Jämtland håller visst på att sköljas bort igen. De högre makterna gjorde tydligen inte sitt jobb ordentligt sist…

Svenska fötter, men skotsk öl

Inför flytten har jag gjort en sund (ok, jag måste försvara orimligt slöseri med pengar på något sätt) investering i min svenska etnicitet.


Nu är jag i alla fall helt redo att på ett elegant sätt skylta med mitt kulturella arv när jag kommer till Skottland ;).

Mot kvällningen travade en decimerad skara musketörer iväg till sitt schemalagda supande. Denna gång föll valet på Uplands trädgård, vilken, kom vi fram till, egentligen är helt perfekt för ändamålet. I trädgårdsbaren fanns dock ett mycket tunt utbud öl, men desto större sortiment cider, av vilket undertecknad helt fräckt drog slutsatsen att klientelet är tänkt att utgöras av yngre årgångar.

För första gången på länge (sen 2004?) hade vi inga större trauman att bearbeta, så samtalet rörde sig ledigt mellan projekt, publikationer, ambitioner, allmänt arbete, träning, dataspel, och landade i ett konstaterande som fastslog hur skönt det är att inte längre vara en nervös gummiboll på extacy (=tonåring). Sammanfattningsvis kom vi fram till att det gått så oväntat bra för ”vår” generation doktorer sen vi blev klara, så för oss finns det inga ursäkter. Nu är det upp till bevis, och vi ämnar bevisa oss!

Vid det laget hade vi förstått att källarbaren, med betydligt större ölutbud, faktiskt var öppen, och hade jobbat oss fram till den skotska ölen med sina mycket förtroendeingivande etiketter. För Kristins skull följer här bildbeviset:

Kvällssol på bävernos

Nyss hemkommen från Stockholm och paddling i härlig kvällssol. I Mörtviken simmade det runt en bäver i godan ro, och lyfte knappt på morrhåren åt outriggern och dess dambesättning. ”Jösses”, tänkte han väl, ”Vad är det nu för åbäke som kommer och stör mig mitt i kvällsbadet? Nåja om jag tar hand om mitt så sköter de sitt…”

Bäver mitt i Stockholm! Man måste ändå älska en sån huvudstad!

Eländes elände

Det är en spricka i min badrumsmatta och enligt golvläggaren jag pratade med betyder det att man måste göra om hela badrummet och ujujuj, och dessutom är de fullbokade fram till semestern, så inte innan september. Och ”ytskikt” går inte på försäkringen. Och hur ska jag ha råd med det? Och hur ska jag kunna hyra ut en lägenhet med hantverkare i? Det går ju inte.

Dansfilmkväll

Ikväll la jag och Veronika ännu en dansfilm till vår lista, nämligen StreetDance.

Efter succérullar som Shall we dance med Richard Gere, remaken Av Fame, och inte minst den eminenta filmen Dirty Dancing 2, var förväntningarna högt uppskruvade ska jag säga. Tyvärr infriades de inte alls. Visserligen var handlingen tunn som nattgammal is, och de hade inte kunnat avhålla sig från de mest stereotypa klichéer, men dansen var bra. Riktigt bra till och med, och det var mycket av den. Ju längre filmen led desto färre klichéer och mer dans blev det dessutom. Det kan ju inte heller hjälpas att balettdansare i linne, eller ännu hellre utan, tål att tittas på. Nej helt enkelt en, för en gångs skull, sevärd film. Om man gillar dans vill säga…

Kattfnatt

Kan drabba den bäste…

Även bastanta matronor i sina bästa år…

Man kan ju inte ta ansvar för vad solen gör med en…

Katt & Lotta

Sniglar är det sorgligaste jag vet

Sniglar är det sorgligaste jag vet. Försiktigt, försiktigt sträcker de ut sina horn och ger sig lika försiktigt ut  i världen så snart det vankas blötväder, i trygg förvissning om att när fara hotar kan de alltid söka skydd i sitt fina skal. Bara för att bli till mos under första bästa människofot, rådjursklöv, eller till och med rävtass. Det känns så misslyckat att räddhågset snigla sig fram genom tillvaron och krypa in och gömma sig för minsta konstighet, när man har världens sköraste skal. Sniglar är grundlurade, de lever på gränsen hela tiden, men tror att de är skyddade från livets vågspel. Sniglar borde utmana ödet och leva livet till fullo medan det varade; susa fram i 200 km i timmen, hoppa från högsta grenen, gnaga på exotiska blad, invadera slottsträdgårdar. Istället krullar de in sig i sin trygga vrå och möter sitt öde under någon fot. Stackars sorgliga små sniglar!

Heja Lina!!!

