helt tappat sin tjusning.

Själv har jag i och för sig också ganska fult hemma. Där det inte är tomt har jag nu två lånestolar och ett bord (av en sån sort som egentligen skulle slängas) som jag snott på inst., samt i sovrummet ett liggunderlag med täcke direkt på golvet. Idag har jag dessutom, efter Jeffs instruktioner, funnit rätt på Sainsbury’s och införskaffat en gryta, en prickig tallrik av varje sort, fyra glas, en tesil och en uppsättning bestick av den sorten som skulle varit engångs om de inte råkade vara gjorda i plåt.

Möblemanget i sin helhet

Allt är ganska fult, utom möjligtvis tesilen, och jag längtar till IKEA – som tyvärr ligger i Edinburgh. I vilket fall får jag stå ut med fult till efter Alaska, och det kan ju i förbigående noteras att det inte är frivilligt fult, och därför mindre sorgligt!

Senaste tidens största framgång. (Och ja, muminkoppen är med hemifrån, en avskedspresent från mostern)