Note to self: Must buy an umbrella

I förmiddags sken solen, så jag tyckte det var ett lämpligt tillfälle att lära känna min nya hemstad lite bättre. Tyvärr hade solskenet övergått i grå skyar när jag väl kom ut, men var väl ändå inte så farligt tänkte jag där jag knallade runt på de historiska kullerstenarna i Old Aberdeen.

University of Aberdeen

Kings college och dess omgivningar

High Street och den lilla gränden Thom’s place (där mitt hus alltså ligger), så liten att den inte ens får vara med på kartan.

Det verkliga målet med turen var dock att försöka hitta havet, och av vad Anna berättat för mig igår var den bästa vägen dit förbi den botaniska trädgården och in i Seaton park där jag skulle hitta River Don och sedan följa den ner till havet. Vid grinden till den botaniska började det regna, men bara ett sånt där lätt sommarregn som man egentligen inte blir så blöt av. Seaton park är verkligen en park värd namnet, fylld av lummiga träd, prunkande blomsterrabatter och vidsträckta gräsplaner. Går man runt i den tillräckligt länge kommer man säkert hitta en romantisk ruin med klängrosor, marmorstatyer med klassiska profiler, eller åtminstone ett par blomsterälvor gungande på några blåklockor. Nu hade jag inte tid med sådana extravaganser eftersom jag siktade på havet, utan istället nosade jag mig fram till River Don, som även den levde upp till alla de förväntningar man kan ha på en brittisk å, slingrande, vinglande med strankanter som växlar mellan att vara låga och övervuxna med frodigt grönt och branta bevuxna med bokträd – eller en tjusig kombination av båda. Jag förstår till fullo hur Råttentott och Mulle känner när de tittar ut över sitt årum. Regnet mattade av sig och övergick såsmåningom i strålande solsken och promenaden längs åkanten var alltigenom förtjusande. Till slut kom man ut i parken i ett pyttelitet bostadsområde som förmodligen måste vara det mest pitoreska i hela Aberdeen. Trädgårdarna på baksidan av de små stenhusen vätte mot den branta åstranden och Lottan tänkte att här är man nog lycklig när man bor. Efter ännu en liten bit såg man hur River Don gjorde sig beredd för att äntra havet, och väl upp vid bron fick man se de två mötas. Måsarna kastade sig skriande upp mot skyarna, vågorna slog in mot sandstranden och oljetankrarna låg på rad ute vid horisonten.

Efter att ha doppat tårna i nordsjön – (hu vad kallt, hur ska jag kunna bada där?), och tagit en liten barfotapromenad i sanden vände jag åter nosen mot Aberdeen och konfronterades med ett myket svart regnmoln. Ungefär samtidigt med att jag klättrat upp från stranden och fått på mig skorna öppnade sig himlen, och min ”jaja-vad-gör-väl-några-droppar-regn-attityd” från tidigare straffades hårt. Blöt som en dränkt kattunge bestämde jag mig för att gå den fulare men kortare vägen tillbaks. Regnet mattades efter en stund, men som tur var kom en buss som tog på sig att avvärja hotet att komma hem lite torr, genom att helt sonika förvandla gatans största vattenpuss till en flogvåg att dränka Lottor i. Blöt inpå bara kroppen la jag ännu en punkt till överlevnadslistan: paraply i sån storlek att det alltid kan ligga i väskan.

Första förvirrad dag som… skotte(?)

Efter att ändå sovit förvånande bra kamperandes på golvet (kanske spelade den tidiga morgonstarten 3.30 in i detta), sörjt över att jag omöjligtvis kunde laga mig en kopp thé till frukost (för hur gör man det  utan vare sig gryta eller vattenkokare), och invigt mitt badkar (äntligen badkar igen!!!), travade jag iväg till human resources för att se om jag kunde starta mitt liv som skotsk universitetsarbetare. Det var tyvärr lättare tänkt än gjort, för det enda Fiona kunde förse mig med var ett intyg till banken. Inga nycklar, inget passerkort och inga instruktioner om vart jag skulle ta vägen annat än rådet att kontakta mrs McKay, som, skulle det visa sig, inte arbetar på fredagar.

Lika bra att gå till institutionen då tänkte jag, vilket stupade på att jag inte kom in genom dörren (hur pinsam får man bli?!?). Till mitt försvar måste jag dock säga att den dörr jag försökte öppna faktiskt var låst och att skjutdörren bara öppnade sig när man tryckt på handikappknappen, vilket jag inte gjorde av den enkla anledningen att jag inte ansåg mig handikappad (tydligen fel). Efter att tillslut insett att de handikappades var den enda väg att gå, och sedan många turer hit och dit genom byggnaden hittade jag någon som åtminstone kunde peka mig åt rätt håll.

Det hjälpte inte mycket, för det rätta hållet var tomt, och ingen hade väl egentligen tänkt sig att jag skulle dyka upp, i vart fall inte på sånt sätt att man skulle behöva ordna något inför uppdykandet. Tillslut hittade jag i alla fall den enda morgonarbetande arkeologen Gordon, som lämnade sin dator för att ta mig på rundtur, kaffe och dessutom på ett magiskt sätt lyckades ordna fram en nyckel till Jeffs kontor (via Jackie), där han ansåg att jag kunde sitta över dagen eftersom Jeff inte verkade tänka komma till jobbet i alla fall. Under hela processen kände jag mig som ett oerhört korkat rö för vinden, men då min enda önskan var att komma åt internet, eftersom adaptorbristen – kombinerad med total avsaknad av uppkopplingsmöjligheter – redan i gårkväll fullkomligt isolerat mig från omvärlden, var det inte mycket att våndas över. Under dagens lopp dök också Rick (blivande Alaskakumpanen) upp, och därefter Jeffs fru Anna, som med misstänksamhet tittade på inkräktaren vid sin mans skrivbord. Det visade sig dock att Anna satt på en plats som egentligen inte var hennes, och hade fått låna nycklar till Karens rum inför den eventualiteten att någon (jag) skulle dyka upp och behöva någonstans att sitta. Snabbt som en vässla flyttade Anna över sitt avhandlingsskrivande till Karens rum och jag begåvades med ett skrivbord som jag i alla fall kommer att behålla tills jag far till Alaska (sen ska det bli omflyttningar som såsmåningom ska resultera i ett eget kontor enligt allas utsagor). Sedan processen genomförts visade sig Anna mycket trevlig och hjäpsam och full av tips om hur man ska klara av den första tiden i Skottland och var man ska hitta dugliga och samtidigt billiga nödvändighetsprylar till hemmet. Detta trots att hon om bara en vecka ska lämna in sin avhandling till tryck! (Hur går sånt till? Jag var väl knappt kommunikabel och definitivt inte trevlig en vecka innan min inlämning. En del är helt enkelt bara bättre människor än andra…)

Sedan jag på eftermiddagen lyckades ringa det nödvändiga samtalet till el&gasbolaget, gjort den obligatoriska anmälan om att jag gärna vill betala skatt till City Council och införskaffat nycklar till ytterdörren av St Mary’s (så att jag kan komma in på kvällarna), började förvirringen suddas en aning i kanterna och varandet kändes nästan lite tryggt, om än inte helt bekant. Efter en (till slut lyckad) adapterjakt som tog mig över i stort sett hela stan kunde jag också få kontakt med min sovande teknik – laptop och mobil – och nu i slutet av dagen känner jag mig som en, på det stora hela, fullt fungerande människa och undrar i mitt stilla sinne vad det egentligen var jag var så rädd för imorse…

Tillslut framme i Aberdeen

Sent omsider kom jag ändå till Aberdeen och blev levererad av taxichaffören till Staff housings office fem i fem. De var mycket lättade, eftersom de trott att jag försvunnit. Jag satte min underskrift på hundra papper som jag inte hann läsa igenom, och så fick jag nycklarna i handen – tillsammans med en karta där ett orange streck visade vägen till number 4 Thom’s Place. På en liten smal stensatt gränd som går ut från (den likaledes stensatta) High street ligger mitt pyttepyttelilla stenhus, med grön heltäckningsmatta till och med i trappan (fast inte i köket och badrummet, hurra!) och spröjsade fönster.