Min syster håller på att göra en halv klassiker. Idag cyklar hon halvvättern. Håll tummarna för henne! You go girl!

Gräsrullningar

Sara och Emils trädgård har blivit med gräsmatta. Jag och Emils bror Tor var inkallade som trädgårdsarbetare och krattade, rullade och skar gräsmattor tillsammans med det tappra husägarna hela gårdagskvällen. Gräsmattan levererades som sig bör, i rullad ordning väl paketerad på lastpall.

Det är något obskyrt och nästan obscent över idén att man kan rulla ut gräsmatta på samma vis som vilken matta som helst, men det är onekligen en stor förändring som sker när den tomma jorden kläs med levande gräs.

Gräskrullor

”Instant lawn” – vilken fin allegori för vårt stressade nutidssamhälle där ingenting ges tiden att växa som det själv behagar. Det tar ett par veckor för den att gå från artificiell utrullad gräsrulle till äkta självständig gräsmatta, men sen kan ingen skilja den från de långsamma frösådda, utom kanske på sånt sätt att den som var en rulle i sin bardom i vuxen ålder tenderar att vara mycket tätare och finare…

Gräsarbetare

Saras mamma ansåg att mina tjusiga rutiga stadsgummistövlar var för fina för att klara av hederligt kroppsarbete, så hon lånade mig sina gamla erfarna lantisstövlar som var mer ”up for the task”. Med tanke på hur stövlarna såg ut vid kvällens slut var nog stadsstövlarna ganska nöjda med att ha stått på hallmattan och konverserat sandaler hela besöket…

Sara hade förberett gräsgrunden grundligt med jordfräsande, grävande och krattande frenesi, så fina jämna jordytor låg nu ivrigt väntande på sin gräsbetäckning.

Vi gräsarbetare hade därför ett ganska lätt (och roligt) jobb framför oss. Rullgräs måste ut inom ett dygn för att klara sig, och vissa rullar var redan så varma att det ångade om dem, hoppas att gräset inte redan tagit skada… Snabbt gick det i alla fall när man var några stycken, även om det kändes lite segt i ny-starten efter pizzapausen.

Finjustering av matta kring stenkant

Jag satt mest på baksidan och klädde på berghällarna gräsmössa och lade gräs vid stenarnas fötter. Jag hade också funderingar på att bygga lite grässkulpturer, grisar, gubbar eller annat, men det blev tragiskt nog ingenting av det. För jag tror Sara och Emil skulle uppskattat en enorm gräsörn i trädgården, tex. Fast med tanke på att sista biten gräs lades med lapptäckesteknik av tidigare ratade småsnuttar gjorde sig kanske gräset bättre på platta marken i alla fall…

Trist nog var det för mörkt för att det skulle gå dokumentera det slutliga resultatet av vår möda, men fint blev det, kan intygas.

Det är i alla fall en härlig känsla att titta ut över en nyskapad gräsmatta och tänka – det här är mitt verk! Eller ja, vårt då om man ska vara lite mer ärlig och mindre självgod. Och mycket stilig blev den, mattan. Kullrig och charmig mellan stenhällar på baksidan och representativt strikt och plan (och enorm) framför huset. Dagsverket avslutades på följdriktigt sätt med att de utmattade arbetarna utfordrades med allehanda onyttigheter och samspråkade på ett utslaget vis i sofforna långt in på natten, trots femårskalas dagen efter (stackars duktiga föräldrarna). Vissa andra sov helt fräckt fram till tio dagen efter…

Hur som helst är det i alla fall rätt tillfredsställande att stå och titta ut över en riktig gräsmatta och tänka att – det här är mitt verk!

Men då är ju du intellektuell…

Efter att ha lämnat delar av musketörerna vid Orvar i gårkväll ramlade Kristin och jag vidare in på Katalin, där jag hamnade i samspråk med en stenåldersarkeolog. Under sånt snack som det lätt kan bli mellan arkeologer efter fyra öl; om arkeologins varande och natur och teori och funktion och allmänt tyckande, dök kommentaren upp: ”Ja, men då är ju du intellektuell”. ”Ja”, sa jag, ”det tycker jag nog att jag är”. Med det konstaterande nådde vi visst änden på den samtalstråden, för det dök upp ett nytt tema i konversationen, och jag tänkte inte mer på det. Men nu har den där kommentaren fastnat i mitt huvud, och skaver lite… Var det fel svar? Är det inte meningen att man ska vara intellektuell – är det pretto? Är inte alla vi som sitter på forskningstjänster på universitet eller någon annanstans intellektuella? Eller borde vara åtminstone… Är det något som förvånar?

« Older entries Newer entries »