Att spåras genom sommarsverige

Nu sitter jag på tåget till Alvesta, och eftersom jag köpt till internetuppkoppling för hela resan kan jag ju lika gärna använda mina slantar på att uppdatera bloggen lite… Jag är på väg till Brotorp för att träffas med en massa kusiner är tanken, och det blir nog jättetrevligt. Dessutom ska det bli skoj att se det gamla torpet igen, för det var väl några årtusenden sen jag var där sist.

Idag har jag mest farit runt och ”fixat” saker, utan att göra någon ordentlig nytta egentligen. Men hade de inte fixats hade det märkts, jag får väl trösta mig med det. Imorse sprang jag om en joggare på rundan. Det kan ju inte vara vidare skoj. Att bli omsprungen menar jag. En typiskt dålig start på dagen. Hade det varit jag hade jag väl varit sur hela dagen efter en sån inledning. Men nu var det ju inte jag, så jag behöver inte gräva ner mig i saken. Hon kanske är van att bli omsprungen i alla fall, för jag springer nu inte vidare fort…

Tåget rullar sig ner genom en tung, lummig högsommargrönska. Nu har vi kommit in i de djupa småländska skogarna, och högvärdiga granar lutar sig allvarsamt  in över spåret. x2000 gungar lite, så man blir nästan lite sjösjuk. Eller ja, någotannatsjuk, för jag är ju inte sjösjuk på sjön ens. Trots den uppdaterade vagnen känns det på något vis lite gammaldags med tåg, på ett trevligt sätt. Spåren är fortfarande lite rostfärgade när man ser ut genom fönstret, och banvallen är fortfarande beväxt av järnvägsblommor, dock är inga rallarrosor ännu iakttagna. Man känner när man åker tåg att Sverige är stort och otillgängligt och folktomt, på ett sånt sätt som det alltid har varit, men här och var öppnar sig skogen för en liten skogssjö med gammal båt vid stranden bakom vilken en röd stuga skymtar mellan träden. Och för inte så länge sedan var den någon bonde som gick över svor över all sten i åkern och tålmodigt travade den i en av de många, långa stenmurar som opåkallat trillar fram ur storskogen lite här och var…

Men nu närmar jag mig i alla fall slutstationen, där jag ser fram emot att gå ner och sätta mig på bryggan i skymningen för att umgås lite med fladdermössorna….

Hus som hus och hus

Idag har jag surfat och surfat på lägenheter. Alla hus är grå i Aberdeen. De flesta lägenheter har aprikosrosa väggar, brun heltäckningsmatta och svart plufsig skinnsoffa. En lägenhet har det inte, så kanske, kanske har jag fått tag på någonstans att bo. Lite för stort och alldeles för dyrt, men det kanske är värt det? Väldigt nära universitetet i alla fall, och fint ser det ut! Får jag det så kommer jag att kunna hysa alla er som får för sig att komma och hälsa på i alla fall. Samtidigt 😉

Nu går helgen mot sitt slut och Augusti nalkas med tunga fjät…

Så avslutades midsommarhelgen på trevligast möjliga sätt med grillning hemma hos Johanna och Axel. I morgon är det verkligen dags att ta tag i det där med liv och flytt på riktigt – men det får anstå lite, för nu tänker jag sätta mig en stund på trappen och titta på trädgården där skymningen sakta faller och fundera över livet, universum och allting…

Midsommar

I år var jag inbjuden att fira midsommarafton på familjen Mobergs residens i Lennalöt.

Förmiddagen vigdes dock åt att förse Burströmsflickor och Lottan med nödvändig midsommarutstyrsel. Den gav oss en försmak av stadsmidsommarkonceptet, vilket innebar vissa problem för kranstillverkningen. Men nu är det ju viktigt att små flickor får midsommarkransar, så mina förväxta panséer, som inte direkt prydde uteplatsen längre, fick offra sig för detta högre mål, och kapades utan pardon. Tillsammans med tjuvplockade trädgårdsbuskar och vägrensblommor gjorde de sedan en fin insats i stadskransarna.

Eftersom någon hade glömt att sätta tillbaks det nyladdade batteriet i kameran, kan de tyvärr bara beskådas i ett mer slokande stadium…

Vid tolvtiden började ett flertal trevliga familjer och ett fåtal mer löst folk samla ihop sig i Länna till traditionell midsommarlunch med allt det som hör till; prinskorv, pannkaka och jordgubbar för de små, och sill, färskpotatis och nubbe till de större. Det enda som inte följde traditionerna var midsommarvädret, som på ett osvenskt vis bjöd på värmebölja och strålande sol. Detta beteende premieredes med årets första dopp. Herschendska, Mobergska och Virhammrsbarn plaskade glatt runt i strandkanten, och till sina föräldrars ytterliga förvåning ville Signe också bada som de andra. Valet av stödjande badhand föll på min, för som Signe talade om för mig: ”Mamma och pappa kan inte bada”. Förvåningen blev ännu större då hon utan tvekan klev upp på rutschkanan, och på sånt vis doppade hela sig i ett enda rutsch, för att sen bara glatt resa på sig och skutta runt av alla krafter så det stänkte om benen. Moderns världsbild verkade få sig en törn av telningens orädda inställning till kallt vatten ;).

Så började klockan närma sig tre, och delar av församlingen rodde över sjön, medan de andra knatade längs landsvägen, till Kopphagen och än mer traditioner med majstång, små grodor, fiskdamm och sommarglass, som antogs med blandad entusiasm.

Mödrarna dansade ståndaktigt kring stången med sina små söner, medan fäderna med samma iver deltog i traditionen att stå vid sidan av och titta på. Och är man blyg hjälps det inte att det ser ganska så skoj ut att dansa, fast björnen kan ju alltid sova lite vid sidan av också…

Så vankades den svenskaste av midsomrar.

Sedan alla delar Kopphagemidsommar grundligt firats ställdes stegen återigen till det Mobergska med grillfest som mål. Fotbollen slukade under delar av festen delar av festen, men detta till trots spenderades hela kvällen under trevligt umgänge med vänner man tyvärr ser allt för sällan. Dessutom underhölls vi långt in de mörka timmarna av en  kvällspigg gudson, som slutligen däckade i soffan lagom för hemfärd.

Så åkte vi så småningom hem, med en mörkgul fullmåne som speglade sig över den mörka sjön, i ryggen. Tack Lena och Björn för en jättetrevlig midsommarafton!

Midsommardagen firades mormors 87e födelsedag medelst arbete i trädgården, och en stor del av barnbarnen med respektive samt föräldrar hade samlats in för ändamålet.

Arbetets angreps med stor frenesi, häckar skövlades, gräsmattor klipptes, och ogräs drogs upp med rötterna – och i slutändan hade trädgården antagit en betydligt ljusare och mer friserad skepnad.

Lagom till middagen kom regnet (som dock ignorerades av somliga, och ändå blåste över fortare än kvickt), så man fick en ursäkt att sätta sig och småprata en stund i köket med mostrar och mödrar. En på vanligt vis animerad middag avnjöts, med fiskgryta och sommargubbar, innan lätt panik utbröt när Carin och Alan var tvungna att fraktas till tåget (som de trots allt ändå lyckades missa på grund av allmän förvirring, följaktligen satt de också och hängde på min uteplats när jag kom hem :))… Tack kära medträdgårdsmarodörer för väl utförd gärning och muntert sällskap,

och

Grattis på födelsedagen mormor!

Årets lataste dag

Idag var nog årets hitintills varmaste dag. Klarblå himmel och sommargrönska kan få vem som helst att längta ut, och hur går det inte då för såna med allmänt låg arbetsmoral? Jag hade ändå ambitionen att jobba, i alla fall ända till någon gång efter lunch. Där gavs den visst upp och utbyttes så småningom mot en mugg vin  på min blomster-(och geting)strödda uteplats, och där hamnade jag nu visst igen, Thinking to some purpose

Dessemellan var det dock dags för mig och Daniel att fullfölja vårt värv, Kristins frånvaro till trots. Denna torsdag fick Taket hysa oss, och några trevliga timmar tillbringades under otvunget samkväm i nedgående kvällssol med intressant utsikt över delar av Uppsalas gatuliv. Nästan av misstag lyckades vi också inhandla en skotsk öl, som även denna gång utsågs till kvällens vinnare.

Så att Kristin ska förstå hur ivrigt inväntar hennes återkomst följer här ett stilleben i solnedgång:

Sista dansen

Sista kvällen på danskursen. Igår var huvudet inte med, och dansen blev därefter. Tankarna hade visst fäst sig lite för intensivt vid artikeln, eftersom jag bestämt att det var dess sista dag. Klockan två inatt blev den klar, såpass att den fick anses som läsbar av (somliga) andra än mig i alla fall. Idag var huvudet därför bättre med (tack och lov, för igår var jag allt lite sur när jag tryckte ner dansskorna i väskan), men fötterna var desto segare. Åtta timmars dans under tre dagar kändes i vaderna under sista ”treblesen”. Stackars fötterna lyckades inte lyfta sig många cm från golvet i hoppen. Jag hoppas jag klarar att ta mig ur sängen imorgon…

Som avslutning gick kursen i halvt samlad tropp till den Irländska puben Liffey i Gamla Stan. Där var det fotboll på storbildsskärm och fullpackat när vi kom, men efter Australiens vinst glesnade det såpass att vi till och med fick ett bord där alla (nästan) fick plats.

Eftersom kommunikationerna är så strålande mellan Sveriges fjärde största stad och huvudstaden, hann man inte mer än dricka upp sin Boddington innan det var tid att gå. SJ gör då verkligen inte mycket för ens sociala liv, men det skulle väl skada deras image om de fick för sig att lyssna till kundernas behov.

Återstår nu bara att se om det går att danska Irländsk dans i Skottland, verkar på något vis som en contradiction in terms

Objectivity & Other

Känns alldeles för svårt för Lottor idag. De vill mycket hellre sitta ute i gröngräset och äta glass…

Irländsk danskväll

Ikväll inleddes tredagars(kvälls)danskursen i Irländsk dans. Tyvärr har den nedra Veronika valt att åka på romantisk semester till den gröna ön – vilken ironi – så jag fick ensam färdas till Stockholm och umgås med hängiga stockholmare. Antagligen finns dansentusiasmen där, fast den är väl dold hos de flesta av dem… ”Entusiasterna” från vår grupp är nu sammanslagna med folk från en annan grupp, som antingen dansat längre eller råkar vara lite mer begåvade när det kommer till dans, för man var inte längre så självklart bäst, utan snarare i alla fall inte bland de sämre. Dessutom är inte hårdskodans min grej direkt, och den tog allt lite för kvickt över från mjukskon…

Närapå tre timmars dans i samlad klump, det var länge sen sist, och kroppen hänger väl inte riktigt med som den borde. Så har man ju blivit en stel gammal tant med åren också, dessutom gammal otränad tant – jämförelsevis. Men när fötterna får för sig att krampa för att de på något vis inbillar sig att de inte klarar av att vara en längre tid på tå, då är det faktiskt dags att lägga in en protest! Efter över 20 års baletträning borde de verkligen veta bättre! Jag hoppas att  de skärper sig till imorgon 🙂

…fest

När jag ramlade ut från efterfesten igår hade solskrället redan gått upp… eller i vart fall så pass att det var ljust ute.  På vandring genom Hågadalen, för att plocka upp min cykel, mötte jag en typ som var ännu konstigare än jag; morgonpigg fotograf med stativ och toppluva, och säkert en rutig termos med varm choklad i kånken. Så fort han såg mig gjorde han en skarp sväng ut på fältet. Jag misstänker att min (något vingliga) yllehuvade, dolkförsedda uppenbarelse förstörde naturupplevelsen för honom…

Nu ser det ut som dagen efter fest hemma i lägenheter, hårnålar strödda över hela badrumsmattan, köksbordet belamrat med billiga smycken och tennbitar, och snörstumpar och läderbitar trängs med dammtussarna i hörnen. Hela lägenheten skriker STÄDA! åt mig. Så jag får väl göra det då. Ska bara resa mig ur sängen först….

Till slut, Till de små; Tack för bra äventyr!

Varför förneka sig?

Mindre än tre timmar till festen och jag försöker fixa till en gammal trasa med lim och snöre. Vilket ”crafmanship”, man får ju skämmas! Dessutom tre timmar!?!? Varför gör jag alltid så här?

« Older entries