Med odiskuterbar logik passar mässingsnyckeln i stållåset och stålnyckeln i mässningslåset.

På baksidan ligger en liten liten trädgård, där det mycket riktigt står två soptunnor (mamma förutsåg ju detta), men den är inte asfalterad (som hon också misstänkte att den skulle vara), utan har en gräsplätt och mycket eftersatta (och ganska fula) rabatter. Någon har dock bemödad sig att ganska nyligen plantera en liten tuja (och varför måste det vara tuja för?? Vad är det för fel på ljusgröna, bladrika, trevliga buskar?).

För att komma till trädgården är man tvungen att gå ut genom ytterdörren och runt huset. Men köket vätter ut mot trädgården, så när jag kommer på hur man gör för att öppna fönstrena (det är någon konstig skruv- och hiss-mekanism) kommer man i alla fall att kunna skicka mat och dryck den vägen.

Det var inte en överdrift att säga att jag bor 30 m från jobbet, för om man fortsätter några meter framåt på gränden kommer man till Elphinstone road, och det är där institutionen ligger. Eftersom jag kom så sent har jag ännu inte varit där, så mycket saker återstår att göra imorgon. Till exempel köpa en adapter, eftersom jag, slug som en räv, packade ner englandsadaptern i en av de kartonger som nu står hos föräldrarna i Eriksberg och gör ingen nytta alls under dess att min mobil håller på att dö…

Så här i efterhand (när man med förvåning packat upp delar av sin packning) kan man konstatera att det kanske hade varit klokare att lägga ner en tallrik istället för Burenhult i handbagaget, och att löpskorna kanske hade kunnat få ge plats åt en gryta. Det blev en lång lista nödvändigheter att införskaffa imorgon, som komplettering till de nödreserver jag just handlat på Spar (som papptallrikar, toapapper, hobnobs och lasange som man ju kan laga till utan gryta). Lite uppmuntrande var det ändå att jag fick visa id för att köpa min ”fira-att-jag-sitter-ensam-i-mitt-eget-hus-öl”, fast stackars killen skämdes när jag langade fram mitt leg och förvarade sig med att jag såg så ung ut. ”Ja det kan man ju inte ta illa upp över” tyckte jag och hivade upp mitt värdelösa trepundsliggunderlag under armen och knallade hem till mitt hus (dockskopiskt, men dock hus).

Godnatt fran mitt tomma hus…

Bland fabeldjur och snabeldjur i Danmarks huvudstad

Som det ärkenöt jag är lyckades jag blanda ihop avgångstid med boardingtid och missade det eländes planet. Efter att ha förbannat mig själv ner i ett mörkt hål och gråtit mig igenom transferdesk, biljetköpsdesk och incheckning stod jag inför två val: Gå in på flygplatsen och sura hela dagen och gräma mig över att jag är en sån komplett idiot, eller göra det bästa av situationen. Följaktligen tog jag tåget in till Köpenhamn (69 Dkr t.o.r – kan du förstå det Arlanda!) för att driva bort dryga tre timmar, på Ströget, Nyhavn och diverse strandpromenader. Dessutom lyckades jag fånga pälsmössornas vaktombyte och fick förvånas över den kilometerlånga kön som väntade på att få se prinsens nyrenoverade våning.  Centrala Köpenhamn kryllar av drakar och andra underliga figurer som krullar sig runt lyktstolpar, slingrar på ledstänger och sticker upp nosarna ur vattnet på de mest oväntade ställen. Det lilla sjöskrället var däremot på semester på världsutställningen, så henne fick man inte träffa, även om några spanska pojkar gjorde sitt bästa för att fylla hennes tomma plats.

Utan jungfru... bara en tom sten.

Köpenhamn är ändå trevligt kom jag fram till på min kortkorta visit, och jag skulle inte ha något emot att slänga bort en weekend där. Men nu ska jag i alla fall boarda planet. På riktigt den här gången. Hörs i Aberdeen 😉

Med Burenhult i handbagaget….

Nu har äventyret börjat. Ännu så länge är det dock inte mer exotiskt än Danmark. Köpenhamns flygplats närmare bestämt. Dagen började 03.50 när en taxi kom och hämtade mig till flygplatsen. Hur jag kunde tycka det var en bra idé att ta flyget sex och tio övergår mitt förstånd, men nu sitter man i alla fall här, mot alla odds, med utsikt över legoaffären… Men stackars Kristin kommer till en betydligt mindre färdigstädad lägenhet än jag tänkt mig. Allting tar ju alltid längre tid än man tror, och var min energi befunnit sig de närmaste dagarna kan man fråga sig. Initiativlös är det epitet som beskrivit mig bäst, och det är inte fullt kompatibelt med att packa ihop ett liv på några dagar. Följdriktigt har jag därför århundradets märkligaste handbagage, där jag bara tömt ner det sista som jag inte riktigt visste vad jag skulle ta mig till med. Cd-skivor, usb-minnen och gem i en salig blandning. Dessutom, som kronan på verket, fick Burenhults Arkeologi i Sverige (kurslitteratur på a-kursen för den som inte vet, och inte överväldigande bra på det heller) del tre (vikingatiden) bli den enda representanten i kategorin ”arkeologisk litteratur” eftersom den på något vis hade undgått att bli nedpackad in någon av de hundra lådor som färdats till mina föräldrar. Största uppgiften blir nu att packa upp eländet och gömma undan det i bokhyllan utan att det märks, för vidare bildat verkar det ju inte av en forskare (vikingatidsforskare no less) att välja Burenhult som viktigaste referenslitteratur.

Min smala lycka är ju alltid att de aldrig väger handbagaget, men denna gång var utsikterna trots detta mörka. De 20 kilo som man fick ta med sig som packning överskreds nog i bara en av mina två väskor. Vilket nog mannen in incheckningen insåg med bara en snabb blick, för han ansåg genast att väskorna (båda två) var för långa och måste åka specialbagage. Vanligtvis brukar de ju få passera vågen i alla fall, men han gav mig bara mina remsor och skickade iväg mig. Tack för det! Jag hade svårt att sova (under mina tre och en halv timme i sängen) på grund av stor oro för övervikt. Det fanns ju inga möjligheter att skala ner packningen. På planet till Köpenhamn var den oron dock borta och Lottan sov som en sten på sin fönsterplats utan fönster. Och nu är det snart dags för nästa etapp, undrar egentligen vart jag ska åka när jag väl kommit fram till Aberdeen, department, staff-housing eller human resources? Jag får väl bestämma mig när jag kliver i taxin, för på planet lär jag nog inte göra annat än sova…

Fler och fler adjön

Slutet är nära och det känns som jag går från avsked till avsked. Avskedsmiddag med familjen och alla syskon i söndags, avskedslunch med Frands i måndags och idag tog mina snälla föräldrar på sig att köra kartonger så att jag kunde smita iväg till Värmdö för att säga hej till bästa vännerna och gullungarna. (Dessutom passade mamma på att tjuvstäda lite när hon ändå var här, tack så mycket!)

Johanna & Axel, Sara & Emil lever sommarliv på ön bland fjärilar, trutar och tama rävar. En riktig saltkråksidyll… Som alltid alltid var det jättetrevligt att komma dit, och Axel och Johanna bjöd på jättegod mat, både lunch och middag som avnjöts i glada vänners lag, trots att middagen kanske blev lite förtidigarelagd eftersom jag skulle vara en vuxen typ och åka hem på kvällen för att kunna använda sista dagen i Sverige till att pack-och städnöjen.

Solen sken, barnen busade runt, havet vågade sig och de vuxna umgicks.

Saker kändes nästan helt som vanligt, fast jag för ovanlighetens skull tog bussen hem på kvällen, och det verkar inte som på riktigt att jag lämnar Sverige på obestämd tid i övermorgon. Men så sorgligt så sorgligt känns det i alla fall.

Sara och Johanna har i alla fall bokat in sig på tjejsemester i Skottland, och jag hoppas att de kommer snart, kanske för julmys?

Alla gullungar på rad

Tack så jättemycket till familjerna som alltid finns där för mig. Hur ska jag klara mig nu, ensam på en möglig heltäckningsmatta i ett dragigt brittiskt hus? Vad jag kommer att sakna er!

Väl landad i Uppsala hann jag till och med med att träffa Fredrik för en öl, under hans mellanlandning i Uppsala. Och nu sitter jag framför datorn redo att vilken sekund som helst krypa till kojs och spendera sista kvällen i min älskade lilla lägenhet. Godnatt!

Regn och tomma kartonger

Så har det efterlängtade regnet äntligen kommit, men som vanligt lever inte verkligheten upp till förväntningarna. Jag hade visst (trots en hel uppväxt och ganska många vuxenår i ett av Europas regnigaste land) lyckats glömma hur grått och eländigt det blir vid ett normalt lågtryck. Såna där äkta drömåskväder dyker ju bara upp en gång vart fjärde år. Men den stämning som framkallas av de gråa skyarna, och förstärks av en envis kråkas kraxande utanför fönstret, passar mig rätt så bra för tillfället. Det är eländigt och segt att packa, och obegripligt hur stor plats allt tar när man lägger det i kartonger. Flytta känns inte längre så skoj. Just nu skulle jag bara vilja fortsätta trava runt i mina gamla ingångna skor på de gamla välbekant slitna vägarna… men det verkar ju bara inte klokt. Jag har ju tröttnat på de där gamla vägarna och skorna har för länge sen börjat skava. (Fast jag får nog behålla de där gamla skorna ett tag i Skottland ändå, för min fot är fortfarande vrickad och vill inte balansera på tjusiga nyinköpta röda klackar ;)). Egentligen är ju Skottland det bästa som kunde hända. Nåja det är väl dags att sluta gnälla, ta sig samman och packa klart…

Ännu ett avsked

Till att börja med vill jag bara tala om att träskor är skit, hur snygga de än råkar vara. Efter att ha trampat snett två gånger på vägen hem var jag tvungen att gå hela Frodegatan barfota – haltande – och det var inte roligt. Nu är min fotknöl stor som en golfboll och värker som bara den, trots strategiskt upphöjd placering på rosa moln.

Ikväll var sista kvällen musketörerna korsade sina värjor, i alla fall enligt den vanliga formen. Sorgligt är det.  Hur ska Athos klara sig utan sina vapendragare? Jag räknar med att de dyker upp i Aberdeen i november som utlovat!

Nu är jag hemma igen, och hemma har antagit en mycket tillfällig karaktär. Kontraktet är påskrivet (och om ni i framtiden råkar gå förbi Frodegatan är jag säker på att Kristin välkomnar besök), Katten är borta, och min högerfot värker som satan. För tillfället känns det som att det hade varit bättre att sova någon annanstans(och sen stanna för alltid  som protest), men jag är ändå väldigt glad att Kristin kommer att bo här när jag bor någon annanstans. Trots allmän separationsångest…

Farväl Katten

Nu har min sambo flyttat. Hon blev hämtad av min före detta sambo i förmiddags och sitter väl i en bil på väg upp till Östersund nu, stackarn. Hon gillar inte att resa, stackars lilla gosenosen. Fast egentligen är det väl mig det är synd om, hon får bo med någon som tycker om henne och säkert finns det roliga fåglar att jaga och möss att äta i Östersundstrakten också. Jag hade bara tänkt mig att jag skulle ha sällskap ända tills jag själv flyttade. Men nu är det som det är, och jag kan ju inte ta med Katten till Skottland, så det är inte mycket att sörja över. Men det hjälps inte att det känns lite tomt och trist ändå…

Lisakissen sitter och spanar ut över sina Uppsaladomäner för sista gången...

Ska det här föreställa regn?

Vilket fånigt regn! Det är väl det här som beskrivs som varmt sommarregna misstänker jag. Man blir knappt blöt när man är ute, och marken blir det defintivt inte mer än på ytan. Jag hade önskat mig en hejdundrande åskskur. Gärna med stora moln som förmörkar hela himlen, men som ändå lyses upp av oräkneliga blixtar. Man blir på så upprymt humör av sånt väder. Dessutom behöver Uppsala en rejäl rotblöta, hela staden ser hängig och dammig ut, inklusive de som går runt i den. Nej – hit med lite farligheter!

« Older entries