Sniglar är det sorgligaste jag vet

Sniglar är det sorgligaste jag vet. Försiktigt, försiktigt sträcker de ut sina horn och ger sig lika försiktigt ut  i världen så snart det vankas blötväder, i trygg förvissning om att när fara hotar kan de alltid söka skydd i sitt fina skal. Bara för att bli till mos under första bästa människofot, rådjursklöv, eller till och med rävtass. Det känns så misslyckat att räddhågset snigla sig fram genom tillvaron och krypa in och gömma sig för minsta konstighet, när man har världens sköraste skal. Sniglar är grundlurade, de lever på gränsen hela tiden, men tror att de är skyddade från livets vågspel. Sniglar borde utmana ödet och leva livet till fullo medan det varade; susa fram i 200 km i timmen, hoppa från högsta grenen, gnaga på exotiska blad, invadera slottsträdgårdar. Istället krullar de in sig i sin trygga vrå och möter sitt öde under någon fot. Stackars sorgliga små sniglar!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: