Note to self: Must buy an umbrella

I förmiddags sken solen, så jag tyckte det var ett lämpligt tillfälle att lära känna min nya hemstad lite bättre. Tyvärr hade solskenet övergått i grå skyar när jag väl kom ut, men var väl ändå inte så farligt tänkte jag där jag knallade runt på de historiska kullerstenarna i Old Aberdeen.

University of Aberdeen

Kings college och dess omgivningar

High Street och den lilla gränden Thom’s place (där mitt hus alltså ligger), så liten att den inte ens får vara med på kartan.

Det verkliga målet med turen var dock att försöka hitta havet, och av vad Anna berättat för mig igår var den bästa vägen dit förbi den botaniska trädgården och in i Seaton park där jag skulle hitta River Don och sedan följa den ner till havet. Vid grinden till den botaniska började det regna, men bara ett sånt där lätt sommarregn som man egentligen inte blir så blöt av. Seaton park är verkligen en park värd namnet, fylld av lummiga träd, prunkande blomsterrabatter och vidsträckta gräsplaner. Går man runt i den tillräckligt länge kommer man säkert hitta en romantisk ruin med klängrosor, marmorstatyer med klassiska profiler, eller åtminstone ett par blomsterälvor gungande på några blåklockor. Nu hade jag inte tid med sådana extravaganser eftersom jag siktade på havet, utan istället nosade jag mig fram till River Don, som även den levde upp till alla de förväntningar man kan ha på en brittisk å, slingrande, vinglande med strankanter som växlar mellan att vara låga och övervuxna med frodigt grönt och branta bevuxna med bokträd – eller en tjusig kombination av båda. Jag förstår till fullo hur Råttentott och Mulle känner när de tittar ut över sitt årum. Regnet mattade av sig och övergick såsmåningom i strålande solsken och promenaden längs åkanten var alltigenom förtjusande. Till slut kom man ut i parken i ett pyttelitet bostadsområde som förmodligen måste vara det mest pitoreska i hela Aberdeen. Trädgårdarna på baksidan av de små stenhusen vätte mot den branta åstranden och Lottan tänkte att här är man nog lycklig när man bor. Efter ännu en liten bit såg man hur River Don gjorde sig beredd för att äntra havet, och väl upp vid bron fick man se de två mötas. Måsarna kastade sig skriande upp mot skyarna, vågorna slog in mot sandstranden och oljetankrarna låg på rad ute vid horisonten.

Efter att ha doppat tårna i nordsjön – (hu vad kallt, hur ska jag kunna bada där?), och tagit en liten barfotapromenad i sanden vände jag åter nosen mot Aberdeen och konfronterades med ett myket svart regnmoln. Ungefär samtidigt med att jag klättrat upp från stranden och fått på mig skorna öppnade sig himlen, och min ”jaja-vad-gör-väl-några-droppar-regn-attityd” från tidigare straffades hårt. Blöt som en dränkt kattunge bestämde jag mig för att gå den fulare men kortare vägen tillbaks. Regnet mattades efter en stund, men som tur var kom en buss som tog på sig att avvärja hotet att komma hem lite torr, genom att helt sonika förvandla gatans största vattenpuss till en flogvåg att dränka Lottor i. Blöt inpå bara kroppen la jag ännu en punkt till överlevnadslistan: paraply i sån storlek att det alltid kan ligga i väskan.

1 kommentar

  1. Frands said,

    augusti 1, 2010 den 7:30 f m

    Det verkar vara en riktig gå en tur i stan stad. Om badvattnet är för kallt kan man läsa sig till lite skotskt badstämning i Linklaters Djuphavspirater, t.ex. i sitt varma bad. Särskilt imponerande är dock bilden av Univ of A’s allegoriska vapensköldar, med de tre akademikerna inför kunskapens blommor. Och vem skulle inte vilja äga elefanten som med sin snabel pekar ut och suger i sig det väsentliga i varje bok.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: