Trädgårdsfest

Idag var det trädgårdsfest hos familjen Hillerdal. En skräckupplevelse för vissa små (Bumma hunn!), men förhoppningsvis rätt så trevligt för de andra gästerna. Regnet kunde tyvärr inte avhålla sig helt från att närvara, trots att det inte fått någon inbjudan, men de flesta klarade sig nog från att bli alltför blöta.

Här syns Carins, på det stora hela, mycket träffande skildring av familjen. Min karaktär råder det dock delade meningar om. Delade på det viset att jag ställer mig rätt tveksam, men de som konsulterades i frågan mangrant ansåg att den var helt riktig. Eller för att citera min brors flickvän (Såsdjuret på ovanstående illustration): ” I don’t understand. I understand that Lotta is angry, but I don’t understand anything else”. Min faster upplyste mig dessutom vänligt om sitt minne av när jag i tvåårsåldern i ett obevakat ögonblick hade klättrat upp på bordet, satt mig vid tomatskålen som stod på dess mitt och tagit ett bett från varje tomat. Onekligen en ganska bra parallell till att sätta sig på pannkakan och skrika ”Den är vår!”. Så jag får väl motvilligt erkänna mig överbevisad då, och vara tacksam över att jag i varje fall inte är en filifjonka…

Tack från oss!

Promotion 28e maj 2010

Nu häller regnet ner. Jag är glad att det inte gjorde det igår, utan att det trots hotande grå morgon klarnade upp och blev en riktigt fin (och nytvättad) försommardag. Min dag inleddes med att jag fnattade runt som ett troll och letade efter mina vita skinnhandskar, bar för att tillslut ge upp och bestämma mig för att det fick bli svarta tråkhandskar istället. Varken klänning eller skor såg ju ut som jag från början tänkt mig, så det var väl lika bra att ändra hela uppenbarelsen tänker man. Vid nio kom en snäll Axel och hämtade en stressad Lotta till salong Burström, där jag snart blev placerad i soffan med en aperitif. Stressen rann av på en gång och istället blev dagen trevlig. Under hårfixandet klarnade dessutom vädret upp och solen stack fram sin bleka nos.

På salongen serverades också en utsökt lyxig vårlunch.

Och silverskorna provades ut…

Johannas ansträngningar resulterade i festens finaste frisyr, och fick många välförtjänta komplimanger som nu alla går vidare dit de ska 🙂

Linas ”diskreta” promoveringsmanikyr gjorde även den succé – och hur skulle den kunnat göra annat. Frågan är dock hur man någonsin ska kunna ha vanligt tråkigt nagellack igen – nåja det blir väl inget större problem eftersom de gånger jag faktiskt lyckats kleta på något på naglarna inför en fest lätt räkans på ena handens fingrar…

Men nu handlar ju inte promoveringen bara om en massa utseendemässiga ytligheter eller för den delen festligheter, utan också om en lång (nästan lite väl lång kändes det som när tek-natarna kom upp på slutet), traditionsbunden och högtidlig promotionsakt där man får ta emot doktorns insignier, i vårt fall lagerkrans och diplom, och lovar vetenskapen trohet (därför har man också doktorsring).

Här syns ett gäng filosofie doktorer på rad redo att motta sin lagerkrans.

FD Hillerdal

Vår institution dominerade Hist-Fil fakulteten med åtta av tretton doktorer, dessutom var alla våra ämnen representerade; nordisk arkeologi, afrikansk och jämförande arkeologi, antiken och egyptologi.

Hela gänget nypromoverade: Henrik Berg, Daniel Löwenborg, Anna Karlström, Lottan, C-G Ojala, Thomas Eriksson, Åsa Strandberg, Åsa Larsson

Efter akten tågade de nypromoverade ut i vårsolen för att hyllas av nära och kära och fotograferas av en och annan förtjust turist….

Från universitetstrappan

I publiken satt mormor och moster liksom Johanna och höll tummarna för att man inte skulle snubbla i den ökända trappan, där baklängesgången för övrigt utfördes med fullkomlig elegans…

Mormor och jag

Föräldrarna hade däremot rotat rätt på sina hattar, krängt på sig frack och långklänning och deltog i hattparaden med de andra stora doktorerna.

Doktorer Hillerdal

De flesta bilderna kan jag tacka min eminenta fotograf tillika hårfrisörska och sminkkonsult för.

Sötaste Johannan

På väg genom Engelska parken mot mottagning på inst.

Där minsta systern också mötte upp för att hjälpa till att fira de nya doktorerna med akademisk grundlighet.

Herrar och Fruar Proffesorer

Så bar det av till slottet för storbaluns – Arkeologbordet var just så livat som man kunde räkna med… trots att vi fick sitta på undantaget och endast kunde beundra rektor på storbildskärm. Kändes ändå som en överkomlig tragik, och feststämningen stod högt i tak.

Doktorerna Larsson, Berg och Löwenborg njuter av kvällen.

Dr Hillerdal

Efter middagen var det så dags att svänga sina lurviga, vilket åtminstone undertecknad gjorde med liv och lust….

Ju längre kvällen led syntes slottet befolkas av allt färre lagerkransar, men desto fler studentmössor. Något som dock inte tycktes påverka sagda dr Hillerdal, som inte ens verkade skämmas över att uppmuntra sin syster att planka in på slottet. Så gick det nu som det gick och man ramlade ut från slottet i den kylslagna försommarnatten ungefär sist av alla….

 

 

 

 

 

 

 

Helt utfestad Lotta…..

Dagen efter…

Dagen efter lite dagen efter…. efter att avnjutit möjligen lite för mycket vin och dans inpå efternatten så fötterna värkte (vilket underlättas betydligt av höga klackar). Nog förtjänar gårdagen en lite mer ingående beskrivning, men just nu tänker jag bara sträcka mig till en liten jämförelse i tid……som nästan pekar mot att Frands har rätt i sin tes att man blir en bättre människa av att disputera. I vart fall en tjusigare. Och nog känns det skönt att ha nått till vägs ände med den här avhandlingssaken. Dags för nästa kapitel!

Herrejösses

Har varit på stan och införskaffat det sista inför morgondagens stora baluns – strumpor, hårnålar och sånt. Jag råkade dessutom ramla in på Bodyshop – och när jag stod där och tvekade mellan de olika bruna ögonskuggorna kom det fram en trevlig expedit och frågade om jag behövde hjälp. Efter lite dividerande hit och dit undrade hon om inte skulle göra en provsminkning med lite förslag och det hela slutade med att jag gick därifrån med en dignande kasse smink (för mer pengar än jag törs tala om) i helt o-Lottiga färgtoner som blått och rosa. Lotta 2.0 som Kerstin kallar det – den nya uppdaterade versionen. Vi får se hur den mottas imorgon 😉

Mellan hägg och syren

Nu ligger staden infångad mellan hägg och syren. Kanske sista dagen mellan, för syrenerna slår ut ordentligt vilken sekund som helst.

Våren är så vacker så vacker. Fruktträd och tulpaner och maskrosor blommar översvallande, och det finns ingenting som är så härligt som att gå under trädkronorna i Engelska parken, där solen letar sig ner mellan de unga, ofördärvat ljusgröna löven. Och jag har lust att åka till Riksgränsen och öva telemarkssvängar.

Det verkar ju bara inte klokt. Dessutom går det inte, för nu är sista helgen de har öppet. Om man inte vill åka dit på midsommar och åka skidor under midnattssolen, men det är ju spritt språngande…. Tur i alla fall att man då kan luta sig på musketörernas schemalagda supande, som genomfördes med bravur under gårdagen.

En ring att…

Idag var jag och Daniel och hämtade våra doktorsringar. Ganska stilfullt känns det ändå.

Även om det är svårt att vänja sig vid att vara Dr Lotta. För Dr Hillerdalar finns det ju så många…

Vulkaner kan man ju inte lita på!

Efter att ingjutit tillbörlig respekt i omvärlden har vulkanen idag bestämt sig för att gå till vila, så mitt beslut att inte åka till Aberdeen på grund av fastningsrisk verkar nu en smula ängsligt och överdrivet. Typiskt, man vill ju hellre verka äventyrlig och kavat än räddhågsen och överplanerande. Efter förmiddagens samtal med Neil ser jag i alla fall ännu mer fram emot mitt nya skotska liv. Det är många spännande projekt, möjligheter och idéer som jag kommer att få vara en del av, och nu verkar Skottland lite mer som verklighet…

Själv och ensam

Ikväll har jag, som så ofta, umgåtts med mig själv. Jag brukar trivas med att vara själv, men ibland kommer ensamheten smygande. Tassar fram på små grå fötter och liksom slinker in i tillvaron och gör den lite tommare, lite färglösare och lite mindre meningsfull. Den kan vara svår att upptäcka i tid, ensamheten, och ännu svårare att mota bort när den väl slagit klorna i en. Men då kan Lisa Ekdahl få påminna om njutningen som finns i att vara själv.

Söndagar tjuvstartar veckan

Varje söndagmorgon framstår den gångna veckans ogenomförda projekt med klarhet, och möjligheten att faktiskt se dem färdiga innan veckoslutet avslöjar sig som utopisk. Det märkliga är att denna insikt alltid förvånar mig, någon gång borde jag ju lära mig…

Efter att ägnat gårdagen åt att strövattna tulpaner, lapa sol, dekadent lunch, mycket trevlig eftermiddag och kväll med grillning och film hos Johanna, Axel och gullungarna har verkligheten (och regnet) nu hunnit ikapp mig och återigen placerat mig framför datorn på jobbet efter att jag smitit från bostadsrättsföreningens gårdsstädning. Morgonmöte med blivande bossen på Ofvandahls imorgon eftersom jag nu bestämt mig för att inte åka till Aberdeen den 26e, och man vill ju gärna haspla ur sig något någorlunda vettigt då… Så var det ju den där artikeln också…

Jämtland håller visst på att sköljas bort. Sorgligt.

« Older entries