Första förvirrad dag som… skotte(?)

Efter att ändå sovit förvånande bra kamperandes på golvet (kanske spelade den tidiga morgonstarten 3.30 in i detta), sörjt över att jag omöjligtvis kunde laga mig en kopp thé till frukost (för hur gör man det  utan vare sig gryta eller vattenkokare), och invigt mitt badkar (äntligen badkar igen!!!), travade jag iväg till human resources för att se om jag kunde starta mitt liv som skotsk universitetsarbetare. Det var tyvärr lättare tänkt än gjort, för det enda Fiona kunde förse mig med var ett intyg till banken. Inga nycklar, inget passerkort och inga instruktioner om vart jag skulle ta vägen annat än rådet att kontakta mrs McKay, som, skulle det visa sig, inte arbetar på fredagar.

Lika bra att gå till institutionen då tänkte jag, vilket stupade på att jag inte kom in genom dörren (hur pinsam får man bli?!?). Till mitt försvar måste jag dock säga att den dörr jag försökte öppna faktiskt var låst och att skjutdörren bara öppnade sig när man tryckt på handikappknappen, vilket jag inte gjorde av den enkla anledningen att jag inte ansåg mig handikappad (tydligen fel). Efter att tillslut insett att de handikappades var den enda väg att gå, och sedan många turer hit och dit genom byggnaden hittade jag någon som åtminstone kunde peka mig åt rätt håll.

Det hjälpte inte mycket, för det rätta hållet var tomt, och ingen hade väl egentligen tänkt sig att jag skulle dyka upp, i vart fall inte på sånt sätt att man skulle behöva ordna något inför uppdykandet. Tillslut hittade jag i alla fall den enda morgonarbetande arkeologen Gordon, som lämnade sin dator för att ta mig på rundtur, kaffe och dessutom på ett magiskt sätt lyckades ordna fram en nyckel till Jeffs kontor (via Jackie), där han ansåg att jag kunde sitta över dagen eftersom Jeff inte verkade tänka komma till jobbet i alla fall. Under hela processen kände jag mig som ett oerhört korkat rö för vinden, men då min enda önskan var att komma åt internet, eftersom adaptorbristen – kombinerad med total avsaknad av uppkopplingsmöjligheter – redan i gårkväll fullkomligt isolerat mig från omvärlden, var det inte mycket att våndas över. Under dagens lopp dök också Rick (blivande Alaskakumpanen) upp, och därefter Jeffs fru Anna, som med misstänksamhet tittade på inkräktaren vid sin mans skrivbord. Det visade sig dock att Anna satt på en plats som egentligen inte var hennes, och hade fått låna nycklar till Karens rum inför den eventualiteten att någon (jag) skulle dyka upp och behöva någonstans att sitta. Snabbt som en vässla flyttade Anna över sitt avhandlingsskrivande till Karens rum och jag begåvades med ett skrivbord som jag i alla fall kommer att behålla tills jag far till Alaska (sen ska det bli omflyttningar som såsmåningom ska resultera i ett eget kontor enligt allas utsagor). Sedan processen genomförts visade sig Anna mycket trevlig och hjäpsam och full av tips om hur man ska klara av den första tiden i Skottland och var man ska hitta dugliga och samtidigt billiga nödvändighetsprylar till hemmet. Detta trots att hon om bara en vecka ska lämna in sin avhandling till tryck! (Hur går sånt till? Jag var väl knappt kommunikabel och definitivt inte trevlig en vecka innan min inlämning. En del är helt enkelt bara bättre människor än andra…)

Sedan jag på eftermiddagen lyckades ringa det nödvändiga samtalet till el&gasbolaget, gjort den obligatoriska anmälan om att jag gärna vill betala skatt till City Council och införskaffat nycklar till ytterdörren av St Mary’s (så att jag kan komma in på kvällarna), började förvirringen suddas en aning i kanterna och varandet kändes nästan lite tryggt, om än inte helt bekant. Efter en (till slut lyckad) adapterjakt som tog mig över i stort sett hela stan kunde jag också få kontakt med min sovande teknik – laptop och mobil – och nu i slutet av dagen känner jag mig som en, på det stora hela, fullt fungerande människa och undrar i mitt stilla sinne vad det egentligen var jag var så rädd för imorse…

Annonser

3 kommentarer

  1. Pappa said,

    juli 31, 2010 den 12:59 e m

    Tycker det ser jättetrevligt ut! Om jag känner dig rätt kommer du att planetra snygga växter som blommor när du kommer hem från Alaska! trädgården verkar ju helt skyddad så du kan nog få plats med både det ena och det andra och få det att växa. Ser fram emot trevliga grillkvällar där!
    pappa

  2. Lars said,

    juli 31, 2010 den 10:39 e m

    Hm, lätt dostojevskisk känsla där, med celebriteterna Gordon, Jeff, Jackie, Rick och Jeffs fru på mindre än tre meningar. Behövs ett persongalleri om vi ska kunna hänga med när palatsintrigerna börjar… 🙂


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: